Nu träffar presidentkandidaterna vanliga väljare

15-led-iowa

Mer än TV. De närmaste veckorna måste presidentkandidaterna i USA ägna sig åt ”gräsrotspoltik” och träffa vanliga väljare.

Foto: TT

I går var det ännu en TV-debatt mellan de Republikanska presidentkandidaterna. Det har varit mängder av mätningar, analyser och nu allt hårdare ton mellan kandidaterna.  Mycket verkar överdrivet och ensidigt, som debatten om presidenten måste vara född i USA, och de personliga attackerna på president Obama och andra Demokrater.

De närmaste veckorna är dock tiden på kandidaterna måste svara på konkreta frågor från vanliga väljare. Iowa och New Hampshire får kritik för att vara små delstater med stor övervikt för ”vita” väljare. Just för att de är små går det inte att bara driva kampanj i medier, sociala eller traditionella.Även om det naturligtvis är nödvändiga delar av kampanjen och de lokala medierna för några veckor kan glädja sig åt att de och delstaten är i världspolitikens centrum..

Kandidaterna och deras kampanjer måste ställa upp på många små möten där väljarna kan ställa frågor och diskutera med dem som siktar på att bli ledare för världens supermakt.

Jag har en gammal bekant i Iowa som visserligen säger sig snabbt tröttna på all politisk aktivitet och försök, som tv-reklam och telefonuppringningar. Det är nog ändå något många andra väljare kan vara avundsjuka över.

De får aldrig samma möjlighet att möta de ledande kandidaterna direkt. De närmaste veckorna är därför nyttiga för kandidaterna och är en bild av politiska kampanjer som de borde vara. Där det personliga mötet har betydelse.

Blir det samarbete eller regeringskris?

14-led-regeringen

Kärvt läge. Hur går det för regeringen, samarbete eller fall?

Foto: TT

 

Årets första partiledardebatt, dock utan partiledarna Annie Lööf (C) föräldraledig och Ebba Busch-Thor (KD), som inte sitter i riksdagen, var det första efter höstens dramatiska åtgärder för att minska en historisk hög flyktinginvandring.

Alla var överens om det upprörande i att kvinnor och flickor utsätts för sexuella trakasserier. Anna Kinberg Batra (M) gjorde en viktig markering mot att polisen måste avstå från att ta politiska hänsyn, men i sak höll nog alla med.

Jimmie Åkesson (SD) kunde å ena sidan hävda att nu har de andra partierna närmast sig SD:s linje, men samtidigt krävde han fler åtgärder. De andra partierna kan med fog hävda att det var en förändrad verklighet, inte SD:s krav, som låg bakom den nya politiken. SD:s krav när det gäller restriktioner för invandring är närmast alltid mer- aldrig nog.

Centerpartiet och Vänsterpartiet är fortsatt motståndare till åtstramningarna. Partierna vill dock klara fortsatt invandring på hög nivå med helt olika åtgärder. Centern är tydligare och går längre än de andra borgerliga partierna med krav på avregleringar, fler jobb med lägre löner och en minskad välfärdsstat. V väljer helt motsatt väg med högre skatter, nej till låglönejobb och hårdare regleringar på arbetsmarknaden.

Det är således en synnerligen ohelig allians för fortsatt hög flyktinginvandring. Partierna är helt oense om vilka åtgärder som i övrigt krävs, och kan därför inte bli en konstruktiv opposition till regeringen och de andra allianspartiernas åtstramningar.

Även de övriga allianspartierna var tydliga med krav på fler enkla jobb till lägre ingångslöner. Statsminister Stefan Löfven (S) var avvisande och hänvisade till att parterna sätter lönerna.

Här var det svårt att se förutsättningar för ökat samarbete. Regeringen sträckte  i ett inlägg på DN.debatt ut handen för att diskutera bostadspolitik. Här borde finnas förutsättningar, även om Jan Björklund (L) var avvisande i talarstolen.

Stefan Löfven ville inte ha marknadshyror när det är bostadsbrist. Problemet är dock att regleringen bidrar till att det blir brist, och att det därför den har varit så svår att avveckla.

De borgerliga partiernas tal om marknadshyror är å andra sidan ganska mycket väsen för lite ull. Liberalerna vill bara ha marknadshyror i nya lägenheter, och där är det redan i dag höga hyror och dessutom utrymme att kunna ligga över ett förväntat värde, i praktiken en sorts marknadshyror. Ska det ha effekt bör därför marknadshyror införas på fler ställen, och det är så politiskt känsligt att de borgerliga partierna avstår.

Så det kan bli mer samarbete i åtminstone några frågor. Men det kan också bli regeringskris. Efter att Decemberöverenskommelsen föll hörs krav, främst inom Moderaterna, på att Alliansen ska lägga en gemensam budget och försöka fälla regeringen. Senast har MUF ställt kravet. Ebba Busch Thor (KD) har varit inne på liknande tankar tidigare.

Det kräver dock aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson (SD) erbjöd också Anna Kinberg Batra att bli statsminister under debatten. Tidigare har avståndstagandet till SD var tydligt, men nu verkar krafter inom i varje fall M och KD öppna för att regera med SD:s stöd.

Det vore ett farligt vågspel att ge sig in i. Vi får se om moderatledningen förmår hålla fast vid sin tidigare linje om att sikta på att vinna nästa val snarare än att ta över med SD hjälp under denna mandatperiod.

 

Hur ska partier egentligen få pengar?

Det är dyrt med politik. Kampanjer och organisation kostar. Demokratin behöver vitala partier som kan värva medlemmar och möta väljare.

Nu får den konservativa brittiska regeringen kritik för att den vill göra det svårare för oppositionspartiet Labour att få stöd av fackföreningar.  I dag måste medlemmen säga ifrån om att delar av medlemsavgiften inte ska föras vidare till politiska partier. Enligt förslaget kommer det att krävas ett aktivt medgivande för att pengarna ska sändas vidare. Det beräknas ge Labour betydligt mindre pengar, medan De Konservativa fortsatt kan få stöd av företag. Det finns inget statligt partistöd att tala om, så partierna är beroende av pengar de kan samla in.

I Sverige tvingades Socialdemokraterna till slut slopa den direkta kollektivanslutningen, där LO-medlemmar var medlemmar i Socialdemokraterna, om de inte aktivt krävde utträde. Fackförbunden har dock fortsatt att ekonomiskt stödja Socialdemokraterna, trots att många medlemmar röstar på andra partier.

Tycker ändå att det är rimligt att organisationer med majoritetsbeslut kan fatta beslut om hur deras pengar används, även om det går till politiska partier.

De Konservativa i Storbritannien går för långt med sitt nya förslag. I synnerhet som det ger det egna partiet ekonomiska fördelar jämfört med det största oppositionspartiet.

Då är den svenska modellen med statligt och lokalt partistöd tryggare. Även om Socialdemokraterna även här har större ekonomiska resurser än de andra gör partistödet att partier klarar sig utan att riskera att göra sig beroende av bidragsgivare. När partistödet infördes slutade borgerliga partier att ta emot stöd från företag.

Det finns dock en tydlig nackdel. Partierna behöver inte samla in egna pengar och klarar sig utan aktiva medlemmar. I en tid när bidragsberoende annars motarbetas har vi fått mycket bidragsberoende partier.

Det är inte heller bra. En mix där partistödet behålls,  men mer pengar till partierna kommer från andra källor vore därför att föredra.

 

Katalonien, Polen, Brexit, det är mycket nu i EU

Först var det politiskt kaos i både Spanien och Katalonien. Separatisterna har majoritet i regionparlamentet, trots att fick mindre än 50 procent av rösterna. Ett litet vänsterparti vägrade att stödja det stora utbrytarpartiets ledare Arthur Mas. Han har nu avgått för att kampen för utbrytning ur Spanien ska gå vidare. Det ger en, om än skakig, regering i Katalonien.

De stora spanska partierna, som har blivit fyra är emot att låta Katalonien lämna, men någon regering har hittills inte kunnat bildas efter valet i december. nu talas det om en ”stor koalition” med ärkerivalerna Socialisterna och konservativa PP.

Här har ändå vänsterpopulistiska Podemos den mest rimliga åsikten. Gör som i Skottland och folkomrösta.

Men positionerna verkar låsta, så mer dramatik lär följa. EU kommer att dras in. För en avgörande fråga är hur det skulle bli med ett nybildat Kataloniens EU-medlemskap. Kan de göra bodelning och fortsätta som medlem. Eller behöver det nya landet ansöka om medlemskap, vilket ger ”Restspanien” möjligheter att sätta käppar i hjulet.

Därutöver kommer nästan dagligen rapporter om hur demokratin är hotad i Polen. Vad kan och bör EU göra?, Någon gång under året ska britterna rösta om de ska stanna kvar i EU. Tycker att EU bör vara tillmötesgående, Storbritannien behövs  i EU. Men inte alla håller med, här ett inlägg i Guardian om att EU bör agera tufft mot ”engelsmännen”.

Det är visserligen få parlamentsval det här året i EU-länderna, men jag fruktar att det kan bli väl mycket politisk dramatik där unionen sätts på svåra prov ändå. Och därutöver kommer oenigheten om migration och flyktingar…

Skulle någon av mina döttrar kunna bli president i USA?

10-led-Cruz

Kvalificerad? Texassenatorn Ted Cruz, som är född i Kanada, vill bli presidentkandidat för Republikanerna.

Foto: TT 

Tydligen fortsätter frågan om vem som får bli president att spela en roll i valkampanjen i USA. Författningen säger att presidenten måste vara ”natural born citizen”,  men betyder det att det räcker med att vara född till amerikansk medborgare, eller måste presidenten vara född i USA? Bland annat Donald Trump drev kampanj mot president Obama om att han inte skulle ha varit född i USA, trots att  Obama visade födelsebevis från Hawaii.

Nu är det republikanen Ted Cruz, senator från Texas, tur att ifrågasättas. Han är född i Kanada, men hade en amerikansk mor och har alltid varit medborgare i USA. Cruz utgår från att det räcker med vara född till medborgare.

Frågan har tydligen aldrig avgjorts av Högsta domstolen. Det borde den göra.

Det rimliga måste då vara den breda tolkningen, att det räcker med att födas till medborgare i USA. Annars skulle den som föds, och då automatiskt blir medborgare, i USA av två utländska föräldrar kunna bli president, men inte den sin råkar födas utomlands men vars föräldrar är medborgare i USA.

Här finns också en (om än rent teoretisk) personlig aspekt. Mina döttrar Clara och Iris är födda i Sverige, men är genom mamma också medborgare i USA. Så skulle de kunna bli valda till president?

BBC har med anledning av detta en intressant genomgång av vad som krävs för att få bli statschef eller leda en regering. Europeiska länder har genomgående en mer avslappnad inställning till krav på att vara född i landet. Det räcker med att vara medborgare. (Utom för monarker, men de ska i princip sakna politisk makt).

Storbritannien ger direkt politiska rättigheter till medborgare i Samväldet och i Republiken Irland. Så som det står i länken kunde Ted Cruz, om han inte hade avsagt sig sitt kanadensiska medborgarskap, i teorin kunnat flytta till Storbritannien, bli vald till parlamentet och därefter utsedd till premiärminister!

Block- och könsskillnad i synen på Nato

Enligt DN är det fortsatt övervikt för nej till svenskt Natomedlemskap.

Det ser dock ut att bli mer av en blockskiljande fråga. En övervikt av de borgerliga väljarna i alla partier säger ja till Natomedlemskap, liksom numera alla fyra partierna. Bland de rödgröna väljarna är däremot övervikten för nej stor i alla partier, om än mest i Vänsterpartiet. Däremot väger det jämnt bland SD-väljarna medan partiet är emot Natomedlemskap.

Det vore olyckligt om detta blev en fråga med tydliga motsättningar mellan blocken, och SD som tungan på vågen. För ett medlemskap kräver en klar majoritet i riksdagen och bland väljarna, och för egen del menar jag att Sverige behöver samordna sitt agerande med Finland.

Det är också en stor skillnad mellan kvinnor och män. Fler kvinnor är emot medlemskap. Det viktiga är självfallet vad varje individ tycker oavsett könstillhörighet.

Dock är det noterbart att den här skillnaden återkommer gång på gång vid stora ställningstaganden, och inte bara i Sverige. En större andel kvinnor röstar emot, och en större andel män för stora förändringar.

När Sverige folkomröstade om EU-medlemskap röstade en majoritet av kvinnorna nej, men majoriteten för EU bland män var större, så Sverige blev medlem. Nu visar opinionsmätningar i Storbritannien är det ären större  andel kvinnor än män som emot Brexit, att landet ska lämna EU, vilket här vore den stora förändringen.

När Sverige röstade nej till euron var övervikten för nej större bland kvinnor än män. När jag vid denna tid kontaktade en kampanjgrupp för nej till euron i Storbritannien (där blev det aldrig någon folkomröstning) var läget likadant där. Fler män än kvinnor var positiva till att införa euron.

När Skottland röstade om att lämna den brittiska unionen och när Québec vid två tillfällen röstade om att lämna Kanada fanns samma mönster. Fler kvinnor än män röstade nej.

Nu ser vi samma sak om Nato. Jag har ingen bra svar om varför, och när eller om jag fått rösta har själv tillhört olika ”könsmajoriteter” i de här frågorna (Ja till EU och ja till Nato om Finland går med och  ja till euron fast om euron har jag ångrat mig, men nej till att bryta upp Storbritannien och Kanada.) Men det är noterbart att samma skillnad återkommer gång på gång i flera olika länder.

 

När ska vi "gilla olika"?

Det är lätt att så där allmänt ”gilla olika”. Men Sverige är jämfört med andra länder centralstyrt och det finns också ett brett stöd för att samma regler och rättigheter bör gälla i hela landet.

I länder med större religiös och kulturell mångfald är det svårare att upprätthålla enhetlighet. I dag finns i Guardian en artikel om att den nya försteministern på Nordirland vill behålla provinsens hårda lagar mot abort.  I praktiken kan det ändå via domstolsutslag någon mildring bli aktuell, men grunderna kan vara kvar så länge den politiska majoriteten på Nordirland så vill.

Minns ännu hur förvånad jag blev när jag runt 1980 fick höra av Margareta Holmstedt, en svensk liberal som flyttade still England, att den rätt till abort den blivande liberala partiledaren David Steel fått igenom i brittiska parlamentet 1967 inte gällde på Nordirland.

Jag hade från svenska utgångspunkter utgått ifrån att nationell lag gällde överallt. Men på denna punkt var majoriteten på Nordirland, även ”unionisterna” mer för att det skulle vara som i resten av Irland än som i resten av den brittiska unionen.

När det gäller abort finns samma från svenska utgångspunkter märkliga skillnad mellan Färöarna och resten av det danska riket. Färöarna har långtgående självstyre, och har behållit en tidigare restriktiv dansk abortlag.

Så hur är det egentligen  med att ”gilla olika? Frågor om var gränsen för vad som ska vara tillåtet för minoriteter, och som i de här fallen när minoritetsåsikten har majoritet i en del av riksenheten, lär återkomma. Finns inget bestämt svar, utan frågan lär få avgöras från fall till fall. Och det kan bli nog så besvärligt.

Synen på SD-stöd är den verkliga stridsfrågan i M

De båda M-riksdagsledamöterna och motståndarna till Decemberöverenskommelsen har skrivit ett nytt inlägg i SvD. De tycker sig ha blivit orättvist behandlade av gruppledningen och har ett antal förslag på att stärka de enskilda riksdagsledamöternas självständighet. Något verkar lite apart, som att en författningsdomstol skulle lösa problemen med en för stark partipiska.

Annat handlar om att ledamöterna snarare än partierna bör få partistöd, och att personvalet ska bli tydligare, dock framgår inte hur. Det finns skäl att önska större utrymme för ledamöter att följa sin egen uppfattning, även om den står i strid med partiets. Samtidigt är det för väljarna bra att veta ungefär vad en röst på ett parti innebär, och det kräver att partiet är enigt om grundläggande  frågor.

I en riksdag med svaga majoriteter och många partier ökar också kraven på att gruppen håller ihop. Det är lättare för självständiga ledamöter i länder som Storbritannien, där valkretsarna är små och de stora partierna dominerar och ofta får egen majoritet.

Det är samtidigt inte märkligt om de båda M-ledamöterna fick hård intern kritik. Av ett tidigare inlägg framgår att de vill att Alliansen ska regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.  De vill ha en gemensam alliansbudget med syftet att fälla regeringen och därefter bilda en alliansregering. Den skulle, då mandaten är färre än de rödgröna, behöva aktivt stöd av SD för att få igenom alla förslag där de rödgröna röstade emot.

Det är en viktig markering, som gör det hårda DÖ-motståndet begripligt. Det är också den för väljarna viktiga skiljelinjen i M, snarare än partidemokratins brister.

Det går dock helt på tvärs mot vad Moderaterna lovade väljarna i valrörelsen. Fredrik Reinfeldt var tydlig med att inte söka stöd hos SD. Därför är det föga märkligt om ledamöterna blev ifrågasatta internt. Deras DÖ-motstånd byggde på att Moderaterna skulle byta linje om SD.

Det kan partiet förstås göra, men de väljare som röstade på M på grund av löftet att inte söka SD-stöd nationellt skulle i så fall ha goda skäl att känna sig lurade.

Hade varit bra att lyssna på lagrådet

Införandet av ID-kontroller har lett till starka protester i Sydsverige och Danmark. Nu inför Danmark gränskontroller mot Tyskland, allt för att slippa asylsökanden.

Visst satt regeringen i en rävsax när den ansåg sig ha tappat kontrollen över antalet asylsökande.  Visst finns det nackdelar med att låta jurister överpröva politiska beslut.

I Sverige finns lagrådet, inte för att överpröva, men för att komma med åsikter om nya lagförslag. Kritiken var tydlig om hur förslagen att kunna stänga Öresundsbron och att införa ID-kontroller hastades fram.

Först tänkte regeringen inte ta någon hänsyn till kritiken, men tvingades backa om att stänga Öresundsbron. Däremot drevs ID-kontrollerna igenom, med visst stöd av M, KD och L.

Alla oklarheter visar att i det här fallet hade det varit en poäng att lyssna på juristernas invändningar även när det gäller ID-kontrollerna. Det hade behövts mer tid för att lägga genomtänkta förslag, och det är just i sådana brådskande och upphetsade lägen som juridisk kritik är som mest berättigad.

 

Kan vi lita på opinionsmätningar (forts)?

Det nya året fortsätter med problem med , i varje fall för brittiska) opinionsmätningar. Nu visar det sig vara det stor skillnad i svaren mellan telefonmätningar och webbmätningar när det gäller fortsatt brittiskt medlemskap i EU. I telefonmätningar är det en klar majoritet för att stanna kvar, i webbmätningar väger det nästan jämnt med bara två procentenheters övervikt för att stanna i EU.

Fortsättning lär följa, nog är det oroande att resultaten skiftar så.

Däremot är stödet i övriga EU-länder enligt en ICM mätning, som refereras i samma Guardianartikel, massivt för att Storbritannien fortsatt ska vara EU-medlem. Undantaget är Norge, där en majoritet vill hälsa britterna välkomna utanför.

I alla övriga länder finns en övervikt för att det egna landet ska vara kvar i EU, men den är minst i Sverige med 42 procent för att vara kvar och 40 procent för att lämna. Märkligt att stödet för utträde skulle vara så starkt. Det är ju ingen fråga på högt på den politiska dagordningen i Sverige, även om SD och V är emot EU-medlemskapet.