Kan vi lita på opinionsmätningar?

01-led-cameron

Vann. Opinionsmätningarna underskattade De Konservativa i det brittiska parlamentsvalet 2015.

Foto: TT

På årets första dag ska enligt the Guardian opinionsinstitutens stora miss vid brittiska parlamentsvalet ha fått sin förklaring. De trodde allesammans på att inget parti skulle få egen majoritet, men det fick De Konservativa. Om än mer på grund av valsystemet än på röstandel. Tories hade 36,9 procent av rösterna, bara drygt en tredjedel.

Jag minns det väl, var en vecka i England och deltog i min gamle vän Sandy Walkingtons (Libdem) kampanj i St Albans. Det gick dåligt, som för nästan alla liberaldemokrater. Partiet minskade från 57 till 8 parlamentsledamöter.

Förklaringen till att opinionen felbedömdes ska vara att det var för många unga aktiva Labourväljare och för få äldre, som oftare stöder De Konservativa, i underlaget. Både webbpaneler, som lockar de aktiva, och telefonuppringningar, där många inte kan nås eller vägrar svara, har stora felkällor. Det bästa resultatet fick metoden dörrknackning med ett slumpvis urval. Det lär dock vara för dyrt för instituten.

Det visar hur svårt det är att mäta opinionen. I Sverige har vi också sett att SD, sannolikt med mer ”skygga” väljare, undervärderas och Feministiskt initiativ, med yngre och aktiva väljare, övervärderas i opinionsmätningar och vallokalsundersökningar.

Så det gäller att ta mätningar med en stor nypa salt. De ger kan visa opinionens färdriktning, men mindre förändringar kan lika gärna vars statistiska fel.

I Storbritannien hade instituten också helt fel om Liberaldemokraterna. De såg det allmänt låga opinionsstödet, men trodde att fler enskilda ledamöter skulle klara att vinna i sina valkretsar. Sandy Walkington, som har varit med ett tag, mindes 1970 då ett motsvarande opinionsstöd gav bara sex mandat. Han hade (tyvärr) mer rätt än opinionsmätningarna.