Spännande utan S i Arboga

Så har då den nya brokiga majoriteten i Arboga trätt till. Alla utom Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. En mycket knapp majoritet, 41-40, om än i praktiken kanske något större om SD har problem med närvaron.

Förändringen verkar ha gått smärtfritt, presidierna har bytts ut och Socialdemokraterna är nu andre vice ordförande i alla nämnder. Bra så, den nya majoriteten bör få genomslag i alla nämnder.

När det blev majoritetsbyte i Fagersta och S bytte från V till M var det desto struligare. Vänsterpartiet menade att presidier bara kunde bytas ut där ordföranden, det vill säga en vänsterpartist, byttes ut. I nämnder där det redan satt en socialdemokrat skulle det inte gå att nyvälja presidium.

Den nya kommunalrådet Anders Röhfors (M) var påtagligt försiktig både i den tidigare länkade artikeln och i Radio Västmanland.  Andra var desto mer entusiastiska över att Socialdemokraterna för första gången på 97 år inte styr.

I praktiken saknas nog utrymme för en radikalt ny politik. Det gäller att hålla ihop den breda majoriteten och mycket kan rulla på automatiskt, särskilt i mindre kommuner som Arboga.

Maktövertagandet handlar också mer om att Socialdemokraterna har imploderat, de tycks inte ens klara att ha en 1 majdemonstration.

Även om de radikala förändringarna uteblir är det bra att Socialdemokraterna förlorar makten. De lärde inte av hur det hade gått i andra kommuner med långt S-innehav, där de andra till slut tröttnade på Maktpartiet och bildade breda brokiga koalitioner.

På några håll, som för Peter Eriksson (MP) i Kalix och Stig Henriksson (V) i Fagersta, kunde ledaren i den nya majoriteten vinna många nya röster i nästa val.

Blir det också så i Arboga? I så fall krävs nog tydligare ledning av Anders Röhfors (M).

 

 

Det ser ut att bli Trump

14-led-urspårat

Vinnare igen. Donald Trump vann alla fem primärvalen.

Foto: TT

Efter nattens Supertisdag (det har varit gott om dem) ser det ut att bli svårt att stoppa Donald Trump från att bli Republikanernas presidentkandidat, även om det ännu inte är avgjort. Hillary Clinton ser däremot ut att i praktiken vara klar som Demokraternas kandidat.

Det är på sitt sätt märkligt att det spelar så liten roll vem som har bäst chans att vinna själva presidentvalet i höst. Opinionsmätningar har i månader visat att Bernie Sanders slår alla Republikanska motståndare, medan Hillary Clinton förlorar mot John Kasich och har en knapp ledning över Ted Cruz.

Kasich klarar sig klart bäst av Republikanerna och Trump sämst. De som klarar sig sämst i opinionsmätningarna ser ändå ut att bli partiernas kandidater.

Frågan är hur omvärlden ska hantera Trump, som fortsätter att hävda att andra länder, som Kina, Mexiko och Natoländer har dragit fördel av USA. Kampanjen har en tydlig udd mot omvärlden.

Tidigare var kritiken tydlig, i Storbritannien var det till och med förslag om att vägra Trump inresa. Även om det mesta ännu tyder på att Trump förlorar ser han ändå ut att bli kandidat för ett av de två stora partiernas i världens supermakt. Hur kritiska mot Trump bör politiker i andra länder vara, och bör de, likt president Obama om Brexit, ge väljarna i USA råd om hur de bör rösta?

Statsbärande partier kollapsar i Österrike

27-led-hofer

Leder. Högerpopulistiska FPÖ:s kandidat Norbert Hofer  vann första omgången i presidentvalet i Österrike.

Foto: TT

Gratulationerna strömmar in från Europas högerpopulister och högerextrema för att FPÖ:s kandidat Norbert Hofer vann första omgången i presidentvalet med 36 procent av rösterna. Nu blir det slutrond mot  Alexander van der Bellen, en oberoende kandidat som stöds av de Gröna. Han har varit emot åtstramningen av flykting- och invandringspolitiken, så det ser ut att bli två tydliga alternativ.

Presidenten har mest en ceremoniell roll ( i varje fall hittills, Hofer har antytt att en mer aktiv roll), vilket kan ha gjort det lättare för väljarna att proteströsta eller rösta på oprövade kandidater. Ändå är kollapsen för de två statsbärande partierna SPÖ (Socialdemokraterna) och borgerliga ÖVP anmärkningsvärd.

De partierna har dominerat politiken sedan andra världskriget och brukade få 40-50 procent av rösterna. Alla tidigare presidenter har kommit från något av de två partierna. Nu fick deras kandidater 11 procent var!

Partierna vid flera tillfällen, som nu, bildat stora koalitioner. I senaste valet fick de knappt över 50 procent av rösterna tillsammans, så det räckte precis till egen majoritet. Resultatet i presidentvalet tyder på att de inte når den nivån nästa gång.

Österrike visar faran med breda koalitioner. Det ger större utrymme för missnöjespolitiker, och det saknas ett realistiskt alternativ till den sittande regeringen. Inte blev det bättre av att partierna också vant sig vid att dela poster i offentlig förvaltning mellan sig.

I Sverige har beröringsskräcken varit för stor mellan S och M. Det har givit MP större utrymme och försvårat breda uppgörelser. Nu finns dock några exempel, också från Västmanland, på lokalt samarbete mellan S och M

Österrike visar dock farorna med att de stora partierna regerar ihop nationellt. Det vore därför bra med mer samarbete mellan S och M, men en gemensam regering vore att gå för långt. Det skulle kunna kunna leda till stora väljarförluster och ett ännu besvärligare politiskt landskap.

Att regera eller inte regera, det är frågan (MP)

25-led-MP

Till förfogande. Språkrör vill fortsätta leda Miljöpartiet.

Foto: TT

Inte en dag utan nya bud i Miljöpartiets kris. Språkrören kallade med kort varsel till presskonferens och ställde sina platser till förfogande inför kongressen om några veckor.

Låter dramatiskt, men hur är det egentligen? Det blir inte lätt att få fram andra kandidater på ett par veckor, och språkrören väljs om varje kongress. Så de kan bli avsatta utan att själva behöva ställa platserna till förfogande.

Så här beskrev Gustav Fridolin enligt TT varför språkrören begärde nytt förtroende av kongressen:

”Därför att det här kräver en nystart, man ska vara trygg i våra värderingar och vi behöver skärpa politiken, miljöfrågan måste upp på agendan. Och vi ska fortsätta vara ett starkt regeringsparti och åter bli en tillgång för regeringen.”
Det betyder att det mesta ska vara som förut,  med samma språkrör och fortsatt regeringsmedverkan. Vem kan så där i största allmänhet vara emot att politiken skärps, miljöpolitiken kommer upp på agendan och att miljöpartisterna är trygga i sina värderingar?
Miljöpartiet har den senaste veckan haft stora problem att kombinera sin strävan att vara ett ledande feministiskt parti och ett inkluderande parti för kulturell mångfald. Den kulturella mångfalden är långtifrån alltid jämställd, och det har drabbat MP när företrädare som Yasri Khan vägrade ta vägrade att ta kvinnor i hand.
Flera av de ifrågasatta företrädarna, som avgångne bostadsministern Mehmet Kaplan har också haft för svensk opinion alltför nära förbindelser med den alltmer maktfullkomlige president Erdogan i Turkiet. Det är en risk för svenska partier som värvar företrädare från minoriteter att lojalitet mot gamla hemländer kan krocka med demokratiska värderingar och den allmänna opinionen i Sverige.
Här behöver Miljöpartiet bättre klara ut hur det ser på krocken mellan jämställdhet och kulturell mångfald. Det kan bli lättare sagt än gjort, men regeringsfrågan kan bli väl så besvärlig.
Miljöpartiet bildades som ett protestparti, där aktivisterna var misstänksamma mot makten och med en världsbild av att det mesta var fel och krävde radikala förändringar.
De ledande i MP, både dagens och de förra språkrören har ändå sedan länge strävat efter att De Gröna skulle vara med i regeringen. Protestpartiet skulle bli statsbärande och ansvarsfullt.
På regional och lokal nivå har det redan hänt. Miljöpartiet har varit med och styrt Västerås och Landstinget Västmanland sedan 2006, inget annat parti har varit med hela den tiden.
Det är dock något annat och svårare att vara med i en nationell regering. Mindre partier har ofta problem i koalitioner med större partier. Det gäller särskilt partier som, likt Miljöpartiet, går in i en regering med långtgående krav på förändringar och saknar regeringsvana.
Här är det andra partiet i regeringen dessutom de regeringsvana Socialdemokraterna och regeringen saknar egen majoritet.
Miljöpartiet kan peka på en del framgångar, men också enligt Ekot på stora motgångar som att partiledningen har accepterat att Vattenfall får sälja den smutsiga brunkolen, att krigsmakten får ett antal miljarder extra till stridsflygplan och ubåtar, att Sverige närmar sig NATO, att bevara Bromma flygplats, att bygga förbifart Stockholm.
Allra svårast är nog omsvängningen av asyl- och flyktingpolitiken.
Klarar Miljöpartiet klarar ytterligare några år i regeringen? Partiledningen är fast besluten att att fortsätta, men vad säger medlemmarna?
Eller väljarna. De kan söka sig till andra partier.
Socialdemokraterna lär inte kasta ut MP, men kan genom att agerandet i förhandlingar underlätta eller försvåra en brytning
I dessa Shakespearetider kan Miljöpartiets dilemma sammanfattas med:
Att regera eller inte regera, det är frågan.

Politiker bör gilla att skaka hand

22-hled-humphrey

Handskakare. Den legendariske USA-politikern Hubert Humphrey, till vänster i bilden, gillade att skaka hand med alla väljare.

Foto: TT

Frågan om politiker måste skaka hand med alla fortsätter att engagera. Det kan också handla om att själva handskakandet är en del av att vara politiker, något som ännu är mer vanligt i USA.

Min fru skakade i övre tonåren hand med den legendariske senatorn från Minnesota Hubert Humphrey, som blev senare vicepresident och hade goda kontakter med svenska socialdemokrater.

Hennes pappa påpekade då att det nog var fler invånare i Minnesota som hade skakat hand med Hubert Humphrey än det var som inte hade gjort det. Humphrey var ständigt runt och hälsade på väljare.

Det kan vara värt att notera. Den som avstår från att skaka hand av religiösa skäl går miste om en möjlighet att nå ut till alla väljare.

 

 

Nu får det vara nog

I Surahammar blev en lärare skjuten i huvudet av en elev. Andelen lärare som sjukskriver sig efter allvarliga hot eller fysiskt våld har ökat med 31 procent sedan 2010. Visst är det viktigt med bättre lön och annat, men det lär inte göra läraryrket lockande om lärarna fortsätter att utsättas för hot och våld av elever.

Något verkar ha gått riktigt snett. Hänvisar till ledaren av Malin Lernefeldt/LNB om Vuxenvärldens kapitulation.

Med risk för att låta som en ilsken missnöjesskribent, men
SÅ HÄR FÅR DET INTE FORTSÄTTA

 

Varför inte tycka vad ni tycker, Miljöpartiet?

Miljöpartiets agerande de senaste dagarna är inget under av klarhet. Partiledningen hyllar Mehmet Kaplan, men tycker det var rätt att han avgick som bostadsminister . Valberedningen visste att Yasri Khan inte ville skaka hand med kvinnor, men föreslog honom i alla fall till partistyrelsen. Nu när kritiken kommer och Khan drar sig tillbaka backar valberedningen utan att redovisa varför, utöver att den senaste veckan har visat att det inte gick.

Johannes Forssberg i Expressen har visat att Khan, och ytterligare några miljöpartister,  står bakom den alltmer auktoritäre turkiske presidenten Erdogan och SVT har visat att Khan 2013 försvarade Erdogan i en debattartikel.

Oavsett var gränsen ska gå för rätten att låta bli att ta i hand (tycker att förtroendevalda bör följa sedan i Sverige och hälsa på alla) borde det vara komprometterande för MP att föreslå Erdoganförsvarare till förtroendeuppdrag. Den frågan är värd större uppmärksamhet än den hittills har fått.

Vad tycker Miljöpartiet egentligen? Nu försöker ledning och valberedning både försvara de inblandade och samtidigt tycka det är bra när ministern avgår och partistyrelsekandidaten drar sig tillbaka.

Ni kan väl åtminstone tycka vad ni tycker, vad det nu är.

Då kan åsikten kritiseras eller få stöd. Dagens dubbla  och oklara budskap övertygar ingen.

 

Fel peka finger för felsägningar

14-led-urspårat19-led-romson

Felsägare. Donald Trump (Rep) och Åsa Romson (MP)

Foto: TT

Det finns mycket att kritisera Donald Trump för. Nu får han kritik för att han sa ”Seven eleven” i stället för ”nine eleven” om terrorattackerna i USA 11 september.

Det finns mycket att kritisera Åsa Romson och Miljöpartiet för. Nu får hon kritik för att hon i TV talade om ”11 september olyckorna” i ställer för terrordåden.

Det handlar i båda fallen om olyckliga och slarviga ordval, Åsa Romson backade snabbt.

Utan att i övrigt jämföra Romson och Trump tycker jag att kritiken och den stora uppmärksamheten är överdriven. Är det inte bättre att kritisera politiker för vad de tycker än att hänga upp sig på vad de av misstag säger?

 

Middag med Kaplan för Åsa Romson och Gustav Fridolin?

15-kaplan

Ansvariga Det är Miljöpartiets ledning med Åsa Romson och Gustav Fridolin som har gjort Mehmet Kaplan, längst till höger, till minister.

Foto: TT

Personligt omdöme är viktigare än vilka man möter.  Ansvaret för att Mehmet Kaplan är minister finns i Miljöpartiets ledning.

Det är lätt att glömma bort i kritiken och alla uttalanden om bostadsminister Mehmet Kaplans deltagande på en middag där en svensk ledare för högerextremistiska och turkiska ”Grå vargarna var med”.

Statsminister Stefan Löfven (S) beklagar sällskapet och uppmanar till större noggrannhet. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) tycker i Dagens Nyheter att ”det är ytterst olämpligt att vi statsråd finns i sammanhang där extremister också finns. Det ger oss anledning att se över våra rutiner när det gäller de middag och inbjudningar vi löpande får som statsråd”

Det skulle bli en minst sagt svår gränsdragning. Vilka organisationer är så extrema att ministrar inte får träffa dem, och vilka är motbjudande, men möjliga att träffa? Det ger i praktiken de motbjudande organisationerna ökad status, då de inte kommer på förbudslistan.

Görs förbudslistan å andra sidan mycket omfattande blir det många organisationer med en hel del medlemmar som skulle förbjudas att informellt träffa statsråd? Ska det vara skillnad på höger- och vänsterextremister? Ska det vara skillnad på middagar och kaffepaus?

Det gäller därför att undvika att reagera överilat. Det finns också en poäng i att kunna träffa, även i sociala sammanhang, personer som representerar motbjudande organisationer. Det är inte alltid isolering förbättrar situationen.

Det handlar snarare om omdömet och bakgrunden hos personen som träffar extremisterna. Den som har varit tydlig i tidigare ställningstagande om demokrati, yttrandefrihet och markering mot extrema åsikter och extremister kan gott kunna dricka kaffe eller vara på samma middag som personer från organisationer med obehagliga eller hotfulla åsikter. Det gäller att undvika att låta sig utnyttjas, något som var ett problem i tidigare kontakter under kalla kriget med organisationer med anknytning till kommunistdiktaturerna.

Det är här Mehmet Kaplan brister. Han såg ingen yttrandefrihet i de danska Muhammedkarikatyrerna, har anklagat Säpo för att trakassera muslimer, jämfört jihadister med svenska frivilliga i vinterkriget och bjudit in en antisemit till riksdagen. Han har flera gånger, liksom den här gången, i efterhand bett om ursäkt.

Den här bakgrunden med felsteg och ursäkter i efterhand gör att frågorna kommer och att det blir mer viktigt för Kaplan än för andra att hålla tungan rätt i mun och markera mot olämpligt sällskap, och då innan sällskapet har avslöjats i medierna. Det har han inte klarat

Johannes Forsberg i Expressen har framhållit att tre miljöpartister, varav två i Grön ungdom och en föreslagen till partistyrelsen, har uttalat stöd för den despotiske turkiske presidenten Erdogan. De är alla aktiva i organisationen Svenska muslimer för fred och rättvisa, som grundades av Mehmet Kaplan. Åter väcks frågor.

Ansvaret för att Kaplan blev minister och ser ut att få sitta kvar ligger hos Miljöpartiets ledning, och inte hos statsminister Stefan Löfven och Socialdemokraterna.  Så är det i koalitionsregeringar, varje parti bestämmer de egna ministrarna.

Så det är Åsa Romson och Gustav Fridolin som bör klara ut hur det ska bli med Mehmet Kaplan. Dags att bjuda några på middag?

Tvåpartisystemet i USA har spårat ur

 

Republican presidential candidate Donald Trump speaks during a campaign rally in Pittsburgh, Wednesday, April 13, 2016. (AP Photo/Keith Srakocic)

Nykomling. Donald Trump har aldrig tidigare varit aktiv Republikan, men nu vill han bli partiets presidentkandidat

Foto: TT

Nog för att presidentvalet i USA är spännande och dramatiskt att följa. Men alltmer framstår modellen att det ska vara två stora partier som väljer varsin kandidat som en del av problemet i stället för en del av lösningen.

Många är missnöjda i båda partierna. Bernie Sanders anhängare är missnöjda med ”superdelegater”, som utses av partiet och får rösta som d evill på konventet. De allra flesta ser då ut att rösta på Hillary Clinton. Varför inte låta väljarna i delstaterna avgöra.

Nja, svarar då Clintons anhängare. Sanders har vunnit fler nomineringsmöten. där valdeltagandet är lägre och fler politiska aktivister, som kan vara mer vänster än väljarn adeltar. Clinton har däremot vunnit fler (dock långt ifrån alla) primärval där alla väljare kan delta.

Nja, alla väljare är en sanning med modifikation

För att få delta måste en väljare vara registrerad, någon som gäller också de allmänna valen.

I en del delstater kan alla rösta i båda partiernas nomineringsval. I andra kan registrerade Demokrater rösta hos Demokraterna, registrerade Republikaner bara hos Republikanerna, och oberoende inte alls. På ytterligare några håll kan oberoende själva välja vilket partival de vill delta i, medan de som registrerat sig i ett parti får hålla sig till det partiet.

Republikanerna har det än värre. Där har Donald Trump ledningen, utan att tidigare alls ha varit aktiv eller vald till något som Republikan. Partiledningen vill för allt smör i Småland inte ha Trump, och verkar vara beredd att stödja Ted Cruz, som på flera punkter framstå som mer extrem än Trump.

Den mer måttfulle John Kasich  har svårt att hävda sig, trots att han i opinionsmätningar klarar sig mycket bättre mot Clinton eller Sanders. Kanske får ingen majoritet före konventet, och då kan det bli dramatiskt men också utrymme för taktik och mygel.

Frågan är om ska partierna bestämma vem som leder dem? Eller väljarna genom alla primärval. Väljarna låter onekligen mest demokratiskt.

I andra demokratier har partierna mer kontroll över vem som blir partiledare, även om de genom medlemsomröstningar kan försöka låta fler vara med.

Då finns också oftast fler partier än två, det gör partierna lite mer sammanhållna och lika. Det underlättar när en partiledare och president/premiärministerkandidat ska utses.

I USA är alla andra partier obetydliga, och ”vänsterhalvan” ska då ute en presidentkandidat och ”högerhalvan” en. För att jämföra med Sverige är det som om Jonas Sjöstedt, Åsa Romson (eller Fridolin men inte båda) och Stefan Löfven skulle ha provval i alla län för att utse det gemensamma partiets ledare.

För ”högerhalvan” skulle Anna Kinberg Batra, Jan Björklund, Annie Lööf, Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson tävla om vem som blir kandidat. De andra skulle då med rätta framhålla att Åkesson aldrig varit med i Alliansen, men få svaret att han är med nu, vill bli gruppens kandidat och förväntar sig de andra lojalitet. alla ska samlas på ett gemensam nomineringskonvent

Så känner många Republikaner inför Trump, men alls inte hans väljare. Därför kan det bli dramatiskt, bråkigt och kanske otäckt när Republikanerna har konvent.

Det har funnits många fördelar med den breda tvåpartimodellen i USA, men i år framträder svagheterna. Det borde finnas utrymme för fler partier, fraktionerna har, särskilt hos Republikanerna, för svårt att samsas den här gången.