Borde Demokraterna söka en annan kandidat än Clinton eller Sanders?

clinton-sanders

Har svagheter. Kan Hillary Clinton eller Bernie Sanders förlora mot Donald Trump?

Foto: TT

Kan Demokraterna behöva finna en ny presidentkandidat, allt för att stoppa Donald Trump.

Länge spekulerades om att ingen kandidat skulle ha majoritet när Republikanernas konvent inleddes. Därmed skulle Donald Trump kunna stoppas från att bli presidentkandidat.

Trump ansågs dömd att förlora och står dessutom för åsikter i flera frågor på tvärs med vad som har varit Republikansk politik, som hans motstånd mot Irakkriget och protektionism. Därför fanns förslag om att kandidater som inte hade deltagit i primärvalen skulle plockas fram ur en ”trollkarlshatt” för att ena partiet och kunna vinna höstens val.

Nu verkar detta inte längre aktuellt. Trump har i praktiken  vunnit nomineringen. Den ena efter den andra ledande företrädaren sluter, om än med begränsad entusiasm, upp bakom Trump.

Trump har dock inte ändrats, det vore alltjämt farligt om han skulle bli president för världens mäktigaste land.

Därför blir det allt viktigare vem Demokraterna utser. Här talar det mesta för Hillary Clinton, även om hon har förlorat flera primärval och nomineringsmöten till vänsterutmanaren Bernie Sanders.

I sak finns mycket som talar för Clinton, som erfarenhet och goda rådgivare. Men hon väcker lite entusiasm och många ogillar henne ända sedan maken Bill Clinton var president.

Clinton leder i opinionsmätningar över Trump, men det finns skäl att vara orolig. Här är två analyser varför Trump kan vinna över Clinton.  Bernie Sanders klarar sig bättre än Clinton i opinionsmätningar, men där finns en osäkerhet om hur en veteran och socialist skulle klara hårda attacker från Republikanerna i allmänhet och Trump i synnerhet.

Så frågan är om fel parti har funderat över att plocka fram en ny kandidat. Kanske borde Demokraterna lyfta fram någon annan än Clinton eller Sanders som säkrare vinner över Trump.

För det är ett val Demokraterna måste vinna, inte minst för alla oss som påverkas av USA, men inte själva får rösta .

Är ”hångelfesten” slut i Västerås

För bara drygt en månad sedan var jag på inledningen av Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar i  Västerås. Då hade kommunalrådet Amanda Agestav (KD) bjudit in representanter för de övriga partierna i Styrkvartetten (S+MP+C). De fick på podiet berätta varför det var så bra att ”hångla” (samarbeta) med KD.

Det var ovanligt att så tydligt göra reklam för ett blocköverskridande samarbete på en nationell partikonferens. Då var den kommunalpolitiska frågan snarast om Styrkvartetten skulle gå till val 2018 tillsammans, och vad som skulle hända efter valet.

Nu ser samarbetet ut att vara hotat. Hemlighetsmakeriet och kontroverserna i Fryxaffären har fått Amanda Agestav att skriva ett kritiskt blogginlägg   som också har analyserats av Anders Lif

Den drivande i uppgörelsen om Fryx har varit Magnus Edström (MP), som därför i praktiken är måltavlan för Agestavs kritik.

Så det har gått snabbt från ”hångel” till öppen kritik och hot om att inte rösta för Fryxaffären i fullmäktige. I sak finns goda skäl för KD-kritiken, frågan är om och hur Styrkvartetten kan klara ut de här öppna motsättningarna.

Det är numera inte ovanligt att kommunala styren spricker under mandatperioden. I länet har det nyligen hänt i Arboga och Fagersta. I Fagersta har S och M tagit över, i Arboga styr alla partier utom S och SD

Frågan är dock vilka som i så fall skulle kunna ta över i Västerås. Finns det något alternativ till att både S och M då ingår i någon form?

Sverige kan bli mer som USA

14-led-obama

Toppmöte. President Obama med Sveriges och Norges statsministrar.

Foto: TT

President Obama har bjudit in de nordiska statsministrarna till ett möte. Det är smickrande och värt att uppmärksamma att den nordiska samhällsmodellen intresserar amerikaner till vänster om mitten.

Samtidigt verkar utvecklingen, på gott och ont, leda till att Sverige blir mer likt USA. Den snabba teknologiska och demografiska utvecklingen anses behöva leda till svagare fack, större inkomstskillnader och mindre anställningstrygghet. Det ska ge fler arbetstillfällen och låta fler försörja sig själva. Mer som USA, kort sagt.

Det är vad de borgerliga partierna mer eller mindre förespråkar. Samtidigt har de en, i mitt tycke motiverad, skepsis mot identitets- och gruppbaserad politik, vilken har mer stöd i delar av vänstern.

Identitetspolitiken är mycket fastare etablerad i USA. Tror inte någon ledande Demokrat (hoppas bli rättad om jag har fel) skulle vara lika tydlig som gymnasieminister Aida Hadzialic (S) i kritik av identitetspolitiken.

I takt med att Sverige förändras demografiskt kan det bli mer lockande att vädja till grupper och gruppidentitet. Mer som USA, kort sagt

 

 

Västerås bör säga nej till höghastighetståg

12-led-flygplats

Osäker framtid. Höghastighetståg kan försvåra för Västerås flygplats.

Foto: VLT:s arkiv

Styrkvartetten i Västerås (S+MP+C+KD) har skrivit i Dagens samhälle om att Västerås flygplats kan vara ett alternativ till en kraftig utbyggnad av Arlanda. Allt om Bromma läggs efter 2038, som utredaren Anders Sundström nyligen har föreslagit.

Det låter som en rimlig ståndpunkt. Det kan bli dyrt och krångligt med en ytterligare stor utbyggnad av Arlanda.

Å andra sidan är det över 20 år till 2038, så mycket kan hävda under tiden. Kan Västerås under hela denna tid fortsätta att driva flygplatsen med stora underskott med förhoppningen att det ska bli bättre efter 2038.

Finns intresse för att Västerås i framtiden ska komplettera Arlanda borde i så fall staten skjuta till pengar, så att inte skattebetalarna i Västerås får stå för hela underskottet år efter år.

I tryckta VLT är forskaren Jonas Åkerman på KTH skeptisk till att satsa på Västerås flygplats. Han menar att ytterligare utbyggnad av Skavsta utanför Nyköping är mer troligt som möjlig ersättningstrafik om Bromma läggs ned.

Åkerman menar att med de nya höghastighetstågen skulle man nå Skavsta på en halvtimme från Stockholm, och det går inte i Västerås.

Tveksamheten ser dock ut att öka inför planerna på höghastighetståg, vilka skulle stanna vid en nybyggd station i Skavsta. Beräkningarna har hamnat på allt högre summor.

Nu talas det om att de kan kosta 300 miljarder kronor, även om nya beräkningar enligt uppgift kan komma att pressa ned kostnaderna till 250 miljarder kronor. Sverige är dessutom ett ganska glest befolkat land med mindre underlag än i andra länder för de snabba dyra tågen.

Det går att göra mycket annat värdefullt för så stora summor. Bland annat andra angelägna järnvägssatsningar, som kan ge fler passagerare per satsad krona. Kanske även nya korta järnvägar, som förslaget i debattartikeln om en (nygammal) järnväg mellan Enköping och Uppsala.

De samhällsekonomiska skälen mot höghastighetstågen har blivit starkare. Nu tillkommer även lokalpatriotiska för oss som bor runt Västerås. De föreslagna linjerna skulle inte passera Västerås, och de skulle försämra för flygplatsen.

Dags för kommunledningen att agera inom respektive parti mot satsningen på höghastighetståg.

Det finns fördelar med en partiledare, Miljöpartiet

9-led-mp

En blev kvar. Omval av Gustav Fridolin och nyval av Isabella Lövin föreslås.

Foto: TT 

Åsa Romson offras i Miljöpartiets kris. Hon ställer inte upp till omval som språkrör och lämnar regeringen.

Fast det var det andra språkröret Gustav Fridolin som aktivt lyft fram och stöttat Mehmed Kaplan, ministern som fick avgå. Fridolin fick också kritik för att först underskatta symboliken i att den föreslagna partistyrelseledamoten Yasri Khan vägrade att skaka hand med kvinnor.

Nu kommer som ett brev på posten kritiken om att det kvinnliga språkröret får dra sig tillbaka i ett parti som gärna framställer sig som feministiskt.

Tror snarare att det finns tre andra grundskäl till att Fridolin föreslås fortsätta och Romson tvingas avgå.

Missnöjet var så djupt att minst något av språkrören måste bort. Fridolin och Romson gjorde en katastrofal missbedömning när det oombedda ställde sina platser till förfogande, men samtidigt framhöll att de ville fortsätta.

Det fanns ett populärt alternativ till Romson. Isabella Lövin var föreslagen och beredd att ställa upp.

Per Bolund var däremot tydlig om att han inte ville bli språkrör, och Carl Schlyter står för en annan och för de regeringssugna i Miljöpartiet mer riskabel linje. Så det var svårt att hitta ett villigt och samlande alternativ till Gustav Fridolin.

Fridolin hade från början starkare stöd i partiet, har trots sin ungdom en lång förankring. Han valdes ohotad som manligt språkrör, medan Åsa Romson var utmanad av Mikaela Valtersson. Hade Miljöpartiet haft en partiledare som de andra partierna hade det blivit Gustav Fridolin.

Turbulensen visar med problemen med delat ledarskap. Det fungerade väl med Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, vilket gjorde att idén fick stöd också i andra partier.

Vid flera andra tillfällen har Miljöpartiet däremot haft bekymmer med att språkrören inte drar jämnt eller att det ena (oftast det manliga) dominerar. Det var 2002 faktiskt nära att Miljöpartiet gick ifrån språkrörsmodellen.

Sedan kom Wetterstrand och Eriksson och allmänt starkare stöd för könskvotering.  Då låg delat ledarskap i tiden.

Den senaste turbulensen har åter visat problemen med att ha två jämställda språkrör, men som inte väljs som ett lag. Miljöpartiet kan gott ta sig en ny funderare på om det inte vore bättre att ha en partiledare.

Sedan blir ändå spännande att se hur Fridolin klarar sig på den stundande kongressen. Det borde finnas en hel del i partiet som tycker att behandlingen av Romson är orättvis och att Gustav Fridolin är bättre på att prata väl än på att säga något med substans.

Misstro mot islam inte bara bland ”vita”

08-led-khan

Vinnare Londons nye borgmästare Sadiq Khan och hans fru utanför vallokalen.

Foto: TT

Labour klarade sig bättre än kritiker och många journalister hade trott i de brittiska valen i veckan. I Skottland gick det visserligen uselt, men i Wales och stora delar av England gick det hyfsat. Och i London gick det bra,  Sadiq Khan valdes till ny borgmästare.

Khan var den mer erfarne kandidaten, och det är också ett plus för den sociala rörligheten att sonen till en busschaufför kan bli advokat, parlamentsledamot och borgmästare i London. Khan nämns även som tänkbar framtida partiledare.

I identitetspolitikens dagar väcker det dock mycket uppmärksamhet att Khan är muslim och den första muslimske borgmästaren i en europeisk storstad. De Konservativa har fått kritik, också inom det egna partiet, för att ha fört en kampanj med varningar om att Khan tidigare hade framträtt med muslimska radikaler. Ett sätt att spela mot misstro mot muslimer och islam.

Det är då noterbart att kampanjen främst riktades till andra minoritetsgrupper, ickemuslimska britter med rötter i Indien. Det är något som ofta glöms bort i kritik av ”vita” eller ”majoritetssamhälle” för att de skulle spela på rasism och misstänkliggöra människor med annan tro eller hudfärg.

Det finns motsättningar mellan och inom minoritetsgrupper. Kritiken mot Mehmet Kaplan och andra i Miljöpartiet kom i flera fall från svenska kurder eller kristna med rötter i Turkiet. Indien delades i två länder på grund av motsättningar mellan muslimer, som bildade Pakistan, och de som stannade kvar i Indiska unionen (där det dock finns en betydande muslimsk minoritet)

Politiker och kampanjmakare verkar, i synnerhet i USA och nu tydligen också i Storbritannien, närmast besatta av grupptänkande, hur olika subgrupper röstar och hur deras kandidater kan öka stödet i olika grupper.

Då kan det vara frestande att maximera stödet i en grupp även om det sker på bekostnad av en annan. Det tycks ha varit vad De Konservativa gjorde. De satsade på britter med indisk ickemuslimsk bakgrund, en grupp där de tidigare hade gjort större inbrytningar än bland britter med bakgrund i Pakistan och Bangladesh.

Kampanjen misslyckades, vilket var bra. Det kan förhoppningsvis få partier att avstå från lockelsen att vinna röster på att splittra grupper, vare sig det handlar om  attacker på ”vita” med tal om ”rasifiering” eller att, som De Konservativa, spela på motsättningar som har följt med invandrare från deras hemländer.

Mer hoppingivande var svaren från två Londonungdomar som en reporter från Sky News hade talat med om borgmästarvalet. De sa ungefär: Så Khan är muslim, vad har det med saken att göra?

 

Början till ebb för nationalistpartiet i Skottland?

06-led-nicola

Mandatförlust.  Det skotska nationalistpartiet SNP under ledning av Nicola Sturgeon förlorade den egna majoriteten.

Foto: TT

Britterna hade sin ”supertorsdag” i går. Val till regionala parlament i Skottland, Wales och Nordirland, borgmästare och fullmäktige i London, lokalval på flera platser i England, bland annat i den näst största staden Birmingham.

Det skotska nationalistpartiet SNP har seglat på moln sedan det förlorade folkomröstningen om att utbrytning från Storbritannien med 55-45. Partiet fick många nya medlemmar och lyckades samla de flesta nationalistiska väljarna under sitt paraply.

SNP hade redan majoritet i det skotska parlamentet, och fick 50 procent av rösterna och 56 av 59 mandat i det brittiska parlamentsvalet förra året. Opinionsmätningarna pekade på att majoriteten skulle stärkas i det skotska parlamentet.

SNP antogs kunna få alla eller nästan alla av de 73 enpersonsvalkretsarna. Därutöver finns 56 regionala utjämningsmandat, i åtta regioner med sju mandat i varje.

Väljarna har två röster, en i valkretsen och en för den regionala listan. Det ger en mer proportionell fördelning än bara enpersonsvalkretsar, partier med många dirketmandat får inga listmandat.

Men de två rösterna kan trassla till det. Den som i valkretsen röstar på ett stort parti som kan förväntas vinna många valkretsar kan tjäna på att taktikrösta med den andra rösten på ett mindre parti. Det har sannolikt gynnat De skotska Gröna, som likt SNP är för en utbrytning ur den brittiska unionen.

Det gick sämre än väntat för SNP. Partiet fick 46,5 procent i direktmandatsvalet, 63 av de 129 mandaten, och förlorade den egna majoriteten. Partiet kan behöva styra tillsammans med De Gröna som fick 6 mandat.

De Konservativa, som länge varit svaga och isolerade i Skottland,  gjorde ett  bra val och fick näst flesta mandat. För Labour, som tidigare dominerade skotsk politik var valet däremot en katastrof. Partiet förlorade alla mandat i det det tidigare styrkebältet Glasgow.

Liberaldemokraterna drabbades hårt när partiet var i koalition med De Konservativa och förlorade förra gången alla direktmandat utom Orkney och Shetland. Nu kan en återhämtning ha börjat, Libdem vann fyra direktmandat och med mycket stora majoriteter på Orkney och Shetland.

SNP gick fram i och runt Glasgow, men i andra delar av Skottland stod partiet stilla eller gick tillbaka. De andra partierna fick, delvis genom  taktikröster från väljare som ville försvara den brittiska unionen, fler mandat än väntat.

Det kan vara början till en välbehövlig tillbakagång för SNP, som behöver ställas till ansvar för egna åtgärder. Hittills har SNP klarat sig genom att ständigt söka konflikt med regeringen i London.

 

Falsk debattartikel kom även till VLT

Eskilstuna-Kuriren (E-K) publicerade en falsk debattartikel som miljöpartisten Sümeyya Gencoglu uppgavs ha skrivit. Där Yasri Khan, som fick kritik för att inte ta kvinnor i hand, togs i försvar, Islamofobin, förtäckt som drev mot Miljöpartiet, sades bara växa i styrka. Det fanns formuleringar om patriarkatet med sin vithetsnorm och hjärntvättade kvinnor som förrådde sitt kön när de stämde in kritiken av Khan.

En formulering var ”Jag drömmer om ett Sverige…där det är lika accepterat att bo i hippiekollektiv som att bo i muslimskt shariaområde eller bo på Svensson-sätt med dekadenta västerländska värderingar.”

Artikeln skickades också till VLT och jag fick den som debattredaktör. Den var listigt skriven, mejladressen innehöll  Sümeyya Gencoglu. Hon presenterades som miljöpartist och ledamot av utbildnings- och utbildningsnämnden.

Det kunde vara frestande att publicera artikeln, den skulle säkert väcka reaktioner och repliker. Men det var ändå något som inte kändes rätt.

Jag kollade först utbildningsnämnden i Västerås och såg att Gencoglu inte fanns med där. Då googlade jag hennes namn. Och visst, hon fanns och var ledamot av utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i Halmstad.

På hennes blogg fanns ett inlägg från 2014 där Mehmut Kaplan försvarades efter att då ha blivit angripen av Nalin Pekgul. Rubrik och första mening var:

Drevet mot Mehmet Kaplan bygger på rasism och osanning

Rasismen och islamofobin visar sig tydligt i kritiken mot Mehmet Kaplan (MP)…Enligt Google hade E-K publicerat artikeln VLT fått, men när jag klickade på länken försvann den, vilket säkert berodde på att E-K då upptäckt sitt misstag.

Jag följde våra rutiner och krävde adress och telefonnummer av skribenten, och framhöll att det inte räcker med en e-postadress. Något svar fick vi aldrig och därför var det inte aktuellt att publicera artikeln.

Det är dock en mycket obehaglig upplevelse att få reda på att artikeln var falsk, även om misstanken redan fanns. Ett mycket fult och ganska skickligt försök att få in en falsk artikel och smutskasta en MP-politiker.

En viktig varningssignal för framtiden. Det går aldrig att garantera att skickliga bedragare inte lyckas, men det här visar att det gäller att vara försiktig och försäkra sig om att okända skribenter verkligen finns och dessutom är de som har skrivit artikeln.

 

 

 

 

S-kollaps i Skottland

03-led-skottland

Favorit Skotska nationalistpartiet SNP ser ut att behålla makten i det regionala parlamentet. Partiledaren Nicola Sturgeon i röd klänning.

Foto: TT

Det riktigt viktiga valet i Storbritannien för oss svenskar är folkomröstningen om EU-medlemskap 23 juni, alldeles före midsommar. (Britter envisas med att rösta på torsdagar).

Redan på torsdag 5 maj är det  dock val i nästan hela landet. Borgmästarval i London, lokalval i stora delar av England, lokala parlament i Skottland, Wales och Nordirland.

Valet i Skottland sker i skuggan av folkomröstningen 2014 om att lämna Storbritannien. Trots nej-sidans klara seger har Nationalisterna i SNP fått starkt stöd. SNP vann 53 av 56 valkretsar i parlamentsvalet 2015. Visserligen med hjälp av valsystemet med enpersonsvalkretsar, SNP fick runt hälften av rösterna, men ändå.

Inför valet till skotska parlamentet får SNP också runt 50 procent av rösterna. Detta trots att partiet redan har styrt Skottland under två mandatperioder. Det brukar vara svårt att bli omvald en tredje gång.

De Gröna i Skottland, som också vill bryta sig ur, har mer stöd än tidigare, så det kommer, om opinionsmätningarna stämmer, att bli en klar majoritet för separatism i parlamentet. Skottland har ett blandat system, med 73 enpersonsvalkretsar och 53 regionala utjämningsmandat.

Det bör ge SNP, återigen om opinionsmätningarna stämmer nästan alla enpersonsvalkretsar och därmed en klar egen majoritet.

Mätningar visar dock inte någon majoritet för utbrytning, och inför folkomröstningen sa nationalisterna att de är ”nu eller aldrig”.

Nu låter det annorlunda. Skulle det bli nationell majoritet för Brexit hotar SNP med en folkomröstning om oberoende, så Skottland kan stanna i EU. Likaså utlovas en folkomröstning om opinionsmätningarna börjar visa en klar majoritet för upplösning av den brittiska unionen.

Skottland har redan beslutsrätt i många frågor, som sjukvård, utbildning och en del skatter. Regeringen borde ägna mer tid åt dessa, i stället för att ”mucka gräl med London” . Det hävdar ”unionspartierna” i opposition, men än så länge utan att bryta det starka stödet för SNP.

Främst handlar det om att socialdemokratiska Labour har kollapsat. Partiet har länge dominerat i Skottland, men kan den här gången till och med förlora andraplatsen till De Konservativa, som länge har haft svagt stöd i Skottland.

Så det ser riktigt kärvt ut för Labour. Kanske kan partiets kandidat ändå bli borgmästare i London, även om den senaste veckan i mycket har handlat om att den vänsterinriktade partiledaren Jeremy Corbyn har agerat för lamt mot antisemitism i partiet.

Och Labour har i alla fall stöd i Leicester, staden som så sensationellt vann Premier league i fotboll.      Alla tre parlamentsledamöterna från staden är Labour. Alltid något för ett hårt prövat parti…

Det behövs ordning och reda på första maj

03-led-1-maj

Rörigt S- och V-tågen startade samtidigt på första maj. Bilden från Socialdemokraternas och LO:s tåg.

Foto: Anders Öhlin

Så har det åter varit första maj med traditionsenliga demonstrationer. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet arrangerar de två stora. Det är både demonstrationståg och tal.

Varför måste de äga rum samtidigt? Båda utgick kl 15.00 och de krockade nästan vid Stora torget. Det gör det omöjligt att lyssna på vad talarna från båda hållen har att säga.

Det är inte i första hand ett problem för oss i media att bevaka båda tågen, även om det ligger i arrangörernas intresse att få så stort genomslag som möjligt och det rent personligt blev en hel del springande fram och tillbaka när jag försökte räkna deltagarna i båda tågen.

Det handlar mer om att erbjuda en politiskt intresserad allmänhet bättre möjligheter att ta del av vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har att erbjuda första maj. Förr krockade inte tiderna, men ett antal år har tågen gått ungefär samtidigt.

Första maj är ingen överraskning. Den inträffar varje år och partierna och fackförbunden planerar lång tid i förväg. Nog borde Socialdemokraterna och  LO kunna träffa Vänsterpartiet och till nästa år komma överens om tider som inte krockar.

Här behövs mer ordning och reda.