Frihetlig uppstickare i USA

10-led-liberterian

Joker? Libertarian partys presidentkandidat i USA Gary Johnson får nu runt 10 procent i opinionsmätningar.

Foto: TT

Valsystemet i USA gynnar de två stora partierna, och gör att det bästa sättet att bli president är att försöka bli nominerad som Demokrat eller Republikan. Det har i år lett till att Donald Trump, som aldrig har varit aktiv i partiet blir Republikanernas presidentkandidat.

Det har dock då och då hänt att andra partiers presidentkandidater har fått en del stöd. De har dock aldrig vunnit och partierna har aldrig i längden kunnat hävda sig mot de ”två stora”.

Nu ser det ut som Libertarian party kan gå starkt framåt i presidentvalet. Det har ett uttalat budskap som är frihetligt, värna personlig integritet,. låga skatter och liten stat, invadera inte andra länder. Fast nog inget för den svenska politiken med krav som legaliserad cannabis och prostitution samt rätt att bära vapen. Mer lockande för frihetliga amerikaner.

I år har partiet två före detta republikanska guvernörer, Gary Johnson från New Mexico och William Weld från Massachusetts som president-, respektive vicepresidentkandidat. Många väljare ogillar huvudkandidaterna Hillary Clinton (D) och Donald Trump (R).

Nu har Johnson börjat finnas med i några opinionsmätningar. Han får då runt 10 procent i mätningarna. Vi vet från Sverige att det kan betyda ökat stöd att börja finnas med i mätningar. Först då tänker väljarna på att partiet/kandidaten finns.

Det ser nu ut att hända för Johnson. Så det kan dyka upp en joker i ett val där det oväntade har hänt gång på gång.

Om politiken i Sverige vore som i USA med Jimmie Åkesson som Trump

 

08-led-clinton

Först.  Hillary Clinton blir första kvinnan som nomineras till presidentkandidat av ett av de två stora partierna i USA.

Foto: TT

Så är det då också i praktiken klart att Hillary Clinton blir Demokraternas presidentkandidat. Historiskt och inspirerande för många att en kvinna för första gången utses till kandidat för ett av de två stora partierna.

Det historiska kan vara lätt att glömma bort, för Clinton har så länge varit favorit till att vinna nomineringen och hade stöd från de ledande i partiet. Hon var favorit redan 2008, men förlorade mot den då ganska oerfarne Barack Obama. Därför uppfattas det som allt annat än överraskande att hon den här gången till slut kom i mål.

Från början fanns spekulationer om att ny kamp mellan en Clinton och en Bush. Hillary Clinton fick hårdare motstånd än väntat av Bernie Sanders, och förblir en kontroversiell politiker. Men till slut gick det som väntat. Demokraterna får i Clinton en erfaren och kunnig kandidat.

På den Republikanska sidan var det däremot ”Hela havet stormar” och affärsmannen Donald Trump blir kandidat. De ledande i partiet ställer sig lojalt bakom Trump ungefär varannan vecka, men tvingas nästa ta avstånd från något uttalande. Senast om att en domare (född i USA) som ”mexikan”  inte skulle ge Trump en rättvis rättegång.

Sättet att utse presidentkandidater får märkliga effekter. De två stora partierna har skaffat sig fördelar mot alla andra partier, och nomineringsprocessen bygger på att det ska vara två partier. Den som vill bli president får kandidera i något av de två partierna.

I de flesta andra länder utser partierna själva, genom delegater på kongresser eller genom medlemsomröstningar sina partiledare. De får sedan ställas till svars för väljarna i de allmänna valen.

I USA är det fler som genom primärval och nomineringsmöten kan påverka vem som väljs. Det gör partierna breda och där ryms många olika åsikter och strömningar. Ändå förväntas ledande politiker sluta upp bakom den nominerade.

En parallell i Sverige vore att det fanns två stora partier, låt oss kalla dem Frihetspartiet och Solidaritetspartiet. De har gjort reglerna så att andra partier har svårt att hävda sig. Väljarna får vara med och rösta fram vem som ska leda partierna i val.

Då kunde Jimmy Åkesson (Trump) ställa upp i Frihetspartiet, även om han han aldrig varit aktiv där förut. Om Åkesson då fick flest röster skulle han bli kandidat i stället för favoriten Anna Kinberg Batra, och med partilojaliteten som argument kräva att de andra i partiet ställde sig bakom honom.

I Solidaritetspartiet kunde den erfarne Stefan Löfven (Hillary Clinton) utmanas av en folklig äldre vänsterytter som Gudrun Schyman (Sanders). Löfven klarar utmaningen, men måste gå till vänster och bli mer frihandelskritisk för att vinna nomineringen.

Det visar nackdelarna med dagens partisystem i USA. Två partier håller borta andra utmanare, men kan få kandidater som Trump. Någon många egentligen inte vill ha, men i partilojalitetens namn har svårt att tydligt ta avstånd från.

Kan ”stanna kvar” spurta som i Québec och Skottland?

Pundet föll sedan flera opinionsmätningar har visat övervikt för att Storbritannien ska lämna EU.

Bookmakers och de flesta andra verkar ha utgått ifrån att ”stanna kvar” skulle vinna, men nu ser det mycket ovisst ut och Brexit kan vinna.

Förhoppningsvis kan det gå som i folkomröstningarna i Skottland och Québec om att lämna Storbritannien respektive Kanada.

Där utgick de flesta först från att Nej-sidan skulle vinna, men separatisterna fick övertaget när det var några veckor kvar. Till slut lyckades nej-sidan spurta och vinna, i Québec dock med mycken liten marginal.

Förhoppningsvis kan det gå på samma sätt om Brexit, det vore minst sagt olyckligt om Storbritannien lämnade. Men det ser ut att bli en nagelbitare.

På Åland finns det däremot enligt Hufvudstadsbladet förhoppningar om att få en egen EU-parlamentariker om Brexit vinner! För då blir frågan vad som ska göras med de brittiska platserna i parlamentet. Ska de delas ut till andra, och i så fall vilka? Den enes död den andres bröd….

 

Väljare utan rösträtt ger Clinton vind i seglen

06-led-puerto-rico

Clinton vann. Valsedeln för Demokraternas primärval i Puerto Rico, där väljarna inte får rösta i själva presidentvalet.

Foto: TT

Efter några veckors stiltje är det dags för slutspurten för primärvalen i USA. Sista ”supertisdag”  är 7 juni.

I helgen var det primärval i Puerto Rico, och där vann Hillary Clinton. Det innebär att hon är mycket nära att nå majoritet på Demokraternas konventet och vinsten kan ge vind seglen inför bland annat primärvalet 7 juni i den folkrikaste delstaten Kalifornien.

Det är märkliga är att väljarna i Puerto Rico inte får rösta i presidentvalet, men ändå väljer delegater till partikonventen.

Ön erövrades från Spanien 1898, och är ett så kallat självstyrande samvälde under USA. Puerto Rico använder den amerikanska dollarn, invånarna är amerikanska medborgare och har rätt att flytta till övriga USA. (Min svärfar är från Puerto Rico.)

Men de betalar ingen inkomstskatt och har inte rösträtt i federala val, eftersom Puerto Rico inte är en delstat. Huvudspråket är spanska. I OS och andra idrottstävlingar ställer Puerto Rico upp som ett eget land.

Frågan om  ön ska bli en delstat, bli självständig eller fortsätta som samvälde diskuteras ständigt. Nu är ekonomin körd i botten, så tanken att bli självständig utan stöd av USA ter sig som föga lockande.

Valsystemet och processen för att nominera presidentkandidater i USA har en del märkligheter, som hur Puerto Rico behandlas. På konventen har Puerto Rico delegater efter sin folkmängd, med full rösträtt.

Det ger med 3,6 miljoner fler delegater än många delstater, och primärvaleni Puerto Rico kan därför vara viktiga för kandidaterna. Fast väljarna inte får rösta i själva presidentvalet i november.

Kommunalpolitik måste få handla om politik

Staffan Werme (L) hävdar på DN.debatt att dagens kommuner i stort bör skrotas. Staten styr mer, senast om skolan. Valfrihetsreformer och evidensbaserad verksamhet gör att utrymmet för politiker att tycka och ingripa i verksamheten blir allt mindre. De blir helt enkelt onödiga.

Lite ska dock finnas kvar, helt utan lokala politiker vill Werme inte vara. I stället ska fullmäktige får ansvaret för budget och årlig uppföljning. Här ska de politiska skiljelinjerna synas.

I övrigt ska det löpande arbetet skötas av en folkvald borgmästare, möjligen med en liten nämnd som stöd. Den ska dock i så fall bara innehålla representanter för majoriteten.

När kommunerna får ett mer begränsat ansvar kan de å andra sidan bli fler och mindre.

Det var minst sagt breda penseldrag. Då blir det ofta bättre  analys av problemen än förslag till lösningar. Så även denna gång.

För problemen finns där. Den omhuldade lokala självstyrelsen har i mycket också tidigare varit en lokal självförvaltning. Staten har satt bestämda ramar, men politiker har fått styra och ställa om driften.

Med målstyrning är själv poängen att politiker inte ska lägga sig driften från dag till dag. Med rätten till valfrihet måste kommuner dessutom behandla privata utförare och den egna verksamheten lika, vilket minskar utrymmet för egna alternativ. Kraven går mest i riktning av mer statlig styrning för att det ska bli likformigt och rättvist över hela landet

Däremot är det svårt att följa med i Wermes lösningar. Vad ska återstå av prioriteringar i fullmäktige som gör att det behövs politiska partier? Ska borgmästaren väljas politiskt, vilket antyds i texten?

Vad händer då om majoriteten i fullmäktige och borgmästaren kommer från olika läger? Eller ska borgmästaren vara en opolitisk administratör. Men varför behövs i så fall direktval?

Politik borde handla om värderingar, prioritering och att kunna ställas till svars för sina handlingar. Om rätten att prioritera efter värderingar tas bort behövs inga politiker.

Det är och förblir grundfrågan om kommunpolitik. Ska vi ha livaktiga lokala politiker behöver de få fatta politiska beslut grundade på ideologi och egna värderingar. Även om det innebär att allt inte blir lika och likformigt över hela landet.

Stöder var femte Kyrkomedlem SD?

Det har varit en kontrovers i Norberg om en Dennis Östlund, som är aktiv i Sverigedemokraterna och sitter i  styrelsen för Svenska Kyrkans Unga i  i Norberg-Karbenning. Först ville Kyrkan hindra styrelseuppdraget, därefter ser det ut som om Östlund får sitta kvar.

Det är an avgörande skillnad mellan att utesluta medlemmar från ett parti eller att hindra dem från att bli förtroendevalda. I synnerhet i fackliga organisationer.

 Transport utesluter aktiva sverigedemokrater. Det är ett brott mot den svenska modellen, där facken ska ta ansvar i avtal för de anställda på en arbetsplats. Då blir det orimligt att utesluta medlemmar för att de tillhör ett parti ledningen inte gillar.

Organisationsledningen kan däremot ha åsikter om vilka som ska väljas. Jag ogillar att borgerliga sympatisörer motarbetas när de försöker bli förtroendevalda i LO, men får acceptera besluten så länge det inte är majoritet för en öppnare ordning. Däremot vore det helt fel om borgerliga aktivister inte fick vara med LO-fack, liksom det var fel när de tidigare kollektivanslöts till Socialdemokraterna.

Därför har Svenska kyrkan rätt att, om det finns en majoritet bland medlemmarna, hindra SD-aktivister från att få förtroendeuppdrag. Sedan går det att fundera över hur klokt det är med en så generell regel.

Då Svenska kyrkan mest har sina 6,2 miljoner medlemmar bland ”gammelsvenskar” och en större andel av dem än bland ”nysvenskarna” kan förväntas stöda SD kan runt var femte kyrkomedlem stödja SD.

Inget Svenska Kyrkan direkt basunerar ut, men ett stöd  för SD på 15-18 procent i opinionsmätningar bland alla väljare innebär sannolikt några procentenheters större stöd bland Kyrkans medlemmar. Kanske därför Östlund ser ut att få fortsätta.

SD svänger om Nato?

Ledande Sverigedemokrater verkar vara på väg att ompröva den negativa synen på Nato. Det är inte så förvånande, trots att högerpopulister i flera andra länder har varit positiva mot Ryssland och president Putin.

I Sverige finns en stark misstro mot Ryssland grundad på historien och den geografiska närheten, vilket gör det svårare för ett högerpopulistiskt parti att vara positivt eller neutralt till Ryssland.

Frågan är om aktiv påverkan har spelat roll, likt när näringslivsföreträdare övertygade SD om att acceptera vinstuttag från välfärdsföretag.

Det finns principiella invändningar mot att på detta sätt försöka få ett främlingsfientligt parti på sin sida och därmed behandla SD som ett parti bland andra.

Å andra sidan är SD vågmästare i flera frågor. För en välfärdsföretagare handlar det därmed om det egna företagets överlevnad hur SD röstar. Då ligger det nära till hands att försöka påverka partiets åsikter.

I sak tycker jag att Sverige bör gå med Nato, men bara om Socialdemokraterna byter åsikt och det bör ske tillsammans med Finland. Då blir inte SD:s röster avgörande, men för dem som har mer bråttom kan nu öppnas en möjlighet att driva igenom en svensk Natoanslutning.

Hittills har det varit tomt med påtryckarstånd när SD har kongresser och kommundagar. Hur blir det nästa gång, kommer fler att försöka påverka partiet? Så länge blockpolitiken i huvudsak består går det inte att bortse ifrån att SD:s röster är avgörande i flera viktiga frågor.