Dubbelfel blev rätt om ”sjukskatt”

Regeringen backade från förslaget att arbetsgivarna skulle betala 25 procent av sjukpenningskostnaderna för anställda som hade varit sjuka i mer än 90 dagar. Regeringen talade om ”hälsoväxling”, Svenskt Näringsliv om sjukskatt.

Regeringen hade hela tiden sagt att om parterna kunde enas om insatser skulle förslaget dras tillbaka och hänvisar nu till att parterna har lämnat in avsiktsförklaringar om att minska sjuktalen.

Det var rätt att regeringen backade. Förslaget har fått hård kritik av företagare och opposition. Det kunde leda till att företag blev försiktigare med att anställa personer som tidigare har varit sjuka.

Sambandet mellan företag och långa sjukskrivningar är inte entydigt. Dessutom är de offentliga arbetsgivarna sämst, där är problemen med sjukfrånvaro störst.

Däremot var det fel att alls lägga fram förslaget. Centern och Liberalerna har fått kritik för att hota med lagstiftning om det inte blir sänkta ingångslöner. Här gör regeringen samma sak: Om parterna inte enas blir det lagstiftning. Ett brott mot modellen att parterna förhandlar på egen hand utan statliga pekpinnar.

Det fanns dessutom en majoritet mot förslaget i riksdagen. Det skulle regeringen komma runt genom att lägga in det i budgeten, där villkoren är bättre för en minoritetsregering.

Det hade varit att tänka å reglerna. Det handlar visserligen om pengar, men också om villkoren för företagande och hur bäst minska sjukfrånvaron.

Det kan vara frestande för regeringen att smyga in allt möjligt i budgeten för att undvika nederlag i enskilda sakfrågor. Sådant undergräver dock förtroendet mellan partierna och skulle kunna leda till regeringskris. Därför bör regeringen avstå från att lyfta in kontroversiella frågor i budgeten.

Publicerat av

6 reaktioner till “Dubbelfel blev rätt om ”sjukskatt””

  1. Man kan undra vad som händer i Sverige. Statistik från Försäkringskassan visar att psykisk sjukdom är den vanligaste diagnosen. 74 936 individer var sjukskrivna för psykisk sjukdom den sista september 2015. Det är 41 procent av det totala antalet pågående sjukfall:
    https://www.forsakringskassan.se/!ut/p/a0/04_Sj9CPykssy0xPLMnMz0vMAfGjzOJNPFycDd2dDbz9Hb2dDRw9DM0DwowtDf0djfW9CCmI0I80KvJ19k3XjypILMnQzcxLy9ePSMwuKU3NyYkvLgHaVFySma1fkB0VCQBGGZZZ/

    I följande radioinslag framgår att Västmanland ligger över riksgenomsnittet när det gäller antalet sjukskrivningar. Framför allt är det psykiska diagnoser som ökar:
    ”Allt fler är sjukskrivna i Västmanland”
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6360390

    Som Richard Appelbom skriver tycks de offentliga arbetsgivarna vara sämst. Det är ju bekymmersamt eftersom Sverige har en så stor offentlig sektor. I Statskontorets rapport ”Svensk förvaltning i ett internationellt perspektiv” framgår att Sverige har en hög andel offentligt anställda jämfört med andra länder. OECD-snittet är 16 procent mot nästan 30 procent i Sverige. Samtidigt saknas metoder för att följa upp resultat av insatser och mäta produktivitet. Man kan verkligen undra hur den offentliga sektorn egentligen fungerar och varför folk blir sjuka.

    Samtidigt som den psykiska ohälsan ökar har psykiatrin i Västmanland, och på många andra ställen i Sverige, stora problem. Människor får inte alls den hjälp som de behöver. Västmanland är dessutom sämst i Sverige enligt Mind-index 2014:
    ”Invånarna i Västmanland mår sämst”
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=5987346

    Lite tillspetsat kan man alltså säga att samhället skapar psykisk ohälsa som vården inte kan hantera. Hur har det kunnat gå så snett? Och hur ska man komma tillrätta med problemen när psykiatrin inte alls tycks fungera. Jag tycker att VLT borde gräva mer i denna problematik.

    1. I ett samhälle allt mera präglat av krav på konformitet, social kompetens (jag får allergiskt utslag av ordet), optimistkonsulter och strömlinjeformat arbetsliv pressa vi som ”avviker” från detta ut i periferin, att jag med diagnosen Aspergers Syndrom jobbar 75 % är tragiskt nog undantaget och inte regeln. Det flesta har inga ”riktiga” jobb alls. Ekologiska nischer för original, nördar, allmänt ”udda” o s v krymper och folk trängs ut i sjukpension eller inte ens det med bara försörjningsstöd som sista livlina. Och samhället går miste om mycket kunskaper och insikter på arbetsplatserna.

  2. Fortsättning på min föregående kommentar. Det är obegripligt att regeringen överhuvudtaget la fram förslaget. Faktaresistensen och bristen på verklighetsförankring och konsekvenstänkande hos våra folkvalda upphör aldrig att förvåna.

    Efter att som anhörig sett primärvård och psykiatri på nära håll i snart fem år så vet jag vilka enorma brister som finns. Hälso- och sjukvården uppfyller inte ens grundläggande lagkrav. Politiker och chefer låter ofoget fortgå år efter år.

    Märkligt nog ser tillsynsmyndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, mellan fingrarna med grova brister. Det tycks finnas en ohelig allians mellan myndigheterna.

    Det är en skyddad och bekväm tillvaro för myndigheternas mycket högavlönade chefer och de politiker som tillsatt dem. Tyvärr kommer både vårdpersonal och patienter i kläm – det är väl bland annat det som nu återspeglas i sjuktalen.

    Vi har en hälso- och sjukvård som inte uppfyller grundläggande lagkrav och en tandlös tillsynsmyndighet som inte bryr sig om vården utan fokuserar på blanketter och formalia. Då ville regeringen försöka lösa problemen genom att lassa ansvaret på arbetsgivarna. Hur tänker politiker egentligen? Och varför får vårdens lagtrots fortsätta år efter år?

  3. Fortsättning på min föregående kommentar samt svar till Thorsten Schütte 25/8 21:47. Det finns en intressant rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, som handlar om sjukförsäkringssystemet:
    ”2016:2 Sjukskrivningarnas anatomi – en ESO-rapport om drivkrafterna i sjukförsäkringssystemet”
    http://eso.expertgrupp.se/rapporter/sjukfranvarons-anatomi/

    Rapporten innehåller rätt skarp kritik mot nuvarande system även om kritiken inte är så tydligt framställd.

    ESO-rapporten 2016:2 visar (s 84) att kunskapen kring vilka insatser som fungerar för olika sjukskrivna är mycket begränsad. Mycket tyder på att handläggarna i socialförsäkringen har bristande kunskap som leder till felaktiga bedömningar.

    Rapporten visar också (s 84) att det saknas kunskap om hur arbetsförmågan påverkas av olika diagnoser, inte minst de psykiatriska. Detta försvårar arbetet för läkaren som skulle behöva mer stöd i form av riktlinjer kring arbetsförmåga.

    Vidare visas (s 84) att läkaren förser försäkringsgivaren med dokumentation och att försäkringsgivaren ofta fattar beslut utan att träffa försäkringstagaren själv.

    En oundviklig tolkning av detta är att en blind leder en blind i sjukförsäkringssystemet och att den sjuke hamnar utanför processen.

    Det oerhört märkliga i sammanhanget är att lagstiftning från 2010 med samordnad planering och fast vårdkontakt avser att undvika precis detta. Syftet med lagstiftningen är att säkra att individen får samordnade insatser så snart som möjligt. Samordningen av insatser regleras av hälso- och sjukvårdslagen 3 f § och socialtjänstlagen 2 kap 7 §. Av förarbetet i prop. 2008/09:193 framgår bland annat:
    ”[…] Som framhållits ovan kan insatser från andra aktörer än kommun och landsting vara av stor betydelse för att den enskildes samlade behov ska tillgodoses, t.ex. rehabiliterande arbetsmarknadsåtgärder från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Även dessa ska anges i planen. […]”

    Lagen uttrycker specifikt att arbetet med den samordnade planen ska påbörjas utan dröjsmål. Men ESO-rapporten föreslår istället att tidiga insatser ska undvikas eftersom handläggarna inte är kompetenta! Hur har det kunnat gå så snett? Vem är egentligen ansvarig?

  4. Tillägg till min förra kommentar. Det jag tar upp i denna kommentar kan kanske tyckas vara utanför ämnet i Richard Appelboms inlägg men jag tycker att det hänger ihop. Det hänger ihop eftersom antalet sjukskrivningar ökar och psykisk ohälsa är den enskilt största orsaken. Som jag visar i en tidigare kommentar ligger Västmanland över riksgenomsnittet när det gäller antalet sjukskrivningar. Framför allt är det psykiska diagnoser som ökar. Västmanland är också sämst i Sverige när det gäller psykisk hälsa enligt Mind-index 2014. I Mind-index 2015 ligger Västmanland näst sist i Sverige:
    https://mind.se/mind-index2015/

    Det jag vill ta upp i denna kommentar är en artikel på nyhetsplats i dagens VLT:
    ”Självmorden färre i Västmanland”
    http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.4219013-sjalvmorden-farre-i-vastmanland

    I artikeln skrivs uttryckligen att färre tar sina liv och en företrädare för psykiatrin uttrycker att det är glädjande. En faktaruta visar ”minskning i tre års tid”. Låt vara att det är oklart vad siffrorna i faktarutan egentligen visar.

    Stämmer det då att självmorden minskar? Låt oss titta på vad Socialstyrelsens statistikdatabas visar när det gäller dödsorsaker:
    http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/dodsorsaker

    Det fina med öppen statistik är att man enkelt (när man vet hur man gör) kan ta reda på fakta. I rutan för ”Välj diagnos” behöver ”V01-Y98 Yttre orsaker till sjukdom och död (skador och förgiftningar)” expanderas. I den underliggande listan kan ”X60-X84 Avsiktligt självdestruktiv handling (självmord)” väljas.

    Av Socialstyrelsens statistik framkommer att självmorden per capita legat på en tämligen konstant nivå sedan 1997 (när statistiken börjar). Det handlar om så små tal att slumpvisa förändringar kan göra stor skillnad från år till år. Man behöver därför titta på trenden över flera år. Trenden för Västmanland är svagt ökande sedan år 2000. 2013 nåddes en topp som skiljer sig från övriga år.

    För osäkra fall ska ”Y10-Y34 Skadehändelser med oklar avsikt” väljas i rutan för diagnos. Här finns en tydligt ökande trend för Västmanland.

    Sammantaget visar Socialstyrelsens statistik att det är en ökande trend av självmord och osäkra fall under den tid där statistik finns tillgänglig, 1997 – 2015. Detta samtidigt som det tycks vara bekräftat att den psykiska ohälsan ökar och därmed antalet sjukskrivningar.

    Det jag hittills tagit upp är dödsfall. Faktarutan i artikeln i VLT nämner även självmordsförsök men det går inte att avgöra vad som är vad i siffrorna. Här finns statistik om självmord och försök från Karolinska Institutet, NASP:
    http://ki.se/nasp/statistikrapporter-0

    Självmordsförsöken är många fler än de fullbordade självmorden. Försöken skiljer sig betydligt från de fullbordade. I statistiken syns det i den olikartade fördelningen i befolkningen. Det är verkligen något att fundera på: Hur representativa är egentligen självmordsförsöken för de fullbordade självmorden? Det vore intressant att få ta del av vad landstinget i Västmanland gjort KONKRET för att försöka klättra från jumboplatsen i Sverige.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *