Håll hårt i Birgitta Ohlsson, L

 

Foto: Fanni Olin Dahl/TT
Foto: Fanni Olin Dahl/TT

För några år sedan var vi fyra liberaler som bestämde oss för att ordna en antirasistisk manifestation i centrala Stockholm. Bland annat fick vi Mona Sahlin att ställa upp som talare. Men den talare som först, och utan att blinka, tackade ja till att delta var Liberalernas Birgitta Ohlsson.

Det är Ohlsson i ett nötskal: hon ställer upp. Delar ut flygblad i regn och rusk, debatterar i tv, skriver debattartiklar och är aktiv i riksdagsarbetet. En eldsjäl med anhängare både inom och utanför partiet. Men Ohlsson utmärker sig också på så sätt att hon kör sin grej, och inte tvekar att uttala sig på ett sätt som kan tolkas som att hon går i polemik med sin egen partiledning.

Hon har i dagarna markerat mot att Jan Björklund sagt att SD av statsminister Stefan Löfven bör bjudas in till samtal, och även mot att partiledningen föreslagit nej till nya religiösa friskolor. Det har fått partikollegan Anna Starbrink, landstingsråd i Stockholms läns landsting och adjungerad till partiledningen, att ifrågasätta Ohlsson.

Starbrink kritiserar på sin blogg att Ohlsson offentligt går emot beslutet att inte tillåta flera konfessionella friskolor. ”Det skapar en omöjlig situation”, skriver Starbrink och menar att Ohlsson bör välja vilken roll hon ska ha: ”Rollen som del i ledarskapet i partiet eller den fria debattörens.”

Det är sant att partier har en gräns för hur fria partiets politiker kan vara. Att gå emot sin egen partiledare är förstås kontroversiellt – särskilt i ett läge då Ohlsson lyfts fram som tänkbar efterträdare på partiledarposten. Erik Ullenhag har flyttat till Jordanien och frågan ser mer ut att vara när, snarare än vem.

Ohlssons solospel till trots behöver ett idéburet parti hålla hårt i sina ”Birgittor”. Inte nog med hennes politiska bredd – försvarspolitik, bistånd, feminism, hbtq-frågor med mera – vinner hon respekt även vänsterut.

Man behöver inte alltid hålla med henne för att inse hur blekt Liberalerna vore utan denna ihärdiga eldsjäl. Partiledningen borde inte bara fråga vad Ohlsson kan göra för partiet, utan även vad de kan göra för att få behålla partiets i särklass mest personkryssade politiker.

Vad händer om Hillary Clinton måste dra sig ur?

12-led-clinton

Mår inte bra.  Hillary Clinton har lunginflammation.

Foto: TT

 

Hillary Clinton har lunginflammation enligt läkarna. Det borde hennes kampanj ha sagt från början.

Nu såg det ut som om hon var på väg att svimma efter att ha fått lämna minnesceremonin för 11 september. Det blev en världsnyhet, och satte igång spekulationer om hennes hälsa, något motståndaren Donald Trump redan tidigare ägnat sig åt.

Det är egentligen märkligt om presidentkandidater, i synnerhet om de som Trump och Clinton är runt 70 år, förblir friska hela tiden.

Det är en orimligt lång och hård kampanj för att bli president. Månad efter månad av möten, resor, tal, intervjuer och utspel.

Nu får vi hoppas att Clinton snabbt tillfrisknar. Men det är inte konstigt att frågor ställs om vad som skulle hända om hon tvingas dra sig ur.

Frågan avgörs av Demokraternas partistyrelse, men det är inte lätt att på kort varsel skaka fram ett alternativ. Bernie Sanders, vicepresident Joe Biden, utrikesminister John Kerry är namn som nämns.

Det blir lätt redan kända namn. I Minnesota dog senator Paul Wellstone (D) i en flygolycka en kort tid före senatsvalet 2002. Partiet kastade då in tidigare vicepresidenten och presidentkandidaten Walter Mundale, men han förlorade.

Det är en svaghet jämfört med partisystem som det svenska. Här finns en ordning som kan träda in om något riktigt oväntat händer.

Ingvar Carlsson kunde snabbt utses när Olof Palme mördades. Men i USA blir det svårt om en presidentkandidat dör eller drar sig tillbaka alldeles före valet. Efter blir däremot vicepresidenten president, i varje fall om det sker efter att kongressen har ratifierat resultatet.

Att bjuda eller inte bjuda in SD, det är frågan

11-led-bjorklund

Alla ska inbjudas.  Jan Björklund (L) tycker att SD bör inbjudas till blocköverskridande samtal.

Liberalernas ledare Jan Björklund tycker att regeringen borde bjuda in även Sverigedemokraterna till blocköverskridande samtal. Han tycker att SD får en onödig ”martyrställning” genom att inte få vara med. Statsminister Stefan Löfven (S) säger bestämt nej och hänvisar till att SD är ett parti med nazistiska rötter som kommer  ur vit maktrörelsen.

Gränsen är redan i dag inte kristallklar. SD är med i Energikommissionen, men fick ändå inte vara med om förhandla om energin. Så regeringens gräns tycks gå vid regelrätta förhandlingar.

Som grundregel har Björklund en poäng. Deltagande betyder inte att vara med och komma överens, som Liberalerna har visat genom att stå vid sidan av försvars- och energiuppgörelser. De bostadspolitiska samtalen ledde inte till någon uppgörelse alls.

Därför vore det rimligt att bjuda in alla partier när samtalen är förutsättningslösa. Den grå vardagen i förhandlingar där många detaljer spelar in kan också tvinga SD att bli mer konkret om den egna politikens detaljer. Det kan vara en god ”normalisering” att tvingas vara med mer i politikens gråa vardagslunk.

Regeringen har dock rätten att bestämma vilka den vill förhandla med.

Därför kan den tycka att det ibland räcker med att bjuda in några, inte alla, andra partier till samtal. Men då borde det handla om fler partier än SD som hålls utanför, utom i frågor där det från början är tydligt att just SD står långt från alla andra partier.

Plakatpolitik av regeringen om kvotering av bolagsstyrelser

 

Så kom då regeringens förslag om att könskvotera bolagsstyrelser. Det har talats om det länge.

Huvudinvändningen tycker jag är att det då kan komma nya krav om att kvotera fler grupper. Den som har sagt A har svårare att inte säga B. Bättre då att hålla fast vid principen att utgå från individer hellre än grupper.

Det är här viktigt att komma  ihåg att regeringen saknar majoritet. Därför är förslaget i praktiken inte mycket mer än en debattartikel. Utan stöd av något borgerligt parti eller SD blir det ingen kvotering av bolagsstyrelser.

Så frågan är om det inte handlar om ”plakatpolitik” för att hålla egna aktivister på gott humör. För det är allianspartierna eller SD som avgör frågan, inte minoritetsregeringen S-MP

Är Sverige förberett om Trump vinner?

08-led-trump

Gillar Putin. Donald Trump uttalade sig åter positivt om Rysslands president Putin.

Foto: TT

Presidentvalet i USA ser åter jämnare ut. I sammanställningen av opinionsundersökningar på RealClearpolitics leder Clinton bara med 2,1 procentenheter över Trump i de mätningar där också de De grönas och Libertarianernas kandidater ingår. Jag får mejl från Unibet, och spelarna tror också att det blir jämnt, även om det alltjämt ger mer pengar tillbaka att satsa på Donald Trump.

Så visst är Clinton lyckligtvis ännu favorit. men vi måste, hemska tanke, börja fundera över vad som händer om Trump vinner.

I natt var det en sorts genrep för de riktiga TV-debatterna. Clinton och Trump frågades ut efter varandra  av krigsveteraner. Frågorna handlade främst om utrikespolitik.

Trump framstod som en karikatyr av 60-talsvänsterns tal om USA-imperialismens jakt efter olja. Han tyckte att USA skulle lämna Irak, men behålla oljan!

För Sverige var det särskilt oroande att Trump åter uttalade sig positivt om Rysslands president Vladimir Putin, som han tyckte var en bättre ledare än president Obama. Även om Trump, vilket inte alltid framgår i nyhetstexterna, sa att han inte gillade systemet i Ryssland såg han det som en styrka att Putin har förtroende av 82 procent av ryssarna.

När utfrågaren tog upp Rysslands ockupation av Krim, intrång i Ukraina, stöd åt Assad i Syrien och åt Iran svarade Trump med att Obama också hade gjort saker som gick att kritisera.

Även om det förblir svårt att veta vad Trump egentligen tycker och skulle göra som president återkommer positiva omdömen om Putin gång på gång. Om ett bättre förhållande mellan Ryssland och USA skulle innebära att USA mer såg mellan fingrarna om Ryssland ingriper i grannländer skulle Sverige komma i ett mycket mer utsatt läge.

Det kunde, om det vill sig riktigt illa, bli som 1809 och 1939/40, då det inte fanns någon motvikt mot Ryssland/Sovjet. Första gången förlorades Finland, andra gången slapp Finland undan med ett nödrop efter tappert försvar och Sverige fick agera försiktigt mot Nazityskland och dess då de factoallierade Sovjet.

Finns det någon beredskap och planering i regering, UD eller försvaret om hur ska Sverige agera om Trump vinner? Har de borgerliga oppositionspartierna tänkt igenom läget, och om kravet på Natomedlemskap i så fall framstår som lika relevant?

Låt oss hoppas att detta tankearbete pågår, för snart kan det bli allvar på riktigt.

Dikeskörning om körkort

06-led-körkort

Dyrt och besvärligt. Att ta körkort.

Foto: VLT:s arkiv

Nu börjar det igen. Regeringen lämnar ut budgeten bit för bit. Tanken är att få maximal positiv publicitet. Därför bör ett slutligt bedömande av förslagen vänta, tills vi har hela bilden av utgifter och skatter klar.

Under eftermiddagen var det presskonferens med fyra ministrar, inklusive statsminister Stefan Löfven (S) om miljösatsningar. De flesta infaller om några år, då vi inte vet om regeringen sitter kvar.

I  går presenterade Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt (V) ett annat inslag i budgeten. V har fått igenom det gamla S- och SSU-förslaget om CSN-lån upp till 25000 kronor för körkort. Villkoret är avslutade gymnasiestudier, det senare något Sjöstedt inte höll med om.

Det stämmer att körkort har blivit dyrt och att många avstår. Samtidigt efterfrågar sex av tio arbetsgivare anställda som kan köra bil. 60 procent av alla unga arbetslösa saknar körkort.

Främst verkar politiken ha gått i baklås. Inom miljö- och stadsplanering handlar det mycket om minskad bilism och att det ska gå att leva utan bil. Kraven för att ta körkort har höjts, och genom att införa moms har staten gjort körkortsutbildningen dyrare.

Resultatet blir, föga förvånande, att färre tar körkort. De får då svårare att hitta arbeten. För i det verkliga livet, i varje fall utanför hipsterstadsdelar, är det viktigt att kunna köra bil.

Nog vore det bättre att göra det enklare och billigare att ta körkort. Nu ska staten gå in med budgetpengar för att lindra vad den själv har ställt till med.

 

Maktdelning fungerar inte i Brasilien

02-led-rousseff

Avsatt. Dilma Rousseff har avsatts som president i Brasilien.

Foto: TT

Ska den politiska makten delas mellan en direktvald president och den lagstiftande församlingen? Som i USA? Eller ska regeringen behöva ha stöd i parlamentet, som i Storbritannien och Sverige?

Fördelen med maktdelning ska vara att det blir mer politisk balans och mindre risk för maktmissbruk. Men det brukar också finnas ”nödfallslägen” där presidenten kan ställas inför riksrätt och avsättas. Då ska presidenten ha begått brott?

Den utgången kan missbrukas. Så verkar ha skett i Brasilien, där Dilma Rousseff avsattes för att ha olagligen ha dolt ett budgetunderskott med hjälp av lån från statliga banker inför valet 2014. Det låter inte som något som bör föranleda något så drastiskt som riksrätt och avsättning.

Det visar att respekten för motståndarna snarare än skrivna regler som är avgörande för hur väl demokratin fungerar. Flera latinamerikanska länder har maktdelningssystem som USA, men de respekterar inte grunderna för maktdelningen.

I Brasilien hade det varit bättre med ett parlamentariskt system. Då hade regeringschefen fått avgå om förtroendet i parlamentet saknades. Inget uppseendeväckande.

Nu kan det i stället bli en författningskris när en folkvald president ”kuppas” bort.