Dystert att ha fått rätt med tidig varning om Trump och Putin

Bättre julefrid genom att tänka bort Donald Trump några dagar? Foto:

Foto: Andrew Harnik

I skuggan av terrordådet i Berlin träffades elektorskollegiet och valde Donald Trump till president. För väljarna valde inte president, utan elektorer i alla delstater och Washington DC. Sedan röstade elektorerna i varje delstat för sig om vem de ville ha som president.

Det blev en hel del medial uppmärksamhet om påtryckningar på enskilda elektorer i delstater som Trump hade vunnit att de ändå skulle rösta på en annan kandidat. Artiklar som stödde idén att elektorerna skulle rösta efter eget huvud fick spridning bland Trumpmotståndare.

Det var dock snarast ett exempel på ännu en åsiktsbubbla. För det var hela tiden mycket osannolikt att tillräckligt många elektorer skulle överge Donald Trump. Så blev det också.

Så visst blir Donald Trump president. Nästa möjlighet att stoppa honom om politiken spårar ur totalt vore riksrätt och avsättning.

Ingen omöjlighet, om tillräckligt många Republikaner vore beredda att avsätta en president från det egna partiet. Men ändå osannolikt i dagsläget.

Själv vet jag inte om jag ska skryta eller gråta över att ha fått rätt, när jag önskar att jag hade haft fel. Statsvetare och vi ledarskribenter kan påminna om bankrådgivare eller idrottsexperter. Bra på att förklara vad som har hänt och läget just nu, men ha svårare på att förutse framtiden.

Fast ibland blir det rätt. För exakt ett år sedan skrev jag på VLT:s ledarsida och varnade för Donald Trumps gullande med Vladimir Putin.

Trump låg redan bra till i opinionsmätningarna, men experterna trodde att stödet skulle minska när väljarna började rösta på allvar. Jag framhöll att reglerna i primärvalen ggjorde det svårt att stoppa den kandidat som får flest röster.

Experterna var säkra på att Trump skulle förlora mot Demokraternas kandidat, troligen Hillary Clinton. Men marginalen var inte massiv då heller i opinionsmätningarna. Så jag framhöll att Donald Trump ändå kunna bli president.

Redan för ett år sedan fanns ett mönster. Trump var konsekvent på en punkt. Han försvarade Ryssland och president Vladimir Putin.

Historien hade exempel på hur hårdföra ledare affärsmässigt hade enats på mindre länders bekostnad. Trumps syn på Putin borde särskilt få varningsklockor att ringa i Baltikum. Artikeln finns länkad till den digitala versionen av den här ledaren.

Den väckte få reaktioner. En pensionerad lärare nämnde artikeln med oroliga ögon på tågstationen. Jag fick Huh! som en kommentar på Facebook av en tidigare ledarskribent på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, vilket stärkte min tro att finländare är mer lyhörda för säkerhetspolitiska faror och hot.

Mycket stämde tyvärr. Trump vann. Gott om oklarheter i den framtida politiken, men den konsekvent vänliga och överslätande inställningen till Ryssland och Putin har bestått.

Svenska politiker verkar fortfarande inte ha tagit till sig att det kan vara en helt ny och mycket farligare spelplan med Trump som president.

Fast nåja, det är ändå snart jul. Och ingen vet riktigt vad Trump vill. Så något konkret hot att oroa sig för finns ännu inte.

Låt oss därför några dagar tänka på annat än vad Donald Trump kan ställa till med. Men efter julen är det dags för ansvarsfulla politiker att börja agera.

Inlägget finns också som ledare

(S)amarbetsregeringen söker strid

Statsminister Stefan Löfven (S) och gymnasieminister Anna Ekström (S) studerar robotar på Expectrum i Västerås.
Foto: Lars Larsson / TT 

Sverige var på fel väg under alliansregeringen, då 19 gånger så mycket satsades på att sänka skatten som på skolan. Vinster i skolföretag måste stoppas.

Regeringen gillar samarbete och har slutit 16 breda uppgörelser och har fått igenom sin budget i riksdagen.

Det lyfte statsminister Stefan Löfven (S) fram när han talade och svarade på skriftiga frågor i Västerås. Men går det ihop?

Nja, inte riktigt. Varför samarbeta med dem som sägs ha stor skuld till problemen i Sverige. Och hur många av skattesänkningarna har regeringen tagit tillbaka?

Det fanns en del att uppskatta i Löfvens framträdande. Klassiska möten inför publik har inte spelat ut sin roll, industrin är viktig och lokala politiker får själva bestämma över en hel del av de nya statsbidragen.

Här fick statsminister Stefan Löfven prova en sorts elförstärkt handske inne på Robotdalen. Foto: Erik Hjärtberg
Här fick statsminister Stefan Löfven prova en sorts elförstärkt handske inne på Robotdalen. Foto: Erik Hjärtberg

I den meningen är fackföreningsmannen Stefan Löfven trogen den svenska avtalsmodellen. Besluten blir inte bättre för att när de fattas centralt av staten.

I grunden finns oron för proteströrelser till höger och vänster, särskilt efter Donald Trumps seger i USA. Löfven gillar inte att som före detta svetsare räknas till ”etablissemanget”, medan rika företagare som Trump eller Bert Karlsson säger sig stå på ”folkets” sida.

Kan verka orättvist, men så är det. Många etablerade politiker möts med misstro. Löfven talar om att möta oron med konkreta insatser för bättre skola, fler jobb och större trygghet i vården.

Någon däremot? Så brukar de flesta politiker låta.

Löfven och Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att driva en mer tydlig vänsterpolitik med fler konflikter med de borgerliga partierna. Löfven fick applåder för angrepp på vinster i skolföretag och för att det ska bli högre skatt på banker. Det enda han hade att säga om förbättringar för företag var att staten skjuter till mer riskkapital. Inget om skatter, regler och annat som tynger småföretagare.

Eftersom Sverigedemokraterna i flera av de här frågorna, som vinster i skolbolag, numera tycker som de borgerliga allianspartierna, går det att angripa SD för att ha satt sig i högerburen. Socialdemokraterna vet att de har en riksdagsmajoritet emot sig som fortsatt vill tillåta företag att ta ut vinst i vård, skola och omsorg.

Här träffade statsminister Stefan Löfven (S) fjärdeklassare från S:ta Gertruds skola.                     Foto: Erik Hjärtberg
Här träffade statsminister Stefan Löfven (S) fjärdeklassare från S:ta Gertruds skola. Foto: Erik Hjärtberg

S kunde välja att försöka hitta en kompromiss med allianspartierna, men föredrar att ta strid och förlora. Det kan vara en poäng med att göra skiljelinjerna tydliga i politiken, i synnerhet när missnöjespolitiker talar om att eliten (där ”medierna” brukar ingå) håller ihop och struntar i folket. Väljarna ser då att talet om att ”eliten” tycker lika inte stämmer.

Här finns ett dilemma. För väljare brukar också vara emot ”käbbel” och tycka att politikerna borde samarbeta mer.

En minoritetsregering som S-MP får inte igenom något alls utan att få stöd av andra. Att budgeten går igenom beror på att det inte finns något fungerande regeringsalternativ.Socialdemokraterna talar gärna om eländet under alliansen och om hur bra det nu går för Sverige när de leder regeringen. Alliansregeringen fick igenom åtta budgetar, och dessutom den första budgeten under S-MP. Mycket av vad alliansen genomförde består. Dessutom har Sverige fått problem med det stora antalet flyktingar.

Därför saknar det trovärdighet när Socialdemokraterna skyller problemen på alliansen och tar åt sig äran för framgångarna.

Inlägget finns också som ledare

Nya Moderaterna släppte fram SD, bidrog till poliskris och rustade ned försvaret

STOCKHOLM 20161027 Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra presenterar förslag inom välfärdsområdet på en pressträff i Riksdagens presscenter i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson / TT kod 10010
Anna Kinberg Batra fick ta över i ett svårt läge.
Foto:  Janerik Henriksson / TT kod 10010

SCB-mätningen gav samma resultat som andra mätningar. Moderaterna tappar stöd, och ligger under valresultatet från 2014 på 23,3 procent.

Det leder till taktiska spekulationer från statsvetare och journalister. HarModeraternas försök att vinna tillbaka väljare från SD misslyckats? Leder den stramare invandringspolitiken till att besvikna liberaler går över till Centern, som vill ha friare invandring och banta välfärdsstaten?

Nu går det ändå inte att utesluta att Moderaternas omläggning av politiken beror på att de tycker att verkligheten har ändrats och att det därför krävs andra åtgärder. Politik behöver inte bara vara ett taktiskt spel.

Moderaterna är inte heller det första nordiska konservativa partiet som efter att ha gått åt mitten och ökat därefter faller tillbaka. Norska Höyre gjorde denna resa under 1970- och 80-talet. Partiet var då mer pragmatiskt och mitteninriktat än dåvarande tuffa och konfrontationsinriktade Moderaterna.

Det blev en stor väljarframgång för Höyre, med över 30 procent 1981 och 1985. Men sedan gick det sämre, 22 procent 1989 och 17 procent 1993. Därefter fortsatte nedgången, men Moderaterna kan glädja sig åt att Höyre till slut kom tillbaka och åter fick fler röster.

Vad hade hänt? Höyre utmanades av högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som fick 3,7 procent 1985, men 13 procent 1989.

Här är det lätt att dra paralleller till Sverigedemokraternas intåg. Sverige hade till skillnad från andra nordiska länder inget missnöjesparti till höger om Moderaterna. Deras tuffa politik ansågs inte ge tillräckligt utrymme för högerpopulister.

Det fanns många fördelar, inte minst för det borgerliga samarbetet, med att Moderaterna gick åt mitten och blev mer pragmatiska och statsbärande. Men det lämnade, i synnerhet sedan Moderaterna blev uttalat för en generös invandringspolitik, ett större utrymme för Sverigedemokraterna.

Nu försöker Moderaterna pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Men det visar sig att som i sagan är det lättare att hålla anden i flaskan än att åter stänga in den. Väljare som en gång har tagit steget till SD kan vara svåra att locka tillbaka.

Moderaterna har varit starka förespråkare för blockpolitik. Men SD:s intåg har försämrat förutsättningarna för den. I kommuner som Fagersta och Eskilstuna samarbetar Moderaterna med Socialdemokraterna.

Traditionellt har liberalkonservativa Moderaterna förknippats med lag och ordning och ett starkt försvar.

”Rösta på Gösta, snut i varje knut”, som det skanderades på 1970-talet. Då är det besvärande att Moderaterna har ett ansvar för dagens poliskris.

Jag minns ett möte med dåvarande justitieminister Beatrice Ask i Västerås några veckor före valet. Frågor om det kloka i de nya polisregionerna viftades bort, det skulle bli så bra, så bra…

Visst, nära valet gäller det försvara den egna politiken, men det visar att Moderaterna inte bara kan skylla på dagens regering för att polisen har stora problem. Partiet hade ansvaret för polisen i åtta år.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) kallade försvaret ett särintresse, och som andel av BNP minskade försvaret från 1,3 till 1,1 procent under alliansregeringen. Sveriges andel är lägst av alla länder kring Östersjön.

De Nya Moderaterna kan ha bidragit till SD:s genombrott, vilket har försvårat för blockpolitiken. De har ett stort ansvar för polis- och försvarskris. Inget lysande facit för ett liberalkonservativt parti.

Inlägget finns också som ledare