Domstolar ska vara fristående och försiktiga

President Donald Trumps beslut om att hindra personer från vissa länder att komma till USA har underkänts av federala domare. Foto: Chris O´Meara

I Sverige har vänstern av tradition varit skeptisk till att domstolar ska kunna hindra politiska beslut, medan högern har menat att det krävs maktdelning för att hindra en politisk majoritet från att köra över mänskliga rättigheter.

När domare stoppar Donald Trumps presidentdekret och högerpopulistiska regeringar i Polen och Ungern undergräver domstolars oberoende har stödet för ett självständigt och granskande rättsväsende ökat också till vänster. En annan orsak har varit att mänskliga rättigheter kan definieras som sociala rättigheter och då ger mer vänsterinriktade domare större spelrum.

Det är stor skillnad på att pröva hur beslut ska fattas och hur lagar ska tolkas, jämfört med att med hänvisning till författning eller allmänt skrivna lagar överpröva lagar och politiska beslut. Storbritannien och Sverige saknar författningsdomstolar och politikiska beslut har företräde.

När Högsta domstolen i Storbritannien avgjorde vem som skulle fatta beslut om att börja förhandla om att lämna EU slogs fast att yttersta makten ligger i parlamentet. Domarna var mycket noga med att påpeka att de inte ville lägga sig i politiska beslut.

I USA har däremot flera kontroversiella frågor som rätten till abort och samkönade äktenskap, liksom stopp för politiska beslut om vapenbegränsning eller kontroll av pengar i politiken, avgjorts av högsta domstolen. Ledamöterna delas upp i konservativa och liberala. Det har i sin tur gjort att utnämningen av domare blivit viktiga i politiken.

Inför presidentvalet förekom ofta argumentet att ”jag gillar visserligen inte Trump, men röstar ändå på honom för att hindra Hillary Clinton att utse ”vänsterdomare” i Högsta domstolen”.

Självständiga domstolar är viktiga för att hindra maktövergrepp, men måste undvika att uppfattas som att de lägger sig i vanliga politiska beslut.

Hovrättspresident Fredrik Wersäll har lagt fram förslag på hur domstolars oberoende från regeringen i Sverige kan stärkas. Men han varnar juristerna för att lägga sig i för mycket.

Den balansen är viktig, domstolar bör vara fria men försiktiga. I dag är det betryggande att domare stoppar Trump, men hade domstolarna i USA varit mindre politiserade tidigare kanske Trump inte hade blivit vald.

Artikeln finns även som ledare.

Regeringen är för otydlig om stärkt försvar

Signaler eller rökridåer från försvarsminister Peter Hultqvist (S)?
Foto: Pontus Lundahl / TT / kod 10050

De borgerliga partiernas åsikter om försvaret är tydliga: Höj anslagen och gå med i Nato. Även om de har olika förslag om hur och när försvarsanslagen bör höjas drar de fyra partierna åt samma håll.

Då är det svårare att få grepp om regeringens linje. Den är dock klar på en punkt. Trots ett allt närmare samarbete med försvarsalliansen säger regeringen nej till Natomedlemskap.

Men i övrigt är det mer diffust. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har varnat för rysk upprustning, ryskt hot och risk för ryska cyberattacker med syfte att påverka svensk politik. Samtidigt har statsminister Stefan Löfven (S) öppnat för en dialog med Ryssland för att minska spänningarna. Regeringen har också allmänt talat om att säkerheten måste ses i ett bredare perspektiv.

Hultqvist har kritiserat de borgerliga partierna för att kräva mer pengar till försvaret redan de närmaste åren, och hänvisat till arbetet i försvarsberedningen. Han har tyckt att det är viktigare att genomföra redan fattade försvarsbeslut.

Samtidigt har Hultqvist utsett Björn von Sydow (S), en person med brett förtroende, till ordförande i försvarsberedningen och arbetet kan starta snarast. Både Hultqvist och Löfven har även antytt att det ändå kan finnas utrymme för att enas om att snabbt satsa mer på försvaret.

Överbefälhavaren Micael Bydén har framhållit att det redan i nuläget finns gott om hål i försvaret som nya pengar kan fylla. Riksbankens lågräntepolitik har försvagat kronan, vilket har gjort försvarsimport dyrare. Här borde försvaret kompenseras.

Det är ändå tydligt att försvarspolitiken är på väg att läggas om. Totalförsvaret lyfts åter fram, värnplikten ska återinföras. Allt fler talar om ett hotfullt Ryssland. Så över tid skulle försvaret ha stärkts. Så brukar det gå till i Sverige. Många små steg åt samma håll ger sammantaget en stor förändring.

Den här gången är det dock mer bråttom. Försvaret måste stärkas i närtid. Regeringen bör därför snabbt gå med på mer pengar till försvaret. Det skulle sända en viktig signal till omvärlden och den egna befolkningen att Sverige höjer garden.

Sedan finns det skäl att i denna tid med osäkerhet inför Donald Trump som president i USA vara öppen för mer dialog med Ryssland. Men bara om det kombineras med att snabbt och tydligt stärka försvaret.

Regeringen borde också öppna för en förutsättningslös utredning om Natomedlemskap. Gärna tillsammans med Finland, vilket kunde göra det smakligare för regeringspartierna.

Svenska Natoanhängare har en tendens att ta för lättvindigt på hur ett ensidigt svenskt Natomedlemskap skulle påverka Finland. Det vore angeläget att Sverige och Finland agerar gemensamt om Nato.

 Inlägget finns också som ledare

Dystert att ha fått rätt med tidig varning om Trump och Putin

Bättre julefrid genom att tänka bort Donald Trump några dagar? Foto:

Foto: Andrew Harnik

I skuggan av terrordådet i Berlin träffades elektorskollegiet och valde Donald Trump till president. För väljarna valde inte president, utan elektorer i alla delstater och Washington DC. Sedan röstade elektorerna i varje delstat för sig om vem de ville ha som president.

Det blev en hel del medial uppmärksamhet om påtryckningar på enskilda elektorer i delstater som Trump hade vunnit att de ändå skulle rösta på en annan kandidat. Artiklar som stödde idén att elektorerna skulle rösta efter eget huvud fick spridning bland Trumpmotståndare.

Det var dock snarast ett exempel på ännu en åsiktsbubbla. För det var hela tiden mycket osannolikt att tillräckligt många elektorer skulle överge Donald Trump. Så blev det också.

Så visst blir Donald Trump president. Nästa möjlighet att stoppa honom om politiken spårar ur totalt vore riksrätt och avsättning.

Ingen omöjlighet, om tillräckligt många Republikaner vore beredda att avsätta en president från det egna partiet. Men ändå osannolikt i dagsläget.

Själv vet jag inte om jag ska skryta eller gråta över att ha fått rätt, när jag önskar att jag hade haft fel. Statsvetare och vi ledarskribenter kan påminna om bankrådgivare eller idrottsexperter. Bra på att förklara vad som har hänt och läget just nu, men ha svårare på att förutse framtiden.

Fast ibland blir det rätt. För exakt ett år sedan skrev jag på VLT:s ledarsida och varnade för Donald Trumps gullande med Vladimir Putin.

Trump låg redan bra till i opinionsmätningarna, men experterna trodde att stödet skulle minska när väljarna började rösta på allvar. Jag framhöll att reglerna i primärvalen ggjorde det svårt att stoppa den kandidat som får flest röster.

Experterna var säkra på att Trump skulle förlora mot Demokraternas kandidat, troligen Hillary Clinton. Men marginalen var inte massiv då heller i opinionsmätningarna. Så jag framhöll att Donald Trump ändå kunna bli president.

Redan för ett år sedan fanns ett mönster. Trump var konsekvent på en punkt. Han försvarade Ryssland och president Vladimir Putin.

Historien hade exempel på hur hårdföra ledare affärsmässigt hade enats på mindre länders bekostnad. Trumps syn på Putin borde särskilt få varningsklockor att ringa i Baltikum. Artikeln finns länkad till den digitala versionen av den här ledaren.

Den väckte få reaktioner. En pensionerad lärare nämnde artikeln med oroliga ögon på tågstationen. Jag fick Huh! som en kommentar på Facebook av en tidigare ledarskribent på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, vilket stärkte min tro att finländare är mer lyhörda för säkerhetspolitiska faror och hot.

Mycket stämde tyvärr. Trump vann. Gott om oklarheter i den framtida politiken, men den konsekvent vänliga och överslätande inställningen till Ryssland och Putin har bestått.

Svenska politiker verkar fortfarande inte ha tagit till sig att det kan vara en helt ny och mycket farligare spelplan med Trump som president.

Fast nåja, det är ändå snart jul. Och ingen vet riktigt vad Trump vill. Så något konkret hot att oroa sig för finns ännu inte.

Låt oss därför några dagar tänka på annat än vad Donald Trump kan ställa till med. Men efter julen är det dags för ansvarsfulla politiker att börja agera.

Inlägget finns också som ledare

(S)amarbetsregeringen söker strid

Statsminister Stefan Löfven (S) och gymnasieminister Anna Ekström (S) studerar robotar på Expectrum i Västerås.
Foto: Lars Larsson / TT 

Sverige var på fel väg under alliansregeringen, då 19 gånger så mycket satsades på att sänka skatten som på skolan. Vinster i skolföretag måste stoppas.

Regeringen gillar samarbete och har slutit 16 breda uppgörelser och har fått igenom sin budget i riksdagen.

Det lyfte statsminister Stefan Löfven (S) fram när han talade och svarade på skriftiga frågor i Västerås. Men går det ihop?

Nja, inte riktigt. Varför samarbeta med dem som sägs ha stor skuld till problemen i Sverige. Och hur många av skattesänkningarna har regeringen tagit tillbaka?

Det fanns en del att uppskatta i Löfvens framträdande. Klassiska möten inför publik har inte spelat ut sin roll, industrin är viktig och lokala politiker får själva bestämma över en hel del av de nya statsbidragen.

Här fick statsminister Stefan Löfven prova en sorts elförstärkt handske inne på Robotdalen. Foto: Erik Hjärtberg
Här fick statsminister Stefan Löfven prova en sorts elförstärkt handske inne på Robotdalen. Foto: Erik Hjärtberg

I den meningen är fackföreningsmannen Stefan Löfven trogen den svenska avtalsmodellen. Besluten blir inte bättre för att när de fattas centralt av staten.

I grunden finns oron för proteströrelser till höger och vänster, särskilt efter Donald Trumps seger i USA. Löfven gillar inte att som före detta svetsare räknas till ”etablissemanget”, medan rika företagare som Trump eller Bert Karlsson säger sig stå på ”folkets” sida.

Kan verka orättvist, men så är det. Många etablerade politiker möts med misstro. Löfven talar om att möta oron med konkreta insatser för bättre skola, fler jobb och större trygghet i vården.

Någon däremot? Så brukar de flesta politiker låta.

Löfven och Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att driva en mer tydlig vänsterpolitik med fler konflikter med de borgerliga partierna. Löfven fick applåder för angrepp på vinster i skolföretag och för att det ska bli högre skatt på banker. Det enda han hade att säga om förbättringar för företag var att staten skjuter till mer riskkapital. Inget om skatter, regler och annat som tynger småföretagare.

Eftersom Sverigedemokraterna i flera av de här frågorna, som vinster i skolbolag, numera tycker som de borgerliga allianspartierna, går det att angripa SD för att ha satt sig i högerburen. Socialdemokraterna vet att de har en riksdagsmajoritet emot sig som fortsatt vill tillåta företag att ta ut vinst i vård, skola och omsorg.

Här träffade statsminister Stefan Löfven (S) fjärdeklassare från S:ta Gertruds skola.                     Foto: Erik Hjärtberg
Här träffade statsminister Stefan Löfven (S) fjärdeklassare från S:ta Gertruds skola. Foto: Erik Hjärtberg

S kunde välja att försöka hitta en kompromiss med allianspartierna, men föredrar att ta strid och förlora. Det kan vara en poäng med att göra skiljelinjerna tydliga i politiken, i synnerhet när missnöjespolitiker talar om att eliten (där ”medierna” brukar ingå) håller ihop och struntar i folket. Väljarna ser då att talet om att ”eliten” tycker lika inte stämmer.

Här finns ett dilemma. För väljare brukar också vara emot ”käbbel” och tycka att politikerna borde samarbeta mer.

En minoritetsregering som S-MP får inte igenom något alls utan att få stöd av andra. Att budgeten går igenom beror på att det inte finns något fungerande regeringsalternativ.Socialdemokraterna talar gärna om eländet under alliansen och om hur bra det nu går för Sverige när de leder regeringen. Alliansregeringen fick igenom åtta budgetar, och dessutom den första budgeten under S-MP. Mycket av vad alliansen genomförde består. Dessutom har Sverige fått problem med det stora antalet flyktingar.

Därför saknar det trovärdighet när Socialdemokraterna skyller problemen på alliansen och tar åt sig äran för framgångarna.

Inlägget finns också som ledare

Nya Moderaterna släppte fram SD, bidrog till poliskris och rustade ned försvaret

STOCKHOLM 20161027 Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra presenterar förslag inom välfärdsområdet på en pressträff i Riksdagens presscenter i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson / TT kod 10010
Anna Kinberg Batra fick ta över i ett svårt läge.
Foto:  Janerik Henriksson / TT kod 10010

SCB-mätningen gav samma resultat som andra mätningar. Moderaterna tappar stöd, och ligger under valresultatet från 2014 på 23,3 procent.

Det leder till taktiska spekulationer från statsvetare och journalister. HarModeraternas försök att vinna tillbaka väljare från SD misslyckats? Leder den stramare invandringspolitiken till att besvikna liberaler går över till Centern, som vill ha friare invandring och banta välfärdsstaten?

Nu går det ändå inte att utesluta att Moderaternas omläggning av politiken beror på att de tycker att verkligheten har ändrats och att det därför krävs andra åtgärder. Politik behöver inte bara vara ett taktiskt spel.

Moderaterna är inte heller det första nordiska konservativa partiet som efter att ha gått åt mitten och ökat därefter faller tillbaka. Norska Höyre gjorde denna resa under 1970- och 80-talet. Partiet var då mer pragmatiskt och mitteninriktat än dåvarande tuffa och konfrontationsinriktade Moderaterna.

Det blev en stor väljarframgång för Höyre, med över 30 procent 1981 och 1985. Men sedan gick det sämre, 22 procent 1989 och 17 procent 1993. Därefter fortsatte nedgången, men Moderaterna kan glädja sig åt att Höyre till slut kom tillbaka och åter fick fler röster.

Vad hade hänt? Höyre utmanades av högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som fick 3,7 procent 1985, men 13 procent 1989.

Här är det lätt att dra paralleller till Sverigedemokraternas intåg. Sverige hade till skillnad från andra nordiska länder inget missnöjesparti till höger om Moderaterna. Deras tuffa politik ansågs inte ge tillräckligt utrymme för högerpopulister.

Det fanns många fördelar, inte minst för det borgerliga samarbetet, med att Moderaterna gick åt mitten och blev mer pragmatiska och statsbärande. Men det lämnade, i synnerhet sedan Moderaterna blev uttalat för en generös invandringspolitik, ett större utrymme för Sverigedemokraterna.

Nu försöker Moderaterna pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Men det visar sig att som i sagan är det lättare att hålla anden i flaskan än att åter stänga in den. Väljare som en gång har tagit steget till SD kan vara svåra att locka tillbaka.

Moderaterna har varit starka förespråkare för blockpolitik. Men SD:s intåg har försämrat förutsättningarna för den. I kommuner som Fagersta och Eskilstuna samarbetar Moderaterna med Socialdemokraterna.

Traditionellt har liberalkonservativa Moderaterna förknippats med lag och ordning och ett starkt försvar.

”Rösta på Gösta, snut i varje knut”, som det skanderades på 1970-talet. Då är det besvärande att Moderaterna har ett ansvar för dagens poliskris.

Jag minns ett möte med dåvarande justitieminister Beatrice Ask i Västerås några veckor före valet. Frågor om det kloka i de nya polisregionerna viftades bort, det skulle bli så bra, så bra…

Visst, nära valet gäller det försvara den egna politiken, men det visar att Moderaterna inte bara kan skylla på dagens regering för att polisen har stora problem. Partiet hade ansvaret för polisen i åtta år.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) kallade försvaret ett särintresse, och som andel av BNP minskade försvaret från 1,3 till 1,1 procent under alliansregeringen. Sveriges andel är lägst av alla länder kring Östersjön.

De Nya Moderaterna kan ha bidragit till SD:s genombrott, vilket har försvårat för blockpolitiken. De har ett stort ansvar för polis- och försvarskris. Inget lysande facit för ett liberalkonservativt parti.

Inlägget finns också som ledare

Castros diktatur gav Kubas folk förlorade år

A portrait of Fidel Castro lays surrounded by flowers outside Cuba's embassy in Santiago, Chile, Saturday, Nov. 26, 2016, the day after he died. Castro, who led a rebel army to improbable victory, embraced Soviet-style communism and defied the power of 10 U.S. presidents during his half century rule of Cuba, died at age 90 in Cuba late Friday, Nov. 25. (AP Photo/Esteban Felix)
AP Photo/Esteban Felix)

Fidel Castro var ingen mysfarbror
Fidel Castros död fick stort genomslag världen över. Detta trots att Castro varit sjuk i flera år och lämnat makten till sin bror Raul. Kuba är dessutom ett land med svag ekonomi och med bara drygt 11 miljoner invånare, något större befolkning än Sverige.
Så visst har Castro som person lyckats fånga intresse och väcka romantiska förhoppningar om en bättre värld. Han har också varit med länge och spelade en viktig roll som Sovjets bundsförvant i det kalla kriget. USA har många kritiker världen över, och de har gillat Castros envetna fiendskap till supermakten bara några mil bort.
Verkligheten är dock allt annat än romantisk. Det är i stället en historia om svek och förtryck. Fidel Castro störtade en korrupt högerdiktator i slutet på 1950-talet.
Kuba var då bättre utvecklat än de flesta andra latinamerikanska länderna med högre läskunnighet och lägre barnadödlighet. Utvecklingsnivån kunde snarare jämföras med det dåtida Sydeuropa, där länder som Spanien och Portugal också styrdes av högerdiktaturer.
De länderna blev demokratier och har haft en god ekonomisk utveckling. Så hade det också kunnat gå för Kuba, om Castro hade hållit sina löften om fria val och demokrati.
Men det gjorde han inte. Istället sattes politiska motståndare i fängelse eller värre. Kuba har sedan Fidel Castro fick makten aldrig haft demokratiska val eller yttrandefrihet.
Under senare år har svenskar, bland annat en tidigare ledarskribent på VLT, genom kontakter på Kuba på olika sätt aktivt försökt stödja demokrater.
Besöken visade konkret vad för samhälle Kuba är. Övervakande, förtryckande och hycklande med en parallell och bättre ekonomi för de kubaner som kommer över dollar.
Det var ett misstag av USA att införa en blockad mot Kuba. Bojkotter är sällan, Sydafrika undantaget, en effektiv metod att påverka och förändra misshagliga regimer.
I stället har Castroregimen fått en ursäkt för alla ekonomiska problem. Men det är inte USA:s bojkott, utan planekonomin och Fidel Castros petande i detaljer som är huvudorsaken till att Kuba har halkat efter ekonomiskt.
Därför var det bra att president Obama började lätta på USA:s restriktioner. Fidel Castro var nog egentligen skeptisk, men brodern Raul verkar inse att Kuba måste förändras. Hans modell är nog snarare Kinas med politiskt förtryck, kommunistiskt styre men mer av marknadsekonomi.
Framtiden för Kuba är således oviss. Däremot vet vi att Fidel Castros många år vid makten har inneburit missade möjligheter för frihet och ekonomisk utveckling. Förlorarna är det kubanska folket.
Artikeln finns också som ledare  

Angela Merkel über alles

German Chancellor Angela Merkel speaks during a budget debate as part of a meeting of the German Federal Parliament, Bundestag, at the Reichstag building in Berlin, Germany, Wednesday, Nov. 23, 2016. (AP Photo/Michael Sohn)
Förbundskansler Angela Merkel ställer upp till omval. Foto: Michael Sohn/AP

Det är tveklöst andra tider nu. Liberaler har i över hundra år, likt övriga Sverige sedan andra världskriget, varit orienterat mot Storbritannien och USA. Intresset för Tyskland och tyska språket har minskat.

Efter Donald Trumps seger i presidentvalet i USA och Storbritanniens beslut att lämna EU framstår Tyskland i en orolig tid som allt viktigare för Sverige. Därför var förbundskansler Angela Merkels beslut att ställa upp i ännu ett val lugnande. Tyskland har blivit ett värn för demokrati och stabilitet.

Merkel har redan suttit i elva år. I en del länder hade hon varit förbjuden att ställa upp igen, i andra har partier egna regler om tidgränser för politiska uppdrag. I Sverige, där bara MP har en nioårsregel, verkar även övriga partiledare ha svårt att stanna längre än drygt tio år.

Merkel kommer att ha varit förbundskansler i 16 år om hon väljs om efter valet nästa år och sitter perioden ut. Nu är det inte självklart att det blir så. En fördel med parlamentariska system är att en partiledare kan avgå under perioden utan att det måste bli nyval.

Det är svårt att se någon annat resultat än att Angela Merkel och den stora koalitionen mellan hennes kristdemokrater och Socialdemokraterna fortsätter. I dag finns en rödgrön majoritet av S, De Gröna och Vänstern, men Socialdemokraterna vill nu inte regera med Vänsterns, med rötter i Östtyskland, stöd.

Enligt opinionsmätningarna får de tre partierna dock inte majoritet efter valet. Nya högerpopulistiska AfD kommer nog in i parlamentet, men dem vill ingen samarbeta med.Så det blir nog att fortsätta med kristdemokrater och socialdemokrater, kanske förstärkt med ännu något parti.

Långt ifrån allt är bra med Tyskland. Landet har drivit en för hård linje mot krisländerna inom euron. Kravet på majoritetsregeringar gör att det blir omaka koalitioner. Tyskland har varken förmåga eller önskan att ta över USA:s världsledande roll.

I dessa tider räcker det dock långt med att försöka hålla ihop EU, värna frihet och humanitet. Därför är det uppmuntrande att Angela Merkel vill fortsättas att leda Tyskland.

Artikeln finns också som ledare

Riksrevisonen varnar för rejält höjda skatter i kommuner eller sämre välfärd

STOCKHOLM 20161109 Finansminister Magdalena Andersson (S) kommenterar resultatet av USAs presidentval. Foto: Vilhelm Stokstad / TT kod 11370

Foto: Vilhelm Stokstad / TT.    Riksrevisionen undrar om pengarna räcker för finansminister Magdalena Andersson (S).

Regeringen har i budgetförslaget underskattat de offentliga utgifterna de närmaste åren. Det gäller särskilt kommuner och landsting, vilka har ansvar för mycket av den i vardagslivet viktiga välfärden som förskola, skola, äldrevård eller sjukvård.

Det menar Riksrevisionen sin granskning av hur regeringen följer de finanspolitiska ramverken i budgetförslaget. Det kan låta krångligt, ”finanspolitiskt ramverk” är knappast tydligt och konkret.

Regeringens beräkningar bygger på att kommunalskatterna är oförändrade, liksom statsbidragen. Det menar Riksrevisionen är orealistiskt, förändringar som fler äldre och ökad befolkning genom invandring påverkar kommunernas utgifter.

Riksrevisionen menar att ska den kommunala välfärden bevaras på dagens nivå krävs antingen att kommunalskatterna höjs med två kronor (två procentenheter) eller höjda statsbidrag med 50 miljarder kronor till 2020. Regeringen och Vänsterpartiet har gärna lyft fram att statsbidragen höjs med 10 miljarder kronor, men det skulle enligt Riksrevisionen krävas fem gånger så mycket för att undvika försämrad välfärd 2020.

Det är för all del inte första gången det varnas för kraftigt höjda kommunalskatter. Men det vore illa om kommunalskatten skulle höjas så mycket. Det är en skatt på våra inkomster, som märks direkt i hushållsbudgeten.

Högre skatt på inkomster betyder högre skatt på arbete, när skatten på arbete snarare borde sänkas. Samtidigt lär få invånare vilja acceptera kraftiga besparingar, redan nu är många missnöjda med brister i skola, sjukvård eller äldrevård.

Staten har för all del fler skatter att höja. Men 45-50 miljarder kronor i högre skatt kommer att märkas, oavsett hur de tas ut. Dessutom talar mycket för att försvaret måste stärkas.

Regeringen tror att allt löser sig genom att fler kommer i arbete. Skulle Riksrevisionens dystra beräkningar stämma är det ändå bättre om staten skjuter till mer pengar än att kommunerna själva tvingas till drastiska skattehöjningar.

Här finns ett systemfel. Kommuner och landsting har ansvar för viktiga delar av välfärden, men de är styrda att statliga regler och kan bara höja inkomstskatten. Ska den lokala självstyrelsen bevaras behöver kommuner och landsting få ta ut skatt på mer än bara våra inkomster.

Artikeln finns också som ledare

Bra att François Fillon gillar Storbritannien, sämre att han vill ha mjuk linje mot Ryssland

Candidate for the right-wing Les Republicains (LR) party primaries ahead of the 2017 presidential election and former French prime minister, Francois Fillon delivers a speech at his campaign headquarters after finishing first of the first round of the rightwing presidential primary, on Sunday, Nov. 20, 2016. Francois Fillon had the largest share of votes in early returns Sunday from the first round of the conservative primary for next year's presidential election. (Thomas Samson/Pool Photo via AP)

François Fillon tar täten i kampen om att bli fransk president.

Foto: Thomas Samson/AP

När valet i USA är över (nåja nästan) närmar sig franska presidentvalet.

Nästan fyra miljoner röstade om vem som ska bli de borgerliga Republikanernas presidentkandidat. Det franska valsystemet har en första omgång, där det brukar vara gott om kandidater. Om ingen får 50 procent av rösterna går de två med flest röster vidare till en avgörande omgång.

Om ett större parti har flera kandidater i första omgången finns risken att röstsplittring gör att alla faller bort. Därför har både Republikaner och Socialister egna val där de ska utse partiets kandidat.

Det är bra att fråga väljarna direkt, men också riskabelt. Alla som betalade två euro och lite allmänt skrev under Republikanernas mitten-höger värderingar fick rösta. Så anhängare till andra partier kan ha gått med för att påverka vem som blir motståndarpartiets presidentkandidat.

Nu fick François Fillon 44 procent av rösterna och är favorit att vinna andra omgången mot Alain Juppé. Tidigare presidenten Nicolas Sarkozy slogs ut.

Fillon beskrivs som en fransk ”Thatcher”, Han vill sänka skatter, liberalisera, minska antalet offentligt anställda, och är konservativ i moralfrågor som samkönade äktenskap.

Högerns kandidat väntas i den avgörande omgången ställas mothögerpopulistiska Marine Le Pen, som känner sig uppmuntrad av Donald Trumps seger i USA. Vänstern ser ut att vara uträknad.För Sverige är det viktigtatt någon annan än Le Pen vinner, det är stökigt nog redan nu i EU och världspolitiken. Fillon är anglofil, vilket borde öka möjligheterna att EU och Storbritannien kan sluta ett bra avtal om det brittiska utträdet. Det ligger i Sveriges intresse.

Däremot är Fillon för en mjukare linje mot Ryssland. Det kan bli bekymmersamt. Det mesta går just nu president Putins väg.

Artikelnfinns också som ledare

Skulle Donald Trump få arrangera en middag på Grand Hotel?

FILE - This is a Wednesday, Aug. 24, 2016 file photo of Republican presidential candidate Donald Trump, right, welcomes pro-Brexit British politician Nigel Farage, to speak at a campaign rally in Jackson, Miss. Britain's vote to leave the European Union was a major shock to the global political system. But in a year of political earthquakes, it has just been trumped. Like Brexit, Donald Trump's victory over Hillary Clinton in the U.S. presidential election was driven by voters turning against established order and mainstream politicians. (AP Photo/Gerald Herbert, File)
Skulle Donald Trump få arrangera en middag på Grand hotel i Stockholm. Den ideologiska kompisen Nigel Farage fick nej i efterhand..

Foto: AP/TT

Vilken skillnad en vecka kan göra. För en vecka sedan trodde de flesta att Hillary Clinton skulle väljas till president till USA. Men det blev Donald Trump, och nu blåser betydligt kyligare vindar.

Den europeiska politiker som ser ut att ha bäst kontakt med Donald Trump är Ukip-ledaren Nigel Farage. Samme Farage som leder den EU-grupp där SD ingår. Samma grupp som först fick arrangera en middag på Grand Hotel i Stockholm. Men när det blev en negativ kampanj på sociala medier och några andra bokade av ändrade sig Grand Hotel, och ångrade av ideologiska skäl att gruppen hade fått ha sin middag.

Tycker att Grand Hotel uppträdde klantigt och för veligt. Det är rimligt, så långe inga brott begås, att även omdiskuterade och kritiserade grupper får genomföra arrangemang.

Nu måste dock en ny fråga ställas. Om Nigel Farage står så nära USA:s nästa president, skulle Grand Hotel säga nej om Donald Trump ville arrrangera en middag där?

Eller gäller  den höga moralen när det inte kostar?. För det skulle nog, vad vi än tycker om Trump, kosta för Grand Hotel att nobba USA:s president.