Ådalsbanan och vägen utför…

Har semester några dagar och därför lite tid att ägna mig åt att uppröras och skriva om sådant som faller mig i.

 

I dagens Tidningen Ångermanland har Centerpartiet ett utspel om att kommunerna, Sollefteå och Kramfors borde sluta vänta på att staten ska göra sitt och istället själva finansiera bygget av Ådalsbanan. Kostnaden 1 miljard. Det är egentligen pengar som räcker till att rusta upp banan för godstrafik däremot krävs det större summor om man vill underlätta för arbetspendling. Förmodligen kommer det att röra sig om höghastighetståg såvida man inte menar att vi ska arbetspendla mellan Sollefteå och Kramfors bara.

 

Själva utspelet har jag väl inte mycket att säga om. Det är tre månader kvar till valet och det är givetvis bra om man kan hävda att man har lösningen på svåra och viktiga frågor. Ådalsbanan är en sådan fråga.

 

Men rent principiellt så tror jag att det är dags att börja dra öronen åt sig. Det här är en utveckling för delar av landet och kanske främst Norrland som (enligt mig) är direkt farlig.

 

Den senaste tiden har den uppdelning som funnits mellan staten, kommunen och landstingen börjat luckras upp allt mer. Staten drar sig tillbaka till storstadsregionerna och hälsar resten av landet att man inte längre är intresserad av att ta ansvar för hela landet.

 

Istället ska nu kommuner och landsting utanför storstadsområdena sköta biffen.

 

Kommunerna ska finansiera reformer som riksdagen klubbar och i de fall riksdagen skjuter till pengar så bryr man sig sällan om att ta hänsyn till t.ex. inflation. Så resurserna blir mindre och mindre. När det sen skapas ett vakuum och statliga myndigheter drar sig tillbaka är det kommunen som ska fylla vakuumet.

 

Nästa område där staten nu tänkte dra sig tillbaka (i vissa delar av landet) är infrastrukturen. Det är inte längre statens roll att bygga och underhålla infrastruktur även på platser och sträckor som enligt staten själv är samhällsekonomiskt lönsamt (t.ex. Ådalsbanan).

 

Men det gäller enbart i vissa delar av landet.

 

I andra delar är staten mer frikostig. Ta t.ex Stockholms kommunerna som hade ett fantastiskt 2013. Om man ser till statliga pengar alltså (valåret närmade sig). Totalt tillkännagav regeringen att man tänker investera 5 miljarder för att bygga ut tunnelbanan i Stockholm. I utbyte lovade Stockholm kommunerna att bygga bostäder i sina EGNA kommuner. Det ska tilläggas att detta inte är fattiga kommuner och det är också kommuner med bostadsbolag som anses ha FÖR mycket kapital.

 

Utöver dessa 5 miljarder fick de rikaste kommunerna i Stockholm som Lidingö och Danderyd också en gåva på 1 miljard kronor per år. Ett plåster för ett påhittat sår som regeringens egna utredare hade förkastat bara året innan.
Då finns det givetvis en massa pengar att spendera.

Men när det kommer till Norrland då är budskapet kärvare.

 

Nu är alltså förslaget att två glesbygdskommuner ska tillsammans med näringslivet investera 1 miljard kronor eller gå in med större delen av resurserna för att göra något som uppenbarligen är statens ansvar.

 

1 000 000 000 kronor är både mycket och lite pengar.

Det är oerhört mycket pengar för två glesbygdskommuner i Norrlands inland. T.ex är det 2/3 av kommunernas totala skatteintäkter under ett år. Det är mer än vad besöksnäringen omsätter under ett år i båda kommunerna. Samtidigt som det är två kommuner där den absolut största delen består utav små företag med mycket små möjligheter att hitta riskkapital till företagsutveckling än mer till infrastrukturprojekt.

 

Men 1 miljard kronor är småpotatis för staten. Det är pengar som staten kan slänga ut på prestigeprojekt utan krav på uppföljning eller resultat.

 

Men hur blev det så här?

I regeringens senaste infrastrukturplan som sträcker sig 10 år framåt får Norrland (50 procent av landets yta) generöst dela på ungefär 3,4 procent av alla infrastrukturinvesteringar.

 

I en twitter-diskussion med Centerpartiets riksdagsledamot i länet får jag veta att vi måste vara attraktiva som region för att vinna i ”infrastrukturspelet”.

 

Min fråga genast. När blev det ett spel? Varför är det ett spel?

 

Det handlar inte längre om vad som är bäst för landet, industrin och ekonomin utan om vilka som bäst kan spela ett visst spel. Ett spel där Norrland alltid kommer att vara förlorare. För oavsett hur mycket vi bidrar till tillväxten och tjänstesektorn i Stockholm så kommer vi aldrig att bli så duktiga på att spela spelet. Vi är för få och vi bor för långt ifrån varandra.

 

Visst vi kan ge oss på att bygga våra egna vägar, järnvägar och bredband. Vi kanske till och med kan skapa en egen polisstyrka och försvar.

Men ska vi verkligen det? Vilka är de långsiktiga konsekvenserna?
Ska vi verkligen acceptera att det här spelet spelas? Ska vi säga att vi med våra begränsade resurser också ta över infrastrukturen? Säga att vi accepterar att staten bara är till för en del av landet?

 

Och om vi ska det, vad ska vi då med staten och våra riksdagsledamöter till?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *