Till Öviks försvar…

Imorgon visas Uppdrag gransknings reportage om Örnsköldsvik och alla turerna med SEKAB. Vi kan vänta oss samma ”underhållning” som är Uppdrag Granskning signum numera. Långa intervjuer som klippts ner till korta inslag där kommunpolitiker och tjänstemän framställs som lallande idioter. En timslång intervju som klipps ner till några minuter när den stackare som blir intervjuad säger något ogenomtänkt. Vi kommer säkert också att få vår beskärda del av humoriserande kring ”etanol jesus” osv.

 

Men förmodligen kommer UG inte att komma med något nytt. Med tanke på att Allehanda och en rad andra medier redan förtjänstfullt grävt och rapporterat om Örnsköldsviks mindre lyckade satsningar. Men det blir säkert bra tv.

 

På andra sidan har vi också Martin Borgs och den så kallade Slöseriombudsmannen som fått stort utrymme på att håna främst kommuner som ”slösat” med skattebetalarnas pengar, oftast i något försök till utvecklingsprojekt.

 

Bilden framträder av kommuner och främst kommunpolitiker som ett gäng idioter som gödslar iväg folkets skattepengar på allehanda korkade projekt.

 

Men den bilden är något orättvis och saknar också en grundläggande förklarning till varför allt fler kommuner känner sig tvingade att ge sig ut på områden där man egentligen inte vill vara.

 

Nyligen skrev 7 kommunalråd på SVD Brännpunkt om hur 110 kommuner i landet har allt svårare att klara välfärden när utgifterna ökar mer än intäkterna.

 

Numera måste kommunerna göra allt mer av det som egentligen är statens uppgifter och det ska finansieras med en allt snävare budget. Då vill många försöka öka budgeten och det enda sättet för en kommun att göra det är att öka intäkterna. Det är svårt för en kommun.

 

Trots att många jämför kommuner med företag så har kommunen en enda intäktskälla som den har någon som helst makt att påverka, kommunalskatten. Det enda sättet att få in mer intäkter från den är antingen att höja den (inte särskilt bra) eller försöka få in mer kommunalskatt genom att öka befolkningsunderlaget.

 

Samtidigt är kommunpolitiker numera hårt ansatta att göra ”något åt” arbetslösheten. Trots att arbetslöshetsbekämpning inte är en kommunaluppgift. Vi har trots allt en statlig myndighet (AMS) med 68 miljarder i budget för att hantera arbetslösheten och ett otal andra myndigheter som ska jobba med alltifrån tillväxt till innovationsskapande.

 

Men den här uppdelningen mellan vad som är ett kommunalt respektive statligt ansvar är något som främst media har svårt att begripa. Därför är det oftast någon kommunal företrädare som måste försvara varför arbetslösheten är så hög i kommunen X.

 

Det här är i stort ett landsbygdsproblem. Du hör sällan kommunalråden i Malmö, Göteborg eller Stockholm behöva kommentera arbetslöshetssiffror eller vad deras kommuner gör för att skapa arbeten. För då är det givet att det är en statlig fråga, men på landsbygden finns inte staten och då är även arbetslösheten en kommunalfråga (känns det igen från andra frågor?).

 

Jag skulle nog vilja säga att nästan samtliga landsbygdskommuner på ett annat sätt tvingats till att i större utsträckning jobba med näringslivsutveckling och försöka på sig olika satsningar som ska skapa jobb. Ibland blir det mindre lyckat som i fallet med Övik och då ska det granskas och lärdomar dras. Andra gånger blir det mer lyckat som med Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

 

Men mellan skrattsalvorna och hånandet så kanske vi också ska ställa oss frågan; varför tvingas allt fler kommuner ut i områden där inte vill och bör vara?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *