Ekonomiskt bistånd en genomgång 2013

Nyligen kom det nya siffror från Socialstyrelsen om utvecklingen av försörjningsstödet. Det är rätt intressanta siffror.

 

Under 2013 var det 410 918 personer (inkl. barn) som vid något tillfälle fick någon form av ekonomiskt bistånd. Det var en ökning med 12 045 personer jämfört med 2012. Det är långtifrån krissiffrorna från 90-talet men högre än när siffrorna var som lägst åren 2006 och 2007.

 

Antal personer som fått ekonomiskt bistånd övertid.

 

Tittar man bara på de vuxna är det ca 270 000 personer som år 2013 fått ekonomiskt bistånd.

 

Ungefär 47 % av alla som fick ekonomiskt bistånd fick det för att man saknade arbete (totalt 120 000 personer). 18 % (47 000) fick ekonomiskt bistånd för att den ersättning man hade inte räckte och 27 % (68 000) för att man inte hade någon som helst annan ersättning.

 

Den grupp som ökat är personer som är sjukskrivna med läkarintyg som inte har någon annan ersättning. De utgör nu 9 % av alla som fått ekonomiskt bistånd. 7 % av dom som är sjukskrivna med läkarintyg har ingen annan ersättning. Medan 1 % har en ersättning som är för låg och 1 % väntar på att få annan ersättning.

 

En majoritet av alla som fått ekonomiskt bistånd har fått det för att man helt saknat eller att ersättningarna från andra sociala försäkringssystem varit för låga. Räknar vi bort dom som fått ekonomiskt bistånd i väntan på annan ersättning är det alltså 146 984 personer som fått ekonomiskt bistånd för att andra sociala försäkringssystem inte har räckt till.

 

Kostnaderna ökar…

Idag kostar försörjningsstödet kommunerna cirka 10,8 miljarder kronor. Det är ungefär 2,1 miljard mer än det var 2006. Man får faktiskt gå tillbaka till år 2000 för att hitta ett år då kommunernas kostnad för försörjningsstöd var högre än 2013 (inflationsjusterat).

 

Men kostnaderna för ekonomiskt bistånd gick ner under perioden 1997-2003. Den ökade något år 2004 för att sedan minska igen och nå sin lägsta nivå år 2007. Sedan dess har kostnaderna återigen ökat.

 

Tabell – utveckling försörjningsstöd i 2013 års priser och tusental.

 

Västernorrland

Bilden av Västernorrland har två sidor.

 

För det första så är Västernorrland inget undantag.  Även här ökar kostnaderna för ekonomiskt bistånd. Totalt betalar länets kommuner ut 250 milj. kronor i ekonomiskt bistånd. Kostnaderna har också ökat sedan år 2006 och börjar nu närma sig nivåer från slutet av 90-talet och saneringspolitikens tider.

 

 

Kostnad ekonomiskt bistånd i tusental. Inflationsjusterat i 2013 års priser.

 

Kostnadsutveckling respektive kommun. Tusental och inflationsjusterat i 2013 års priser.

 

 

 

 

Jämfört med 2006 så har kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd ökat med över 49 miljoner kronor i fasta priser.

 

 

Ökade kostnader för ekonomiskt bistånd år 2013 jämfört med 2006.

Ånge 1 282
Timrå 7 967
Härnösand 2 455
Sundsvall 24 010
Kramfors 952
Sollefteå 6 490
Örnsköldsvik 6 165

 

 

Det innebär att Sollefteå kommuns kostnader för ekonomiskt bistånd är ca 6,5 miljoner kronor högre 2013 än de var 2006. Faktum är att om kostnaderna för ekonomiskt bistånd hållit samma nivå under perioden 2007-2013 som den gjorde 2001-2006 så skulle Sollefteå kommun ha haft 46,1 miljoner kronor mer. Det är inga små pengar för en kommun av Sollefteås storlek.

 

 

Vi kan däremot vara lite glada över att det är allt färre som får försörjningsstöd. Totalt var det 11 000 inkl. barn som år 2013 fick försörjningsstöd varav 7000 var vuxna. Även som andel av befolkningen minskar antalet personer som får försörjningsstöd.

 

 

Totalt var det 4,44 % av befolkningen som fick ekonomiskt bistånd år 2013 i vårt län. Skillnaderna är inte heller så stora mellan kommunerna. I Timrå är det 5,51 % av befolkningen som fått ekonomiskt bistånd år 2013 och lägst är det i Örnsköldsvik där 3,09 % av befolkningen fått ekonomiskt bistånd. Men de flesta kommuner finns inom radien av 0,5 % procent.

 

 

Andel av befolkningen som fått ekonomiskt bistånd – utveckling över tid.

 

 

Tittar man på 2013 års siffror så kan man se att Västernorrland inte skiljer sig så mycket genom riksgenomsnittet. De flesta får ekonomiskt bistånd för att man saknar tillgång till eller får för lite från andra sociala försäkringar.

 

Ånge är kanske den kommun som sticker ut mest. Där får hela 68, 2 % av alla som får ekonomiskt bistånd det för att man saknar arbete.

 

Andel i % och orsak till ekonomiskt bistånd.

Arbetslöshet Sjukskriven med läk.intyg Sjuk- eller aktivitets.ers.
Härnösand 59.4 8.2 3.9
Kramfors 49.2 9.0 4.4
Sollefteå 53.8 7.6 2.5
Sundsvall 50.2 9.9 3.6
Timrå 43.1 7.4 1.8
Ånge 68.2 7.3 X
Örnsköldsvik 52.0 5.7 4.4

 

 

Om Lärarförbundets kommunranking

Fortsätter mitt vevande mot tramsiga kommunrankingar. Denna artikel finns också att läsa på Dagenssamhälle.

——
För den samhällsintresserade är valrörelser så nära julafton man kan komma. Bara man orkar läsa och lyssna finns det hur mycket rapporter, pressmeddelanden och utspel som helst att förkovra sig i. Alla vill berätta om just deras hjärtefrågor är så viktiga.

 

Men sen finns de modiga. Det är organisationer som lyckats sätta agendan i valrörelsen men som med 13 dagar kvar till valet offentliggör att deras frågor kanske inte är så avgörande. För det krävs mod. Till gruppen modiga hör Lärarförbundet (LF). Nyligen mätte LF hur landets samtliga 290 kommuner lever upp till en rad olika kriterier varav många sådana som ligger organisationen närmast hjärtat.

 

Tidigt den 1/9 fick landets samlade journalistkår en lista över nationens bästa respektive sämsta skolkommuner. Runt om på redaktionerna inleddes ett ivrigt arbete med att kopiera och klistra in rankinglistor. Bäst respektive sämst i landet, regionen, länet och landskapet fördes ut till allmänheten. En del kommunpolitiker jublade och fick möjligheten att berätta att just dom hade ”satsat på skolan”. Andra fick stå till svars och förklara hur dom nu ska ”satsa på skolan”. Men budskapet var tydligt, mer resurser till skolan.

 

Men ingen journalist eller politiker verkade lyssna eller bry sig om vad LF egentligen hade att säga. Därför kommer några exempel här:

 

  • Höjda lärarlöner är kanske den fråga som LF driver hårdast. Med rätta. Det säger jag inte bara för att halva min släkt består utav lärare utan också för att jag anser att utbildning ska löna sig.

 

Men i LF:s ranking blir det tydligt att höga lärarlöner inte leder till att man blir en bra skolkommun. Det verkar nästan tvärtom. De fem kommuner som har de högsta lönerna (enligt LF) placerar sig enligt följande i rankingen över landets bästa skolkommuner; 60, 95, 264, 282 och 161. Tvärtom visar rankingen att landets tio sämsta skolkommuner har högre lärarlöner än de tio bästa.

Det visar sig också att kommuner som har höga lärarlöner också har låg andel utbildade lärare och är kommuner där sjukskrivningarna är höga.

 

  • Två andra frågor som LF driver hårt är lärartäthet och andel utbildade lärare. Dessa är de absolut viktigaste kriterierna och poängen i dessa kategorier räknas dubbelt.

Men att ha få utbildade lärare verkar inte påverka resultaten. Nästan tvärtom. Tittar man på de fem kommuner med högst meritvärde i årskurs 9 placerar sig kommunerna enligt följande i kategorin andel utbildade lärare; 274, 254, 266, 266 och 47. Samma visa med lärartäthet. Tvärtom visar det sig att kommuner med lägre lärartäthet har bättre resultat och högre löner.

 

  • Inte heller verkar det vara några större skillnader mellan de kommuner som satsar mest och minst resurser på skolan. Tvärtom verkar de kommuner som satsar minst ha fler elever som klarar sig genom gymnasiet.

 

Det är bekymmersamt att ingen journalist eller politiker uppmärksammar det mod som LF visar med sin ranking. Att ingen orkar ta tag i och diskutera de viktiga och komplicerade frågor som LF så förtjänstfullt ställer. Utan att rapporteringen förminskas till enbart återgivning av listplaceringar. Såväl LF som skolan förtjänar mer.

 

Ett annat önskemål är att alla organisationer som önskar medial uppmärksamhet slutar upp med att göra förenklade kommunrankingar i viktiga frågor. För det kan hända att någon någonstans lägger ner tid på att göra annat än att bara återrapportera listplaceringar.

Kommunalskattens utveckling 2000-2013

Sedan år 2000 har kommunalskatten höjts motsvarande 0,41 kr i genomsnitt bland landets kommuner. Men hur mycket skatten har höjts varierar stort mellan kommunerna.

 

Mest har Habo höjt, med hela 2,91 kr. Kommunen har gått ifrån att vara en lågskattekommun med den 28e lägsta skatten till att nu ha den 78e högsta kommunalskatten i landet.

 

Här är en lista på topp-10 stor höjare

Kommun

Höjning

Höjning i %

Habo

2,91

15

Gnosjö

2,56

13

Älmhult

2,14

11

Ydre

1,83

9

Hörby

1,74

9

Sjöbo

1,68

8,7

Karlshamn

1,67

8

Ronneby

1,57

7,5

Tidaholm

1,53

7,4

Kungsbacka

1,5

7,5

 

28 kommuner har inte förändrat skattesatsen alls sedan år 2000 och 57 kommuner har lyckats sänka skatten.

 

Topp-10 lista på skattesänkarna,

Kommun

Skattesänkning i kr

Skattesänkning i %

Partille

-0,78

– 3,7

Staffanstorp

-0,7

– 3,5

Skara

-0,68

– 3,1

Göteborg

-0,68

– 3,1

Stockholm

-0,6

– 3,3

Fagersta

-0,58

– 2,5

Mölndal

-0,58

– 2,7

Härryda

-0,53

– 2,5

ARvika

-0,5

– 2,3

Tierp

-0,49

– 2,2

 

Kommuner i Västernorrland

I vårt län är det bara Ånge och Örnsköldsvik som har förändrat kommunalskatten sedan år 2000. I Ånge har den höjts med 0,24 år och det motsvara en höjning på 1 % och i Örnsköldsvik har skatten höjts med 0,35 ör och det motsvarar 1,6 %.

Det har också gjort att Västernorrlands kommuner fallit i skattetabellerna. År 2000 kunde man hitta så väl Sollefteå, Kramfors, Ånge och Härnösand i topp 15 bland kommuner med högst kommunalskatt. År 2013 fanns ingen kommun från Västernorrland med bland topp

Till Öviks försvar…

Imorgon visas Uppdrag gransknings reportage om Örnsköldsvik och alla turerna med SEKAB. Vi kan vänta oss samma ”underhållning” som är Uppdrag Granskning signum numera. Långa intervjuer som klippts ner till korta inslag där kommunpolitiker och tjänstemän framställs som lallande idioter. En timslång intervju som klipps ner till några minuter när den stackare som blir intervjuad säger något ogenomtänkt. Vi kommer säkert också att få vår beskärda del av humoriserande kring ”etanol jesus” osv.

 

Men förmodligen kommer UG inte att komma med något nytt. Med tanke på att Allehanda och en rad andra medier redan förtjänstfullt grävt och rapporterat om Örnsköldsviks mindre lyckade satsningar. Men det blir säkert bra tv.

 

På andra sidan har vi också Martin Borgs och den så kallade Slöseriombudsmannen som fått stort utrymme på att håna främst kommuner som ”slösat” med skattebetalarnas pengar, oftast i något försök till utvecklingsprojekt.

 

Bilden framträder av kommuner och främst kommunpolitiker som ett gäng idioter som gödslar iväg folkets skattepengar på allehanda korkade projekt.

 

Men den bilden är något orättvis och saknar också en grundläggande förklarning till varför allt fler kommuner känner sig tvingade att ge sig ut på områden där man egentligen inte vill vara.

 

Nyligen skrev 7 kommunalråd på SVD Brännpunkt om hur 110 kommuner i landet har allt svårare att klara välfärden när utgifterna ökar mer än intäkterna.

 

Numera måste kommunerna göra allt mer av det som egentligen är statens uppgifter och det ska finansieras med en allt snävare budget. Då vill många försöka öka budgeten och det enda sättet för en kommun att göra det är att öka intäkterna. Det är svårt för en kommun.

 

Trots att många jämför kommuner med företag så har kommunen en enda intäktskälla som den har någon som helst makt att påverka, kommunalskatten. Det enda sättet att få in mer intäkter från den är antingen att höja den (inte särskilt bra) eller försöka få in mer kommunalskatt genom att öka befolkningsunderlaget.

 

Samtidigt är kommunpolitiker numera hårt ansatta att göra ”något åt” arbetslösheten. Trots att arbetslöshetsbekämpning inte är en kommunaluppgift. Vi har trots allt en statlig myndighet (AMS) med 68 miljarder i budget för att hantera arbetslösheten och ett otal andra myndigheter som ska jobba med alltifrån tillväxt till innovationsskapande.

 

Men den här uppdelningen mellan vad som är ett kommunalt respektive statligt ansvar är något som främst media har svårt att begripa. Därför är det oftast någon kommunal företrädare som måste försvara varför arbetslösheten är så hög i kommunen X.

 

Det här är i stort ett landsbygdsproblem. Du hör sällan kommunalråden i Malmö, Göteborg eller Stockholm behöva kommentera arbetslöshetssiffror eller vad deras kommuner gör för att skapa arbeten. För då är det givet att det är en statlig fråga, men på landsbygden finns inte staten och då är även arbetslösheten en kommunalfråga (känns det igen från andra frågor?).

 

Jag skulle nog vilja säga att nästan samtliga landsbygdskommuner på ett annat sätt tvingats till att i större utsträckning jobba med näringslivsutveckling och försöka på sig olika satsningar som ska skapa jobb. Ibland blir det mindre lyckat som i fallet med Övik och då ska det granskas och lärdomar dras. Andra gånger blir det mer lyckat som med Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

 

Men mellan skrattsalvorna och hånandet så kanske vi också ska ställa oss frågan; varför tvingas allt fler kommuner ut i områden där inte vill och bör vara?

Siffror om ”invandringens” betydelse för Sollefteå…

Det finns gott skäl att vara för en generös flykting och invandringspolitik. Många av de skälen har sällan något att göra med siffror. Det handlar mest om värderingar om vilka vi vill vara, ett öppet samhälle som erbjuder skydd när folk flyr från krig och förföljelser eller ett stängt sådant.

Men oavsett ovanstående så kommer här lite siffror om ”invandringen” betydelse för Sollefteå kommun,

–          Ca, 2700 invånare i Sollefteå har utländskt bakgrund

–          Ca 25 % av alla elever i förskola och grundskola har utländskt bakgrund

–          Ca 20 % av befolkningen i arbetsför ålder har utländskt bakgrund

–          Ca 30 % av befolkningen i åldrarna 25-34 år (ålder då man vanligtvis skaffar barn) har utländskt bakgrund

–          Under perioden 2000-2013 har befolkningen i Sollefteå minskat med 621 personer. Utan invandringsöverskottet skulle befolkningsminskningen varit 3,5 ggr så stort (ca 2100 personer).

–          Minst 50 företag i kommunen (förmodligen många fler) drivs av personer av utländskt bakgrund, de skapar i sin tur 100-tals arbetsplatser.

–          Ca, 45 % av alla läkarna på Sollefteå sjukhus har utländskt bakgrund

–          100-talet anställda i Sollefteå kommun som jobbar med vård och omsorg har utländskt bakgrund.

 

Välfärdsutmaningen för landets kommuner!

Idag skriver 7 kommunalråd om välfärdsutmaningar som många kommuner står inför. Det handlar om att intäkterna hos kommunerna från skatter, utjämning och statsbidrag inte växer i takt med utgifterna och främst reallöneutvecklingen.

Resultatet blir att kommunerna måste spara och skära ner på den kommunala servicen. Idag står 110 kommuner inför denna utmaning.

Här kan du se hur det ser ut för respektive kommun.

I vårt län så ser befolkning- respektive intäktsutvecklingen ut som följer under perioden 2000-2013

  Intäktsutveckling Befolkningsutveckling
Ånge 9,6 % -15 %
Timrå 28 % 0,4 %
Härnösand 29,1 % -3,9 %
Kramfors 7,5 % -13,7 %
Sollefteå 11,9 % -10,7 %
Örnsköldsvik 34,1 % -1,3 %

 

Det ska jämföras med reallöneutvecklingen varit ca 30 % under samma period.

Vän av ordning kan påpeka att det är väl rimligt att intäkterna inte växer eftersom befolkningen minskar. Problemet för de flesta av dessa 110 kommuner är att befolkningen inte minskar på ”ett och samma ställe”. Det är inte så att befolkningen först lämnar ort x och sedan ort y i turordning.

Tvärtom kan befolkningsminskningen beskrivas som många små ”knivstick”, lite blod försvinner i taget. Det innebär att en kommun ändå är tvungen att upprätthålla service lite varstans i kommunen.

Här är artikeln i sin helhet.  

Befolkningsstatistik för Sollefteå jan-jun 2014

Idag kom SCBs befolkningsstatistik för första halvåret 2014. För Sollefteås del är det en ökning på 59 personer. Faktum är att hela länet ökar med 593 personer. Alla kommuner utom Ånge och Timrå ökar.

Till stor del beror denna ökning på asylmottagningen i Västernorrland. För Sollefteås del är det flyttnettot från ”utlandet” som sticker ut. Under första halvåret 2014 har 147 personer från utlandet flyttat till Sollefteå. Det ska jämföras med förra året då samma siffra var 190 personer för hela året.

Hade det inte flyttat personer från utlandet hade Sollefteå kommun haft en befolkningsminskning på ungefär 75 personer första halvåret.

Sen ska det tilläggas att kommunen ändå är på rätt väg. Såväl siffrorna för födelseöverskott som flyttnettot ser allt bättre ut.

Födelseöverskott

1a halvåret 2013: -75

1a halvåret 2014: -56

 

Totalt flyttnetto:

1a halvåret 2013: +14

1a halvåret 2014: +110

 

Flyttnetto om man räknar bort ”utlandet”

1a halvåret 2013: -60

1a halvåret 2014: -19

 

En brasklapp är också att flyttnettot brukar bli mer negativ under det tredje och fjärde kvartalet. Det beror till stor del på att det är då studenterna flyttar för studier osv.

Felaktigheter i TÅ om lärarlöner

Jag har sagt det förr, vill man ha uppmärksamhet så gör en ranking där du ställer kommuner mot varandra. Vill du återvinna en ”ranking” som du redan fått uppmärksamhet för gör det på sommaren.

Enligt den devisen så publicerar Tidningen Ångermanland en artikel imorgon om lärarnas löner i Sollefteå. Det är en återanvändning av den ”ranking” som Lärarförbundet körde i mars månad och som TÅ skrev om då. Som jag redan då ifrågasatte och kunde med siffror visa inte stämde.

I morgondagens artikel (22/7) hävdas det att lärarlönerna i Sollefteå skulle vara lägst i länet och ligga under riksgenomsnittet. Som sagt det stämmer inte.

Tvärtom jämför man lärarlönerna i Sollefteå med den statistik som SCB nyligen publicerade så kan man se att lönerna i Sollefteå är i nivå med eller till och med något högre än riksgenomsnittet.

Jämförelse lärarlöner Sollefteå jämfört med riksgenomsnittet år 2013.

Lärarkategori Medellön/månad lärare i Sollefteå Medellön/månad riksgenomsnittet enligt SCB
Förskolelärare

25 378

26 000

Grundskola

27 914

27 900

Lärare gymnasium, allmänna ämnen

30 664

29 900

Lärare gymnasium, yrkesutbildning

29 004

29 900

Jag vet inte heller vart i löneanaylsen TÅ hittar att medellönen för lärare skulle vara 28 932 kronor. Eftersom lönerna för lärare delas upp enligt kategorierna ovan och det finns ingen ”medellön på 28 932 kronor”. Utan medellönen för respektive lärarkategori är det som står ovan.

Lönerna i Sollefteå jämfört med länet,

I löneanalysen som kommunen tar fram varje år så jämförs också medianlönen i Sollefteå med resten av länet och med kommuner med färre än 25 000 invånare. Där kan man se att lönerna i Sollefteå inte skiljer sig från resten av länet, utan tvärtom är något högre vissa kategorier.

Dessa siffror är från 2012. Men de visar tydligt att det knappast kan vara så att lärarlönerna i Sollefteå skulle vara 1500 kr lägre än resten av länet.

Lärarkategori Medianlön/månad Sollefteå Medianlön/månad Y-län Medianlön kommuner mindre än 25 000 inv
Förskolelärare 24 675 25 294 25 178
Grundskolelärare 26 950 26 800 27 393
Lärare gymnasium 30 050 30 013 29 800

Varför skiljer sig SACOs siffror från SCB och kommunens?

Efter samtal idag med journalisten så tog jag reda på varför siffrorna från kommunens löneanalys skiljer sig från de siffror som SACO har tagit fram.

Kommunens löneanalys bygger på de löner som sätts för samtliga medarbetare i Sollefteå kommun. Lönerna är förhandlade med såväl fackföreningar som med enskilda medarbetare.

SACOs siffror är en ögonblicksbild från november månad. Här tar SACO hänsyn till den lönesumma som kommunen betalar ut under en viss månad under året. Det betyder att sjukskrivningar, föräldraledighet, tjänstledighet och pensionsavgångar påverkar den lönesumma som betalas ut.

Säg att tillexempel 10 av kommunens bättre betalda lärare går i pension under hösten det betyder att den lönesumma som betalas under november också blir lägre eftersom de nya lärarna som förmodligen är yngre kommer in på en lägre lön. Sen brukar det jämna ut sig när nya löner åter ska sättas under våren osv.

SACO tar också bara hänsyn till lönen för medlemmar i Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund, så lärare som inte är ansluten till dessa två fackföreningar inte räknas med i statistiken.

Detta kommunicerades också till tidningen även om de inte finns med i den publicerade artikeln.

Avslutningsvis,

Inget av det jag har skrivit ovan betyder på något sätt att lärarlönerna i Sollefteå kommun är optimala eller toppen. Tvärtom. Jag har följt skoldebatten under snart 10 års tid. Lärarlönerna är för låga i hela landet. Att medellönen för en grundskolelärare inte är högre än 28000 i riket är inte okej.

Men det jag vänder mig emot är den felaktiga beskrivningen att lärarlönerna i just Sollefteå skulle vara lägre eller så mycket sämre än så väl riket som länsgenomsnittet.

Ådalsbanan och vägen utför…

Har semester några dagar och därför lite tid att ägna mig åt att uppröras och skriva om sådant som faller mig i.

 

I dagens Tidningen Ångermanland har Centerpartiet ett utspel om att kommunerna, Sollefteå och Kramfors borde sluta vänta på att staten ska göra sitt och istället själva finansiera bygget av Ådalsbanan. Kostnaden 1 miljard. Det är egentligen pengar som räcker till att rusta upp banan för godstrafik däremot krävs det större summor om man vill underlätta för arbetspendling. Förmodligen kommer det att röra sig om höghastighetståg såvida man inte menar att vi ska arbetspendla mellan Sollefteå och Kramfors bara.

 

Själva utspelet har jag väl inte mycket att säga om. Det är tre månader kvar till valet och det är givetvis bra om man kan hävda att man har lösningen på svåra och viktiga frågor. Ådalsbanan är en sådan fråga.

 

Men rent principiellt så tror jag att det är dags att börja dra öronen åt sig. Det här är en utveckling för delar av landet och kanske främst Norrland som (enligt mig) är direkt farlig.

 

Den senaste tiden har den uppdelning som funnits mellan staten, kommunen och landstingen börjat luckras upp allt mer. Staten drar sig tillbaka till storstadsregionerna och hälsar resten av landet att man inte längre är intresserad av att ta ansvar för hela landet.

 

Istället ska nu kommuner och landsting utanför storstadsområdena sköta biffen.

 

Kommunerna ska finansiera reformer som riksdagen klubbar och i de fall riksdagen skjuter till pengar så bryr man sig sällan om att ta hänsyn till t.ex. inflation. Så resurserna blir mindre och mindre. När det sen skapas ett vakuum och statliga myndigheter drar sig tillbaka är det kommunen som ska fylla vakuumet.

 

Nästa område där staten nu tänkte dra sig tillbaka (i vissa delar av landet) är infrastrukturen. Det är inte längre statens roll att bygga och underhålla infrastruktur även på platser och sträckor som enligt staten själv är samhällsekonomiskt lönsamt (t.ex. Ådalsbanan).

 

Men det gäller enbart i vissa delar av landet.

 

I andra delar är staten mer frikostig. Ta t.ex Stockholms kommunerna som hade ett fantastiskt 2013. Om man ser till statliga pengar alltså (valåret närmade sig). Totalt tillkännagav regeringen att man tänker investera 5 miljarder för att bygga ut tunnelbanan i Stockholm. I utbyte lovade Stockholm kommunerna att bygga bostäder i sina EGNA kommuner. Det ska tilläggas att detta inte är fattiga kommuner och det är också kommuner med bostadsbolag som anses ha FÖR mycket kapital.

 

Utöver dessa 5 miljarder fick de rikaste kommunerna i Stockholm som Lidingö och Danderyd också en gåva på 1 miljard kronor per år. Ett plåster för ett påhittat sår som regeringens egna utredare hade förkastat bara året innan.
Då finns det givetvis en massa pengar att spendera.

Men när det kommer till Norrland då är budskapet kärvare.

 

Nu är alltså förslaget att två glesbygdskommuner ska tillsammans med näringslivet investera 1 miljard kronor eller gå in med större delen av resurserna för att göra något som uppenbarligen är statens ansvar.

 

1 000 000 000 kronor är både mycket och lite pengar.

Det är oerhört mycket pengar för två glesbygdskommuner i Norrlands inland. T.ex är det 2/3 av kommunernas totala skatteintäkter under ett år. Det är mer än vad besöksnäringen omsätter under ett år i båda kommunerna. Samtidigt som det är två kommuner där den absolut största delen består utav små företag med mycket små möjligheter att hitta riskkapital till företagsutveckling än mer till infrastrukturprojekt.

 

Men 1 miljard kronor är småpotatis för staten. Det är pengar som staten kan slänga ut på prestigeprojekt utan krav på uppföljning eller resultat.

 

Men hur blev det så här?

I regeringens senaste infrastrukturplan som sträcker sig 10 år framåt får Norrland (50 procent av landets yta) generöst dela på ungefär 3,4 procent av alla infrastrukturinvesteringar.

 

I en twitter-diskussion med Centerpartiets riksdagsledamot i länet får jag veta att vi måste vara attraktiva som region för att vinna i ”infrastrukturspelet”.

 

Min fråga genast. När blev det ett spel? Varför är det ett spel?

 

Det handlar inte längre om vad som är bäst för landet, industrin och ekonomin utan om vilka som bäst kan spela ett visst spel. Ett spel där Norrland alltid kommer att vara förlorare. För oavsett hur mycket vi bidrar till tillväxten och tjänstesektorn i Stockholm så kommer vi aldrig att bli så duktiga på att spela spelet. Vi är för få och vi bor för långt ifrån varandra.

 

Visst vi kan ge oss på att bygga våra egna vägar, järnvägar och bredband. Vi kanske till och med kan skapa en egen polisstyrka och försvar.

Men ska vi verkligen det? Vilka är de långsiktiga konsekvenserna?
Ska vi verkligen acceptera att det här spelet spelas? Ska vi säga att vi med våra begränsade resurser också ta över infrastrukturen? Säga att vi accepterar att staten bara är till för en del av landet?

 

Och om vi ska det, vad ska vi då med staten och våra riksdagsledamöter till?

Dags att ändra bilden av Vallaskolan…

Hur viktig är egentligen mediebilden när vi tolkar nyheter, rapporter och enkäter. Den frågan kunde man ställa sig när man den här veckan läste om den enkät som Vallaskolan hade gjort tillsammans med Friends.

 

Totalt svarade närmare 37 000 elever på enkäten och Vallaskolans resultat skiljer sig inte från resten av riket. Skolan kan till och med på ett par punkter visa att den är bättre än riksgenomsnittet. Exempelvis visade enkäten på att 90 procent av eleverna trivdes på skolan.

 

Men den mediala bilden och tolkningen blev något helt annat. Rubriken i Tidningen Ångermanland blev; ”Elever vantrivs och är otrygga i skolan”.

Det kan exempelvis jämföras med när Gudmundråskolan i Kramfors den 8/4 fick rubriken ”eleverna som är nöjdast i länet”. Då hade Gudmundråskolan deltagit i en enkät där 85 procent av eleverna hade sagt att de trivs i skolan.

 

Varför fick Gudmundråskolan inte samma rubriker som Valla? Uppenbarligen visar den undersökningen att det finns 15 procent som ”vantrivs” på Gudmundråskolan. Varför läggs fokus på det negativa i fallet Valla och det positiva i fallet Gudmundråskolan?

 

En ren gissning skulle kunna vara att det finns en etablerad bild av Vallaskolan som en ”problemskola”. Det är den skola som får överlägset mest skit i debatten och som tas upp som exempel så fort någon i kommunen eller länet ska visa att något inte fungerar i skolväsendet.

 

Den bilden har givetvis sitt ursprung någonstans. Men har bilden något med verkligheten idag att göra? Finns det skäl att sluta skälla på Valla och börja omvärdera bilden av skolan?

Enligt mig, ja.

 

En titt på resultaten,

Valla är Sollefteå och länets största skola. När det inte går bra för länet eller kommunen så brukar Valla pekas ut som syndabocken. Den skola som representerar den dåliga prestationen. Oftast brukar man just rikta sig mot att det är så många elever inte klarar av att nå målen i alla ämnen i årskurs 9.

 

Men hur ser det?

För det första så vill jag påpeka att jämföra skolor rakt av är urbota dumt. Det säger ingenting.

Låt oss ta två exempel i länet. Gerestaskolan i Härnösand där 78,8 % av eleverna når målen i alla ämnen och Sörliden skola i Ö-vik där bara 51,4 % av alla elever i 9:an når målen i alla ämnen.

Jämför man bara rakt av så är saken klar, Geresta är den bästa skolan.

 

MEN!

Tittar man på elevernas bakgrund kan man snabbt se att på Geresta har få elever med utländsk bakgrund samtidigt som nästan 2/3 av alla vårdnadshavare har en eftergymnasial utbildning.

 

På Sörliden skola har 6 av 10 elever utländskt bakgrund och bara 43,2 % av vårdnadshavarna med barn på skolan har en eftergymnasial utbildning.

 

Inget av detta gör Sörliden till en sämre skola däremot är förutsättningarna helt annorlunda.

(Har man en skola där många av eleverna nyligen kommit till Sverige och inte sällan från länder utan en fungerande utbildningsväsende så är det klart att det kommer att påverka möjligheten att exempelvis klara Fysik-kursen i årskurs 9. Likväl finns det mängder med forskning som visar att föräldrarnas utbildningsbakgrund är avgörande för barnens prestation i skolan).

 

Tittar man de så kallade SALSA*-resultaten så ser man att Sörliden presterar bättre än Geresta.

*(SALSA är en modell där man jämför skolors betygsresultat. De faktiska betygen sätts i relation till bakgrundsfaktorer som påverkar resultatet. Såsom föräldrars utbildningsnivå och andel nyinvandrade elever).

 

Skola

Faktisk andel som klarat målen i alla ämnen

Förväntad resultat enligt SALSA

Skillnad

Sörliden

51,4

56

-4,6

Geresta

78,8

90

-11,2

Båda skolorna underpresterar mot vad de egentligen ska uppnå men Sörlidens resultat skiljer sig mindre från SALSA än vad Gerestaskolans gör.

 

För Vallaskolan ser det ungefär likadant ut som för Sörliden. Av alla som gick i årskurs 9 år 2013 hade 17,2 utländsk bakgrund samtidigt som bara 47,3 av föräldrarna hade en eftergymnasial utbildning. Totalt var det 63,9 % av alla eleverna i årskurs 9 som uppnådde målet i alla ämnen.

 

Skola

Faktisk andel som klarat målen i alla ämnen

Förväntat resultat enligt SALSA

Skillnad

Vallaskolan

63,9

68

-4,1

 

Även Vallaskolan underpresterar i jämförelse med SALSA men marginalerna är små. För Vallaskolan hade det krävts att ytterligare 7 av årskursens 169 elever skulle ha nått godkänt i alla ämnen för att skolan skulle ha klarat SALSA-kraven. Små marginaler med andra ord.

 

Samtidigt är Valla en skola som blivit bättre och bättre de senaste 3 åren. 2011 var SALSA-skillnaden hela 3 ggr så stor och förra året dubbelt så stort. Så det är en skola som utifrån sina egna förutsättningar tar stora kliv framåt.

 

Den skola i länet som presterar sämst i förhållande till SALSA är bland annat min gamla skola, Landgren i Härnösand och Sundsvalls Montessori skola där ungefär 20-25 % borde klara av målen i alla ämnen än det faktiska resultatet.

 

Med andra ord så finns det gott om anledningar att börja omvärdera bilden av Vallaskolan från att vara ”problemskolan” till att vara en skola som ständigt utvecklas och som faktiskt har alla möjligheter att bli länets bästa skola.