(V)år vision för 2017

Rätt till det stöd en behöver i livets olika skeenden handlar om rättigheter och frågor som allas lika värde. I Vänsterpartiet har vi har sett att det finns en grupp människor vars behov inte har lyfts aktivt. Vi har t ex i samtal med teckenspråkiga föreningar sett behovet av att det även bör finnas äldreomsorg på teckenspråk. Vi anser därför att det är oerhört viktigt att vi undersöker möjligheten att starta upp ett äldreboende där teckenspråk ska vara normen. Teckenspråk används redan idag som ett väldigt bra stöd på förskolor för att stärka talet och på samma sätt skulle inte alla äldre på ett sådant boende behöva tala teckenspråk. Här finns en möjlighet att undersöka hur man även kan använda teckenspråket som stöd till seniorer som har talsvårigheter efter till exempel en stroke.

Runt om i landet har vi på senaste tiden kunnat läsa om hur det finns HVB-hem där man främst drivs av vinstintresse och inte har kompetensen för att ge det stöd och den vård man ska utan helt motverkar sina syften. I Vänsterpartiet ser vi vikten av att ha platser med stöd på hemmaplan där man kan följa ungdomarna hela vägen och även inkludera föräldrarna på ett helt annat sätt än vad som är möjligt då ungdomarna hamnar i andra kommuner. Vi kan se alla de möjligheter som finns till att tidigt kunna sätta in stödjande insatser och öppenvård för att även där kunna motverka att unga låses fast i ett negativt beteendemönster. Dessutom så kostar dessa platser väldigt mycket pengar så inte nog med att man skulle kunna hjälpa dessa ungdomar på ett mycket bättre sätt än idag men det skulle dessutom kosta en bråkdel.
Vi vill förbättra stödet till kvinnor och män med funktionsnedsättning, främst med inriktning på att skapa möjlighet till eget boende och arbete. En viktig ledstjärna är att få alla människor att uppnå sin fulla potential, vare sig det rör sig om arbete, studier eller att klara av vissa hushållssysslor. Vi vill därför bland annat ge ungdomar med funktionsnedsättning en garanti om feriejobb.

I Vänsterpartiets budget satsar vi dessutom på tjejjouren och Centrum mot våld eftersom vi ser hur viktigt det är att motverka mäns våld mot kvinnor, för att bygga ett mer jämställt samhälle. Vi vill se till att ge möjligheter för Centrum mot våld också ska kunna ha ett skyddat boende eftersom vi ser att behovet finns.

Vi vill satsa cirka 30 miljoner kronor mer än de styrande partierna på området social välfärd eftersom att behoven är stora och för att vi vill garantera en god kvalitet. Vi väljer att satsa pengar på ungdomar, som kanske inte haft samma förutsättningar till en bra start i livet som många andra. Vi väljer att satsa pengar på människor med olika funktionsvarianter eftersom alla människor har rätt till ett bra liv oavsett vilka förutsättningar man föds med. Vi väljer att satsa på äldre eftersom de har bidragit ett helt arbetsliv och nu ska få chansen till en bra vardag med guldkant.
I Vänsterpartiets budget så sätter vi alltid människan och medmänskligheten först!

Nedskärningar i äldreomsorgen

Adolfsbergshemmet syntes i media för något år sedan då de hade många problem. Problemen blev så allvarliga så att det till slut blev en massuppsägning av en stor del av personalen. Arbetssituationen under dessa år var verkligen inte bra och trots upprepade försök att få till en förändring fann till slut personalen att den enda utvägen var att säga upp sig.

Jag är väldigt kritisk till hur man hanterade ärendet från styrets sida eftersom det aldrig ska kunna gå så långt som det gjorde och därför ville jag gärna få komma dit för att se hur situationen såg ut i dag. I tisdags förra veckan fick jag möjligheten att komma dit på ett studiebesök och det var roligt att se att flera av den personal som tidigare hade sagt upp sig var tillbaka på Adolfsbergshemmet. Personalen berättade med glädje att den nuvarande ledningen hörsammade personalen och att de kände att personalens önskemål togs i beaktning, det var allt som behövdes.

Att få se personalen på Adolfsbergshemmet var fantastiskt! Här har vi professionella som sliter hårt men ändå har hjärtat med sig i arbetet. Det gör ont att höra vittnesmål om hur pengarna man får inte räcker till fullt ut och om vilka kraftiga nedskärningar man fått göra på grund av det. Jakten efter varje krona leder till att man blandar seniorer med olika behov, till exempel så sätter man dementa med somatiska (fysiskt sjuka) seniorer. Eftersom dessa olika människor har behov som krockar så är det ytterst svårt för personalen att tillgodose dessa behov.

Allt grundar sig i resursfördelningsmodellens styrprincip som säger att man inte får tacka nej till en senior som behöver en plats oavsett om denna människa är gravt dement och det lediga rummet finns på en avdelning med somatiska seniorer. Finns det då en risk för att människor kommer i kläm i jakten efter varje krona? Finns det en risk att denna jakt leder till att de människor som vården är till för försvinner i periferin? Jag önskar att den styrande minoriteten tänker över dessa frågor…

 

Varför jag är stolt Örebroare och hur jag tänker kring unga människor på flykt

Det var i våras, då jag en eftermiddag gick genom Örebros gator. Jag började då se mig omkring och såg plötsligt på människorna omkring mig. Det kom en man gåendes förbi mig med en barnvagn och strax efter två människor som talade till varandra på teckenspråk. Längre fram såg jag ett gäng ungdomar som alla hade sin väldigt unika stil med flerfärgat hår och ballerinakjolar etc. Bakom mig kom två kvinnor i sjal som talade ett språk jag inte förstod och jag passerade butiker med mat från olika delar av världen. Jag stannade upp och riktigt sög i mig den ljumma vårluften med alla dessa fantastiska rikedomar. Det var då en varm känsla av stolthet och glädje sköljde över mig. Stolthet att få vara en del av denna underbara stad som inhyser så otroligt många olika människor som tillåts vara som de är. Glädje över att få vara en del av detta samhälle som förändras och utvecklas hela tiden. Den inneboende värme som det innebär att bo i en del av världen som andra människor söker sig till och vill kalla sitt hem.

I en kommentar på mitt förra inlägg så kom frågan om de ensamkommande flyktingbarnen som kommer till Sverige upp. Det är en debatt som kan göra mig så otroligt arg! Det var inte så länge sedan som Reinfeldt stod upp i en pressträff och uttalade sin oro inför framtidens möjligheter att försörja den växande andelen pensionärer. Han talade om att skjuta fram pensionsåldern flera år för att vi skulle klara av att ta hand om våra pensionärer….

När kriget rasar i  världen så är det alltid en stor del oskyldiga människor som hamnar i korselden. Det som sker nu och har pågått under en längre tid i Syrien är en stor humanitär katastrof som vi inte har skådat på väldigt många år. De människor som desperat flyr undan död och förstörelse är enorm. Som svensk har jag alltid varit väldigt stolt över vår frikostiga och medmänskliga flyktingpolitik. Att kunna hjälpa människor i nöd är en solidarisk handling som, för mig, är lika självklart som att andas eller äta. Men sedan bestämde sig regeringen för att sätta stopp. Jag blev så förvånad och rent ut sagt paff att en Socialdemokratiskt ledd regering kunde göra på detta sätt. Ja, vänta nu innan du blir arg! Nej, vi kan inte lösa hela världens problem men vi har möjlighet att hjälpa människor på flykt. I Vänsterpartiet la vi fram ett väldigt bra förslag; att om inte andra länder i EU gör sin plikt så kan vi sluta betala avgiften till EU och istället lägga den på att fortsätta hjälpa människor som flyr hit. Avgiften skulle räcka till att hjälpa väldigt många människor och ändå har pengar över.

Det som har blivit det stora problemet överlag i hela den här debatten, tycker jag, är att man talar om dessa medmänniskor som en belastning istället för att vända på steken och se till vilken enorm rikedom de är. Vi har tidigare haft perioder som under Pinochets tid då Chilenare flydde hit eller under kriget i före detta Jugoslavien även då flydde människor hit och sanningen är att vi har blivit ett bättre land att leva i tack vare det! Här har vi människor som finner en fristad men ännu viktigare; ett hem och om vi omfamnar detta så har vi nya stolta medborgare som kan vara med i ”laget Sverige”, som kan göra Sverige ännu bättre.

Att sedan se till de barn som flyr hit är ytterligare en ny dimension i denna tragik. Jag som mamma och som varje dag har chansen att pussa mina barn god natt på kvällen med vetskapen om att de kan sova säkra, har så svårt att ens kunna föreställa mig de beslut som det innebär att skicka sitt barn ensam hela vägen upp till Sverige för att hen ska kunna vara trygg. Vad det innebär för ett barn att ha sett människor lemlästas och att varje dag inte veta om det blir din sista. Att sedan bo helt utan dina föräldrar (om de ens lever) i ett kallt land i norr med vetskapen om att du dagen du fyller 18 år kommer att få lämna denna tryggheten och återigen kastas in i osäkerhet. Jag tycker att det är en politik som är inhuman och djupt osolidarisk! När jag själv ibland sitter på sängkanten i mörkret och ser på mitt eget barn sova så tänker jag på vilken tur jag har haft, att slumpen gjorde att jag föddes i ett land utan stora konflikter eller miljökatastrofer och att jag förhoppningsvis aldrig kommer vara tvungen att skicka mitt barn ensamt till ett land långt borta…

En liten introduktion och tankar kring rättspolitik

Hej allihop!

Jag är helt ny på det här med bloggande så jag hoppas att ni har lite tålamod med mig. Mitt namn är alltså Martha Wicklund och jag har varit politiskt intresserad större delen av mitt liv. Jag är 37 år nu men föddes i småland och flyttade hit redan vid 6 månaders ålder. Jag bodde sedan i Örebro fram tills jag var 19 år och tog studenten från Karolinska skolans estetiska program. Därefter bodde jag utomlands en del men återkom så klart till Örebro för ca 11 år sedan och har sedan dess hunnit med en hel del vuxenpoäng…

Jag har arbetet sedan snart tio år på ett av våra större fängelser och har sett de rättspolitiska vindarna svänga rätt kraftigt. Under Beatrice Asks tid så kom man fram till att de som var sjuka hade det alldeles för enkelt ur ett rättsligt perspektiv. Man ansåg att det var för lätt att bli dömd till rättsvård och därför så ändrade man det. Jag kan hålla med om att man inte ska bli dömd till rättsvård och sedan bli friskföklarad efter sex månader för ett brott som skulle gett tio år i fängelse, det menar jag inte. Men jag har på nära håll fått uppleva vad den strängare lagen innebär i praktiken.

I mitt arbetsliv stöter jag nu på människor med väldigt invecklad psykiatrisk problematik och jag förväntas kunna hantera detta. Hur svårt kan det vara?, frågar kanske du, men vi som arbetar dagligen med dessa människor har ingen utbildning för att kunna hantera dem. Vi förväntas alltså hantera människor som har en dagsform som kan vända kraftigt många gånger om dagen, där man ena sekunder har klienter som försöker skada sig själva, till nästa då de hör och ser saker som inte finns. Missförstå mig rätt nu, det finns en psykiatrisk utbildning på ca en vecka som ska hjälpa oss att kunna hantera dessa människor men den är långt ifrån tillräcklig och dessutom så får bara en liten del av personalen ta del av den.

Vad blir resultatet då? Jo, vi har upprepade gånger då vår anstaltspsykiatriker skriver sjukintyg på klienter, där hen gör bedömningen att klienten är för svårt sjuk för att vistas på anstalt och efter två dagar inom rättspsykiatrin så konstaterar man där att samma person är för frisk för att vistas på rättspsyk, med resultatet att de friskförklaras och skickas tillbaka till anstalt. Det är inte helt ovanligt att detta sker upprepade gånger med samma klient. Rädslan från oss på anstalten är oftast att klienten antingen skadar sig själv eller på annat sätt kommer till skada…

I min värld så vore det mer logiskt att sjuka människor främst behandlas av dem som har kunskapen att kunna hantera dem. Jag önskar att sjuka människor fick en chans att bli friska eller åtminstone fick vertygen att hantera sitt psykiatriska tillstånd. I mitt Sverige så ges dessa människor en chans att vara en del av samhället utan att vara en risk vare sig för sig själv eller andra.

Vad tycker du? Jag vill gärna veta vad ni medborgare tycker men jag ber er också att hålla diskussionerna på en trevlig nivå så att vi får en möjlighet att på ett kontruktivt sätt lyfta era tankar och idéer.