Vänsterpartiets budget 2021: Därför satsar vi 156 miljoner på att förstärka välfärden

Året 2020 kommer gå till historien som ett av de tuffaste åren på mycket länge. I samband med coronapandemin har viktiga samhällsfunktioner satts på prov, inte minst inom välfärden. Vänsterpartiet har länge kämpat för en stärkt välfärd och det är nu tydligt att årtionden av nedskärningar och privatiseringar har ett pris – instabilitet, sårbarhet och bristande kvalitet.

Under de senaste decennierna så har vi haft regeringar, både socialdemokratiska och borgerliga, som har prioriterat skattesänkningar före vår viktiga välfärd. Effekterna av dessa prioriteringar är nu mer tydliga än någonsin, precis som signalerna från fackförbunden – undersköterskorna i äldreomsorgen, barnskötarna och pedagogerna på förskolorna och boendestödjarna på gruppboenden kämpar i ständig uppförsbacke. Alla sliter hårt för att få verksamheten att fungera, alla vet att det saknas resurser. Trots detta gör personalen inom välfärden ett fantastiskt jobb med det lilla de har, ett arbete som pågår 24 timmar om dygnet, året om. Att tacka denna personal är minst sagt befogat, att förbättra deras situation är absolut nödvändigt!

Vi i Vänsterpartiet är därför stolta över att vi under 2020 lyckats driva igenom två viktiga reformer för att höja denna personal. Dels såg vi till att höja lönen för tusentals medarbetare inom välfärden i Örebro, dessutom ordnade vi även ett skobidrag eftersom vi vet att denna personal tillbringar större delen av sitt arbetspass på fötterna, och då krävs det bra skor om kroppen ska hålla ett helt arbetsliv.

Vi i Vänsterpartiet ser dock att välfärden behöver mer. Vi har alltid varit noggranna med att aldrig spara på äldre, unga eller sjuka. På så vis skiljer sig våra budgetförslag från styrande partiers budgetar – vi säger alltid nej till nedskärningar inom välfärden, något som vi även gör 2021. Vi ser behovet av att komma upp i en basnivå, ett utgångsläge där personalen hinner med sina arbetsuppgifter och även hinner med att finnas där för alla de människor som de ska hjälpa, stötta och ta hand om. Vi valde därför att göra en väldigt annorlunda satsning i år. Vi bestämde oss för att det enda sättet att få upp basnivån i verksamheterna till ett fungerande utgångsläge är att helt enkelt göra stora förstärkningar av välfärden.

I Vänsterpartiets budgetalternativ ”Ett Örebro För Alla” lägger vi därför 156 miljoner på ramförstärkningar till välfärden. Pengarna ska gå till att anställa fler arbetskamrater till förskoleläraren, undersköterskan och boendestödjaren. Pengarna ska användas till att utveckla verksamheterna i den riktning som behövs för att komma upp till en rimlig grundnivå, en nivå som har varit alldeles för låg alldeles för länge. Våra 156 miljoner är viktiga pengar som kan användas till det förebyggande arbetet, som kan se till att fånga upp de elever som är på glid och har få framtidsutsikter. Det är pengar som kan nyttjas för att stärka modersmålsundervisningen istället för att systematiskt försämra den.

Så istället för den styrande minoritetens lappande och lagande så väljer vi i Vänsterpartiet att satsa på en välfärd som håller både i kris och i vardagen.

Försvara arbetsrätten

Denna vecka gästspelar Stefan Nilsson på politikerbloggen. Stefan är aktiv i transport och politisk sekreterare åt Vänsterpartiet i Region Örebro län.

 

Har man ett jobb är man med i facket, punkt slut. Så det var i på slutet av 80-talet när jag blev fackmedlem. Jag kommer ursprungligen från en bruksort i länet och med den bakgrunden så är det så det ska vara. Jag funderade egentligen inte så mycket mer på det fackliga medlemskapet utan har varit betalande medlem i alla år jag har haft ett jobb. Våren 2014 var det dags för nytt avtal i färdtjänsten där jag jobbar till vardags och ägaren till företaget där jag är anställd började visa tendenser till fulspel. Det gjorde mig upprörd och jag organiserade mig i Transport, gick med i klubbstyrelsen och började ställa frågor om ägarens tillvägagångssätt var rätt och riktigt.

När jag inte var nöjd med svaren från våra fackliga företrädare så jag åkte ner på möte på vår sektion och började ställa frågor, något som mest bemöttes med frågan om vad vi själva gjorde för att påverka situationen. Och det är ju sant – utan engagemang på golvet så kan vi ha massor av folk på en avdelning, men det kommer inte att göra den avgörande skillnaden för varken arbetare eller de som värnar om arbetsrätten. Det är nog en av de största hemläxorna hela den fackliga rörelsen har att göra i dagsläget.

Idag är facken under hot och de lagar och avtal vi kämpat för är på väg att försämras i ett tempo som nu eskalerar allt fortare. När de ifrågasätts av olika politiska intressen så är historien jätteviktigt att ha med sig, för det sprids också lögner om fackföreningsrörelsen. Lögner som sprider sig även i våra egna led och man väljer att gå andra vägar som är direkt förödande för alla arbetare.

Med en stark arbetarrörelse med stort inflytande så segrade vi på något sätt ihjäl oss på 70-talet, och där någonstans glömde vi även bort historien. Idag hörs ofta argumentet om de äldre som arbetat och kämpat hela livet och inte får nåt för det. Pensionerna skulle för det första inte finnas om det inte vore för den starka arbetarrörelse vi haft sedan efterkrigstiden. De lagar som nu ligger under yxan är också en del av det de äldre kämpat för. Röstar man då för politik som slaktar dessa lagar så är det att håna de äldre lika mycket som det är att inte kämpa för ett vettigt pensionssystem. Det är nu upp till var och en av oss att välja väg.

De rättigheter vi har tar vi ofta för givet och intresset att engagera sig har minskat. Många inser nog inte hur fort både trygghet och rättigheter kan försvinna om vi inte slår vakt och sätter stopp. Här fyller just arbetarrörelsens historia en stor roll. För om inte vi kämpar för det vi uppnått så måste vi ställa oss frågan om vem som kommer att göra det åt oss. Dessutom är det så att om vi inte kämpar för det vi vill ha så riskerar vi att få något som vi inte önskar.

Konflikten arbete mot kapital är precis lika aktuell idag som den varit genom hela arbetarrörelsens historia, från slutet på 1800-talet till dags dato. Därför väljer jag att vara aktiv fackligt och politiskt.

Stefan Nilsson, färdtjänstchafför, aktiv i transport och politisk sekreterare åt Vänsterpartiet i Region Örebro län.

Satsa på välfärden för att få bukt med gängkriminalitet

När jag sitter vid köksbordet och talar med mitt äldsta barn så inser jag hur svårt det kan vara att vara förälder idag. Jag är lyckligt lottad som är förskonad från saker som låg inkomst, språksvårigheter eller brist på utbildning. Trots detta så märker jag av hur svårt det är att vara förälder idag.

Den senaste tiden har debatten om gängkriminalitet dominerat medierna. Bland samtliga partier sker en kapplöpning om vem som kan föreslå de hårdaste tagen och de strängaste straffen. Biståndspengar ska användas för att öppna fängelser i andra länder, människor ska utvisas trots att det inte finns någon fällande dom och personer, som inte är misstänkta för något brott, ska i högre grad övervakas och avlyssnas. En aspekt som helt gått förlorad när det skriks efter hårdare tag är att de kriminella som vi pratar om är någons barn. Det finns, i bästa fall, föräldrar till dessa barn med i bilden. Föräldrar som haft drömmar och förhoppningar om att deras barn ska få ett bra liv.

Jag inser att jag är priviligierad som har tid, hälsa och ork att vara förälder. Jag har tid att sitta ner och tala med mitt barn. Hon är 11 år och jag förundras över hur många kloka tankar hon har, hur många funderingar hon lyfter med mig. Jag sitter inte på alla svar, men jag finns här. Det är långt ifrån alla barn som kommer hem till en förälder med den möjligheten. Finns det utrymme kvar för att se barnet mellan matlagning, städning, fotbollsträning och övertid på jobbet?

Många föräldrar är i behov av hjälp, stöttning och kanske även ett samhälle som har möjlighet att axla ett föräldraansvar då det brister. Det är lätt att säga att allt är föräldrars eller vårdnadshavares ansvar, att de måste klara det själva. Men verkligheten är den att alla inte klarar av det. I dessa fall behöver samhället finnas där som en trygg famn som fångar upp och guidar barnet i rätt riktning, som stoppar barnet från att svänga in på den farliga väg som leder till otrygghet, uppgivenhet och kriminalitet.

Visst vore det fantastiskt om alla föräldrar hade en inbyggd förmåga att vara trygga och stabila. Visst vore det fantastiskt om alla barn växte upp med samma förutsättningar. Återigen, så ser inte verkligheten ut. Som vänsterpartist jobbar jag för att alla ska ha samma förutsättningar att skapa ett tryggt och stabilt liv. Som vänsterpartist strävar jag efter ett samhälle som ger en ljus framtid till alla invånare, oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. När samhället misslyckas med att fånga upp barnen på glid riskerar de att växa upp med en kriminell bana som det enda rimliga alternativet, just för att det saknas andra alternativ. På samma sätt som det skriks om hårdare tag mot kriminella borde det även skrikas om hårdare tag mot det som styr unga mot kriminalitet – klassamhället, ekonomisk utsatthet, psykisk ohälsa, rasism, språkbarriärer och mycket annat.

Vi behöver lära oss av detta. Vi behöver lägga mer resurser på förskola, skola, elevhälsa, och barn- och ungdomspsykiatri. Vi behöver kort sagt lägga mer resurser på välfärden om vi vill förebygga kriminalitet. Det är både huvudlöst och otäckt att regeringen istället väljer att genomföra ytterligare en skattesänkning som bara kommer gynna de allra rikaste. Miljarder spenderas på att sänka skatter samtidigt som varenda krona skulle göra större nytta i välfärden.

Vi behöver lägga fokus på att fånga upp barnen – inte skrika oss hesa när det redan är för sent. Vi måste satsa på ett samhälle som skapar trygga barn och vi behöver göra det nu!

Kollektiva insatser avgörande i kristider

Jag började känna mig sjuk förra veckan med förkylningssymptom. Vanligtvis hade det inte hållit mig hemma, men denna gång fattade jag ett snabbt beslut att inte ta bussen in till min arbetsplats på Rådhuset. Jag valde att stanna kvar i mitt hem för att inte riskera att eventuellt smitta andra. Jag gjorde detta då jag inser allvaret i situationen och oavsett om mina symptom var lindriga och kanske bara berodde på en vanlig förkylning så är det så viktigt att vi alla ser stundens allvar, att vi tar vårt ansvar som samhällsmedborgare.

Just nu får vårt samhälle utstå ett rejält test i hur vi klarar av en nationell krissituation. Vi ser hur myndigheter i landet dagligen går ut med ny information kring läget. Det är en unik situation där rekommendationerna för hur vi ska agera förändras hela tiden. I detta läge så är det lätt att tappa huvudet, att panik utbryter för att människor inte riktigt vet vad som händer. Men att i den situationen ha myndigheter som håller huvudet kallt, som baserar sina beslut på fakta och vetenskap är just nu oerhört viktigt. Jag har läst åtskilliga texter från ledarskribenter och journalister som uppenbarligen anser sig veta mer än bland annat epidemiologer och smittskyddsläkare bara för att andra länder har agerat annorlunda. Jag läser även om enskilda individer som väljer att utnyttja situationen genom att köpa upp stora lager med skyddsutrustning för att sälja dyrt. Samtidigt så följer jag Facebookgrupper som hjälper till att handla åt äldre, jag ser hur människor delar med sig av viktiga mediciner, hur människor håller balkongkonserter i karantänens Italien.

När krisen kommer så går de flesta människor ihop och hjälps åt. För det är i kristider som vi verkligen ser hur vårt samhälle fungerar. Det är i dessa stunder som jag påminns om hur viktigt det är att vi har ett samhälle där vi inte bara tänker på oss själva utan ser till det gemensammas bästa. För sanningen är ju den att när samhället som helhet blomstrar det är då som alla människor i samhället mår som bäst. När vi står enade så kan vi ta oss an vad som helst. Det är inte enskilda personer som kommer att ta oss ur denna kris, det är inte ens enskilda myndigheter som kommer att göra det. Det är endast gemensamma insatser som kan hjälpa oss att hitta en väg ur denna svåra situation. Tillsammans kan vi flytta det berg som vi nu står inför för och skapa ett starkare och bättre samhälle.

Jag vill avsluta med att tacka all personal inom sjukvården, inom äldreomsorgen, inom barnomsorgen, inom skolan och så många fler. Jag vill tacka all den personal som gör att vårt samhälle står stabilt under krisen. Utan dessa viktiga samhällsbärare så hade vår möjlighet att klara krisen varit så mycket svårare. Så tack till alla er!

Martha Wicklund,

Oppositionsråd Vänsterpartiet Örebro

Förebyggande åtgärder nyckeln till minskad hemlöshet i Örebro

Enligt Socialstyrelsen fanns det 217 hemlösa personer i Örebro kommun under 2017. I Örebro län uppgick motsvarande siffra till 595 personer. Vi närmar oss nu slutet av 2019 och mycket talar tyvärr för att denna siffra inte har minskat, utan snarare ökat. Vänsterpartiet kämpar ständigt för att hjälpa samhällets utsatta, våra hemlösa är en grupp som utan tvivel befinner sig i en ständig akut utsatthet.

Huvudfokus i hemlöshetsfrågan måste ligga på förebyggande arbete. När en människa väl har hamnat i hemlöshet så har samhället misslyckats. En viktig förutsättning för att lyckas i arbetet med att minska hemlösheten är att det finns tillgång till hyresrätter med rimliga hyror. Utan denna viktiga grundbult så kommer hemlösheten att fortsätta öka. Att det byggs bostäder i Örebro förnekar vi inte, problemet är bara det att det främst byggs bostäder för de rika. De flesta Örebroare har inte möjlighet att betala 10 000 kr eller mer i månadshyra. Vänsterpartiet värnar därför om allmännyttan och har länge argumenterat för att fler hyresrätter med rimlig hyra måste byggas.

Vi ser ett stort behov av förebyggande insatser och tror att många fall av hemlöshet helt skulle kunna undvikas om vi agerade i ett tidigt stadium. Genom att agera tidigt skulle drabbade människor kunna undvika både växande skulder och lidande – något som även kommunen och samhället i stort skulle vinna på i längden. Vi vill därför se ett fortsatt och utökat arbete med förebyggande projekt och viktiga åtgärder som Bostad Först och EKSAM. Orsakerna till hemlöshet kan vara många; psykisk ohälsa, missbruk och våld i hemmet kan vara bidragande faktorer till att människor blir hemlösa. Det finns även mindre uppenbara orsaker till hemlöshet, en av dessa kan vara högskolestudier. Vi har sett att studenter som blir antagna till Örebro universitet hinner påbörja sina studier innan de hinner ordna med ett boende. Rapporter vittnar om att studenter i vissa fall har varit utan bostad i sex månader efter att studierna har påbörjats, något som i sin tur kan leda till bland annat ökad stress, psykiska problem, kriminalitet och avbrutna studier.

Örebrobostäder bedriver idag ett viktigt arbete med socialt ansvar som innebär att de i viss mån kan vara flexibla vid exempelvis sen inbetalning av hyra. Det finns ett samarbete mellan ÖBO och bland annat Socialtjänsten för att fånga upp dessa personer, då det ofta finns en annan underliggande orsak till att hyran inte kan betalas i tid. Det öppnar för att individer ska våga ta emot hjälp eller åtminstone få en chans att motivera varför hyran ej är betald. Vi vill uppmana även privata hyresvärdar att ta till sig detta arbetssätt som skapar en viktig dialog och ett samarbete med hyresgästen.

Majoriteten av hemlösa är män, antalet kvinnor som är hemlösa ökar dock. Kvinnor som lever i en våldsam relation kan tvingas välja mellan hemlöshet eller att stanna kvar i den våldsamma relationen. I många fall finns det barn med i bilden och tyvärr så drabbas även de. Det innebär en dubbel utsatthet som vi inte kan tillåta i ett modernt välfärdssamhälle. I och med att barnkonventionen blir lag 1 januari så stärks även barnperspektivet. Vänsterpartiet anser att alla barn har rätt till trygghet och en plats som hen kan kalla sitt hem. Att ett barn ska behöva gå till skolan på morgonen och inte veta vart hen ska sova på kvällen är för oss helt oacceptabelt, det är inget som ett barn ska behöva förhålla sig till i Sverige 2019.

Så idag, den 17 oktober i ett regnigt och kallt Örebro, så skänker jag en tanke till alla de som saknar en trygg plats och en varm säng att lägga sig i. Från klockan 11 idag kommer jag att befinna mig på Våghustorget för att uppmärksamma hemlöshetens dag. Tillsammans med andra viktiga aktörer och politiker kommer vi att fortsätta diskutera frågan. Vänsterpartiet kommer att fortsätta kämpa för de utsatta. Vi kan inte lösa det själva, men jag är övertygad om att vi tillsammans kan göra Örebro till en stad för alla – även våra hemlösa.

Martha Wicklund,

Kommunalråd Vänsterpartiet Örebro

Folkets företrädare måste vara en del av folket!

För många örebroare innebär sommaren en tid av andrum. Den innebär att hinna tillbringa tid med nära och kära, att förkovra sig i intressen eller att läsa den där boken som allt för länge har samlat damm i bokhyllan. För många örebroare innebär sommaren också en chans till nya yrkesmöjligheter. Både studerande och arbetslösa har en chans att komma närmare arbetsmarknaden via sommarjobb eller semestervikariat. Kontrasterna mellan de som har och inte har är stora – de som har jobb eller inte har jobb, de som upplever glädje och tillhörighet eller sorg och utanförskap, de som är friska eller de som kämpar mot sjukdom. Det finns också stora ekonomiska kontraster – kommunalråd i Örebro med en månadslön på 66 900 kronor kontra en kommunanställd lokalvårdare med en knapp tredjedel av detta i månadslön.

Det är oerhört viktigt att vi politiker är medvetna om dessa skillnader och har en tydlig förankring i verkligheten. För att jag som heltidspolitiker ska kunna göra ett bra jobb så tror jag det är av största vikt att jag också känner till den verklighet som de flesta vanliga örebroare lever i. Jag har under sommaren därför passat på att jobba lite inom mitt gamla yrke inom kriminalvården. För att kunna företräda folket så vill jag också vara en del av folket. Vi politiker har ett stort ansvar att se till att våra beslut grundas på verklighetsförankring, erfarenhet och forskning. Att yrkespolitiker tappar kontakten med det ”vanliga yrkeslivet” är oerhört farligt, och tyvärr alldeles för vanligt. Vänsterpartiet vill att de som fattar beslut som påverkar ditt liv ska stå stadigt på jorden, vi vill se mer ”vanligt folk” i politiken!

För att lyfta ett exempel ur kriminalvården så ropar många just nu efter tuffare tag, längre straff och mera övervakning. Att vi behöver bli bättre gällande sexual- och våldsbrott är jag helt enig om, men vi behöver angripa roten av problemet. Detta gör vi först och främst genom ett jämlikt samhälle med en stark välfärd. Ofta är det samma krafter som ropar efter hårdare tag som genom sin politik bidrar till ökade klasskillnader, segregation och en allt mer urholkad välfärd. Ekvationen går inte ihop. De kommer med enkla och kortsiktiga svar på komplexa problem. Vi behöver inte fler politiker som är på jakt efter att plocka billiga politiska poäng och sko sig på skattepengar, vi behöver fler ansvarstagande politiker som kan se helheten och fatta beslut som bidrar till ett hållbart samhälle där vi lyfter varandra.

Detta är också en av anledningarna till att Vänsterpartiet vill se sänkta politikerarvoden och att avlönade politiker inom Vänsterpartiet betalar partiskatt. Folkets företrädare ska inte leva på en nivå som skiljer sig alltför mycket från folket. Vi tycker också det är viktigt med rotation inom politiken. Med höga löner finns också risken att människor stannar kvar i politiken av fel anledning.

Genom politiker som befinner sig närmare verkligheten och vanligt folk, som inte tjänar tre eller fyra gånger så mycket som medellönen och som inte heller stannar inom politiken hela sitt yrkesverksamma liv så tror jag att vi kan bedriva en smartare och bättre politik. Vänsterpartiet tror på ett samhälle med politiker som har medborgarnas bästa i åtanke, det skulle ge oss alla ett rikare liv på flera olika sätt.

Martha Wicklund,

Kommunalråd Vänsterpartiet Örebro

Uppmärksamma att Sveriges första pridetåg hölls i Örebro

50 år har gått sedan Stonewallupproret i New York. Upproret var kulmen på en lång tid av polistrakasserier och razzior mot klubbar som var populära bland homo- och bisexuella, transpersoner och queera (HBTQ-personer). Razzian på klubben Stonewall Inn skulle komma att utgöra startskottet för flera demonstrationer, och även stärka kampen för HBTQ-personers rättigheter världen över.

Den 15 maj 1971 skrevs historia i Örebro när det första svenska HBTQ-demonstrationen hölls här. Örebroare gick då i spetsen för lika rättigheter oavsett sexuell läggning. Det är något som vi borde vara stolta över men även se som en påminnelse om att det är vårt ansvar att fortsätta kampen.

Det är positivt att dagens Örebro är ett öppnare samhälle än 1971. Vi är stolta över att Vänsterpartiet har varit med och bidragit till det. Vänsterpartiet har i riksdagen bland annat har lagt förslag som har lett till införande av registrerat partnerskap, att homosexuella skyddas av lagar om hets mot folkgrupp, rätt till insemination för lesbiska par och rätt till bostadsbidrag för homosexuella sambopar. Under tiden som Vänsterpartiet har varit med och styrt Region Örebro Län har ett bra bemötande oavsett läggning eller könsuttryck varit en viktig fråga för oss, och många verksamheter har HBTQ-certifierats, däribland ungdomsmottagningar, hudkliniken och Ängens vårdcentral.

Vänsterpartiet fortsätter att slåss för HBTQ-personers rättighet och trygghet eftersom det handlar om människors lika värde. Kampen fortsätter nu, på nationell nivå fortsätter vi att jobba för flera HBTQ-frågor, till exempel att ändra reglerna för föräldraskap och att införa ett tredje kön som juridiskt sett är jämställt med kvinna och man. På lokal nivå vill vi markera att Örebro ska vara en stad där alla kan känna sig välkomna, en regnbågsstad. Vänsterpartiet kommer därför vid nästa kommunfullmäktige att lägga ett förslag om att Örebro ska upprätta ett minnesmärke över det första pridetåget som hölls 1971. Vi ska verkligen vara stolta över att ha spelat en viktig roll i HBTQ-historien och detta vore ett sätt att både hedra de som vågade gå i spetsen och påminna kommande generationer om vikten av allas lika värde.

Martha Wicklund,

Kommunalråd Vänsterpartiet Örebro

Linn Josefsson,

Ordförande Vänsterpartiet Örebro

Romernas internationella dag

Förföljelse, utsatthet, fattigdom. Romer har i hundratals år levt under fruktansvärda villkor. Än idag ser jag med förtvivlan hur romer i Sverige behandlas som mindre värda. Det är dags att vi står upp för det romska folket, istället för att sparka på dem.

I dag, den 8 april, är det romernas internationella dag. En dag som firas till minne av den första romska kongressen som ägde rum i London 1971. En dag där glädje över folkets gemenskap blandas med sorgen över de som fallit offer för övergrepp bara för att de är romer.

I januari besökte jag Vinternatt, ett akutboende för EU-medborgare som lever i fattigdom och hemlöshet i Örebro. De allra flesta romer, från Bulgarien eller Rumänien. I samtalen med människorna där blev det plågsamt tydligt att romernas situation som utsatt grupp inte förändrats nämnvärt över tid. Det faktum att många av romerna i Bulgarien och Rumänien inte ens erkänns som medborgare i sina hemländer borde inte drabba den enskilde. Men utan papper på sitt medborgarskap, som normalt sätt ger en problemfri väg runtom Europa, verkar det som att det enda svenska myndigheter kan göra är att rycka på axlarna och beklaga. Sverige ville så sent som under 1900-talets slut att romerna skulle försvenskas och ge upp sin kulturella bakgrund. Idag finns inte det kravet längre men vi har alla färskt i minnet polisens ”romregister” som uppdagades under 2013.

I dag går romska barn i skolan i Sverige men samhällets syn på romer speglar även av sig på barnen. De romska barnen är kanske den mest utsatta av alla minoritetsgrupper i svenska skolan och trots det anmäls inte diskriminering och förföljelse. Det beror till stor del på att romska barn och deras föräldrar har tappat tilltron till svenska myndigheter. De litar helt enkelt inte på att de ska bli trodda eftersom de ifrågasätts i alla andra delar av samhället. Det leder till ett tyst utanförskap där många romska barn skolkar och således tappar en oerhört viktig plattform att kunna gå vidare i livet från.

En av de romer som kämpat för romernas rättigheter är Örebros egen Katarina Taikon. Hon föddes i Almby 1932, i en tid där romerna var kraftigt utsatta för såväl rasbiologi som rasism och diskriminering. Som romsk fick hon inte gå i skolan utan lärde sig skriva och läsa först i vuxen ålder. Trots det var Katarina en oerhört stark röst för romernas rätt i Sverige. Hennes driv och engagemang lyckades förbättra villkoren för romer ur boende- och utbildningshänseende. Vi i Vänsterpartiet föreslog en staty till minnet av hennes gärningar, tyvärr var det inte fler som såg värdet i ett monument över en lokal rättskämpe.

Oavsett om det blir någon staty eller inte bör vi ägna alla romer, kända som okända, en tanke; och inte bara idag. Vi måste börja se dem som de jämlikar de är. Visa dem som växt upp i ett land som inte vill kännas vid dem att Sverige är bättre än så. Att inte låta historien upprepa sig. Att erkänna att ödets lott falla olika och att en persons ursprung inte avgör dess människovärde.

Ensamhet måste brytas – och det gör vi tillsammans

Det kan hända vem som helst. En förlust – av jobb eller anhörig. En tragedi för tung att skaka av sig. Att tappa fotfästet i samhället och hamna i hemlöshet eller missbruk men kanske framförallt ensamhet är ingen av oss helt skyddade mot.

Verdandi är en organisation som alltid legat mig varmt om hjärtat. Deras engagemang mot samhälleliga orättvisor och värme för människor som lever i utkanten av samhället är något jag önskar att det fanns mer av. Det är också en av anledningarna till att jag valt att engagera mig politiskt.

I förra veckan besökte jag Verdandi – på Öster, i Varberga och i Föreningarnas hus där Kapell, Sy & Fixarverkstan håller till.

I Verdandis lokal på Sturegatan på Öster sitter ett glatt gäng och äter sin traditionsenliga frukost tillsammans. Här är alla välkomna, precis som de är. Och ingen är mer eller mindre värd än någon annan. Carina Dahl, ombudsman, berättar om utflykter Verdandi anordnat. Utflykter som för många blivit deras första utanför sitt bostadsområde. Att bryta isoleringen och ensamheten lyfts som det kanske viktigaste syftet med Verdandis verksamhet.

I Varberga berättar Carina om hur Verdandi spelar en stor roll för integrationen. Här samlas människor med olika bakgrund men med samma känsla av utanförskap. Här får de möjlighet att känna gemenskap, lära sig språk, aktivera sig och skaffa sig nya kunskaper. Miljön är hemtrevlig och på utegården börjas utemöbler för vårens och sommarens sammankomster att ställas fram. Här finns ett arbetslag som funnit en berättigad plats och en mening, som får möjlighet att bidra på en nivå som funkar. Flera vittnar om vidden av Verdandis betydelse – att de nog inte funnits längre om det inte vore för Verdandi och de människor som engagerar sig för dem.

I Föreningarnas Hus träffar jag nyligen utsedda Miljönärerna Zeinab Allauo och Susanne Sjöberg. Utmärkelsen Miljönär fick det sociala företaget Kapell, Sy & Fixarverkstan, där de jobbar, för sitt arbete att vara aktiva inom den cirkulära ekonomin genom att återvända material. För Susanne och Zeinab är det dock den sociala kontakten och den personliga utvecklingen som är den mest värdefulla utdelningen av arbetet de gör.

När jag lämnar Carina, volontärer och alla andra fantastiska människor jag mött under dagen är det med en känsla av glädje och värme att det finns ideella krafter som ser till de människor som många andra blundar för. Utan den här verksamheten skulle kanske flera av dem inte längre finnas bland oss. Jag låter det bli en motor, en drivkraft, att i mitt politiska uppdrag fortsätta att kämpa. Mot sociala orättvisor. För jämlikhet.

Ett samtal med framtiden

För några veckor sedan kom en grupp, som kallade sig Artikel X, till Rådhuset innan kommunfullmäktige hade sitt möte och delade ut blommor, choklad och ett armband med texten ”Uppskattad” på. Jag och de andra politikerna talade mycket om det efteråt eftersom det betydde så oerhört mycket att få den uppskattningen men även att dessa ungdomar tyckte att vi behövde den uppskattningen. Jag bestämde mig därför för att ta kontakt med ungdomarna för att se om de skulle vilja tala med mig om deras tankar och vad de ser för behov i vårt samhälle.

Jag fick chansen att sitta ner och samtala med vår framtid

När jag kom till Tegelbruket och vi satte oss ner så var ungdomarna självklart lite nyfikna på vem jag var och jag fick många frågor om hur det var att vara politiker. Jag fick frågan om vad jag brann för och vad jag tyckte var viktigt men sen så kom vi till den mer spännande delen av mötet, min chans att få ta del av ungdomarnas tankar. Ungdomarna som kom var från 17 upp till dryga 20 åren och de kom från alla håll i Örebro.

Första delen av samtalet handlade mycket om skolan, även om några av dem hade slutat skolan redan så märktes det att skolfrågan upptog en stor del av deras liv, en stor del av deras tankar. Bilden som växte fram från en majoritet av dem var att skolan la en stor press på eleverna, att de inte var färdiga med skolan när skoldagen var slut utan att pressen fortsatte eftersom det då var dags för läxor och pluggande inför prov.

Ungdomarna sa de upplevde en orättvisa eftersom de kände det som om de aldrig fick en chans till återhämtning eftersom hela dagarna bestod av skolarbete. Men jag oroade mig då de beskrev en bild av att många ungdomar har svårt att studera hemma, av olika anledningar, vilket gör att det är svårt för dem att  hänga med i skolan. Bilden av en segregerad skola där de med resurser hemifrån gavs större möjligheter och de med mindre resurser fick jobba hårdare för att uppnå samma mål. Samhället är alltså med och skapar stora klyftor redan i skolan, valfriheten ger dem som redan har många möjligheter ännu mer och begränsar de andra…

Gratis busskort- en chans till frihet

Ungdomarna talade även om vilken stor skillnad som busskortet som var gratis för ungdomar förra sommaren hade gjort en enorm skillnad för väldigt många. Just friheten att kunna ta sig ut och bada eller att kunna åka in till centrala Örebro, för de som bor i förorter längre ut, gjorde att ungdomarna kunde ha en mer aktiv sommar. De frågade mig om det var så att busskortet skulle komma tillbaka även denna sommaren och det kändes inte roligt att vara tvungen att berätta att det troligtvis inte skulle göra det…

Ett hopp om en bättre framtid

Vi samtalade om boendesegregation, om psykisk ohälsa, om fler ungdomsarenor och mycket mer. Det var fantastiskt att höra ungdomarna ha så många tankar och åsikter. Deras funderingar handlade till stor del om att lösa de problem som de kunde se och uppleva. Jag kände mig så glad för att jag fick ta del av detta samtal, att alla dessa ungdomar bjöd in mig i deras gemenskap och bjöd på sina tankar. Jag kände ett stort hopp av att samtala med er ungdomar, av att höra era tankar om vilken framtid ni vill ha, om vad ni ser för svårigheter i samhället, om att ni vill att er röst ska få höras med och att ni stod upp för det ni tycker! Jag ser på er som mina förebilder och jag kommer att arbeta för att er framtid ska bli bättre! Steg för steg, bit för bit så ska vi tillsammans skapa den framtid som vi vill ha!