I’ll be fine – Molly Pettersson Hammar
En snabb poplåt i glatt stuk som ökar i styrka under refrängen. Tonerna i början drar åt någon gammal hit åt ”I Will survive”-hållet, kan dock tyvärr inte komma på exakt vilken låt som dyker upp upp i bakhuvudet. Det finns några fraser i texten som fungerar som en hook. Känslan vid uppspelningen är att spelad på radion kommer den här att sticka ut något från de andra då det är ”gammalt möter splitternytt” vilket gör att såväl äldre som yngre kommer kunna gilla den här.
Pappa – Daniel Gildenlöw
Daniel har startfältets lugnaste låt, en av två ballader. Det är en fint berättande stark text om en pappa som inte finns där han borde, till största delen en ledsam text men den blir lite hoppfull i slutet. Jag tycker dock att han låter lite gnällig tonmässigt i refrängen. Här är det verserna gom är styrkan och de som gör låten. Den förvinner också snabbt ur medvetandet vilket gör att den kan få det svårt bland de andra.
One by one – Elize Ryd & Rickard Söderberg
Det första jag reagerar på är kontrasten mellan Elizes vackra stämma och Rickard som söker sig ner mot källaren. Tillsammmans blir det dock riktigt häftigt. Det är mycket riktigt som man förväntat sig – opera möter pop. Dessutom trummor som sticker ut lite extra bland instrumenten. Texten är relativt lätt att komma ihåg med ofta återkommande fraser som gör allt för att sätta sig. Det gör de, för stunden…
Hello hi – Dolly Style
Trion sjunger om att de är dockor. Jag kommer omgående att tänka på Aquas ”barbie girl” innehållsmässigt. Kan också vara en fördel att de presenterar sig själva i låten men det är väldigt mycket upprepande fraser, mycket text och lite tuffare takter som tar över låten. Jag tror att detta är en låt som alla förskollärarna lär få dras med i månader framåt. Med tanke på hur många snabbare låtar detta startfält har blir däremot jag trött i huvudet av att försöka hänga med här. Mycket flyter ihop. Apropå speldosan som hörs i början, det beror antagligen på att deras plan är att ha just speldosor på scenen.
Det rår vi inte för – Behrang Miri feat. Victor Crone
De allra första sekunderna sitter man på en dålig opera för att strax därefter kastas in i en snabb poprap. Medan Behrang rapar står Victor för sången. Låten har en härlig takt med utmärkande trummor. Här behövs verkligen Victors sång då det är just den som gör låten. Rap rakt igenom hade varit för uttröttande med på tok för mycket text att ta in antagligen. Det är som när Björn Ranelid och Sara Li framförde ”Mirakel”, utan henne inget helt Mirakel. Victors sång agerar både som andrum och upphöjare. Däremot undrade vi alla vad som hände i slutet? Det tog bara tvärslut.
Can’t hurt me now – Jessica Andersson
Här blir det ESC-feeling. Can’t hurt me now liknar nederländska duon Common Linnets ESC-bidrag ”Calm after the storm” från förra året. En midtempoballad med fin text. Lägg till Jessica som kan röra sig mellan tonerna utan problem. Det är veckans enda riktiga schlager, med tonartshöjning inbyggt. Rysningarna är nära.
Sting – Eric Saade
Eric har, föga förvånande, en snabb glad poplåt som låter signerat honom. Det är lätt att se sig honom framför sig, på scenen. Ett otroligt härligt men kort saxofonsolo smyger sig in på några ställen. man skulle kunna tro att Michael Feiner gör små korta inhopp. taktfast låt men jag börjar undra om han hinner andas något under dessa minuter som han sjunger? det är tvivelaktigt ibland.
