Genrepet i sammandrag

Kvällens genrep var intressant att se. Just för att få ett hum om hu första deltävlingen kommer bli på ett ungefär och hur övriga turnén kan komma att gestalta sig. Det visade sig att själva numren höll högre klass än många av inslagen. Men det fanns förstås också många positiva saker som genrepet bestod av.

Efter öppningsnumret där David inleder allting med att sjunga sin egna låt och därefter dra en längre, något något egotrippad presentation med en del humor inbyggt. Den har sina poänger, bland annat i pratet om att han liknats vid en Ikeamöbel som passar i alla hem. Här presenteras också sidekicken Freddie vars eventuella manus kan diskuteras.

Vad gäller artisterna var Sigrids Flashdancehopp i slutet lite svajigt men annars levererade hon bra, så pass bra att hon efteråt på presskonferensen fick beröm av sitt skivbolag. John Lundvik gjorde så att man var nära att få gåshud. Han rörde sig lite mer och log där ståendes framför genrepspubliken. Renaidas sång var skrikig men koreografiskt såg det bra ut och efter sista tonen tystnat tackade hon högt publiken. Edward försöker agera mer avslappnat i sin ”Livet på en pinne” men armarnas viftningar längs sidan som om han försöker flyga skvallrar fortfarande om en nervositet. Dock berättade Edward på presskonferensen som följde att det går år rätt håll på den biten. Frågan är om det går åt rätt håll tillräckligt fort?

I Kikkis Osby Tennessee gjorde sångerskan ett starkt framträdande där man kände countryn också komma fram i själva låten medan numret såg bra ut på skärmarna. Sångerskan verkar också ha bra koll på kamerorna, i alla fall de gånger jag tittade på hur det såg ut. Benjamins nummer blir verkligen jätteläckert, både för de där hemma framför tv:n och dessutom för publiken i arenan. Det är inte ofta en scenshow som är gjord för tv-publiken också låter arenapubliken få nästan samma känsla under det att bidraget framförs.

I år gör tydligen också reklamen sitt intåg i public service. Eller ja… Det har tydligen tagits fram en ny brustablett av märket ”Mello” till när fel låt vinner. Kul idé att humorisera reklampauser. Apropå det så börjar jag förstå varför scenkanten prytts med en ”mellotejp” hela vägen…. Det luktar Mellotema och röd tråd om man säger så.

Så har vi som sagt Davids sidekick som överlag känns för mycket, just för att han antagligen ska vara rolig men inte är det. Freddie tränger sig ner på någon stol mitt i publiken för en pratstund för att nästa stå och mingla i greenroom och därefter köra en pusskamera som zoomar in olika par i publiken. Få vågade verkligen pussas. De flesta som hamnade i bild kramades istället, vilket gjorde att denna punkt i manus kändes väldigt lam. För övrigt känns det inte som någon pusskamera har i Melodifestivalen att göra, den kan gott stanna på basebollarenorna i USA och andra sporttävlingar. Här blir den istället malplacerad. Det borde kunna finnas något vettigare att utnyttja dessa minuter till.

Däremot väldigt häftigt när MF goes ”Så mycket bättre” och lyfter fram Anita Lindbom, Hille-tjejen som blev stor, och hennes schlager ”Sånt är livet” som görs om av Ebbot med band.

Efter att Renaida och Kamferdrops lottats ut i första gallringen blev det till slut John Lundvik och Sigrid Bernson med studsande dansare som tog sig till vad programledaren David kallade typ fejkfinal.

(Bilder kommer senare)

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *