Disco på Skansen då Alcazar återvände

1685
Sanna Nielsen med sina gäster har nu kommit halvvägs genom sommaren. Den här veckan gästades hon av discotrion Alcazar, Uno Svenningsson, Grant och Jojje Wadenius. Dessutom dök såväl Kim Sulocki som Keyyo upp. Alcazar fick upp samtliga på fötter och förnyade av bara farten Lasse Berghagens devis ”Kunskap, glädje och så lite tango” genom att byta ut dansen till disco. Även Grant och Uno Svenningsson gavs bra respons. Jojje såg till att barnen fick sitt musikaliskt genom att dra några små visor i en riktig blandning av musikstilar.

Publiken torde redan ha varit ganska så uppvärmda från start, inte minst med tanke på vädret. Det skadade dock inte för Alcazar att den publik som kommit denna kväll var med ganska så direkt. Trion gick ut hårt med ett hitmedley. De dansade under minishowen ned från scenen till tre guldglittrande stativ i mittgången där de gjorde ett litet dansant stopp, innan det bar upp på scenen igen. Efter 20 år har de planerat att ta avsked som discogrupp och passade på att glädja allsångspubliken med ett discoskimrande besök. Det är inte förvånande alls att de passade på att förnya Berghagens gamla devis till Kunskap, glädje och så lite disco. Däremot hade man kanske inte riktigt förväntat sig att de skulle förvandla programmet till en skolavslutning genom att välja den stilla Nu grönskar det som sin allsång. Även om det är en fin klassiker i vår gamla fauna av låtskatter.

kim

Sanna fortsatte i klassikernas spår då hon tillsammans med Kim Sulocki, som poppade upp bakom en hotellreception, gjorde ett humoristiskt koreograferat Jules Sylvain-medley. Det var bland annat Jag vet ett litet hotell, Vi har så mycket att säga varandra och Tangokavaljeren där Kim förtvivlat försökte få sig en dans med Sanna.

Sångerskan Grant som förutspåtts bli stor under 2018 hade kanske inte valt de snyggaste kläderna men hennes enormt bra framförande av waterline gav henne närmast stående ovationer efteråt. Även hon hade valt en skolavslutningsmelodi som allsång, nämligen Idas sommarvisa.
Vloggaren och programledaren Keyyo som satt ute i publiken plockades upp på scen av Sanna inför nästa allsång härligt härligt men farligt farligt. En liten mellanakt som inte satte så stora spår egentligen.

uno2

Då satte Uno Svenningsson desto större spår genom att efter 35 år som artist göra allsångsdebut. Han gjorde flera låtar under kvällens ordinarie timme. Den första är Du kommer ångra det här som är en tolkning av Tomas Andersson Wijs låt i Så mycket bättre. Lite senare kom han ut igen och levererade sin egen Vågorna. Dessa gick väl hem hos publiken.

Det hanns med ytterligare en låt från SMB men den här gången handlade det om Danny Saucedos version av Snacket på stan som var kvällens mest ösiga allsång.

Jojje Wadenius stod för det lite lugnare och barninriktade inslaget då han sjöng sina visor Jag är det fulaste som finns följt av en snutt på Mitt lilla barn. Det gick inte att undgå att fundera på låttexten i framför allt den första låten. Jag undrar fortfarande hur en mage ser ut som är som en bongotrumma… Hans val av allsång visade sig vara Det gåtfulla folket, vilket var lite mer väntat och gick i samma stil som det han gett oss innan.

Det som helt klart saknades var åtminstone någon mer snabbare allsång som hade gett mer balans vad gäller de låtvalen. Kombon med ösig Alcazar, Populär Uno, lättsamma barnvisor, en talangfull Grant och humoristiskt Sylvainmedley gav däremot en lättsmält blandning av både sött och salt.

sanna

Efter att ordinarie timmen tagit slut brukar det kunna ges någon överraskning och det stod Alcazar för den här gången. De gjorde som Shirley Clamp och ville inte lämna scenen, framför allt inte när publiken bad om mer. Så orkestern tillfrågades om de kunde spela något från ABBA. Det var inga som helst problem trots att de inte övat på låten innan. Musiken drog igång och Sanna valde att spontanförstärka orkestern. Det var ett rejält drag som fick sätta punkt för denna sommarkväll.

Molly Sandén och Alcazar bra recept på en riktigt lyckad allsång

Med en sådan gästuppställning som det sjätte programmet bjöd på kunde man nästan lukta sig till ett bra program. Nu visade det sig inte bli bara bra utan ett sprudlande program, mycket tack vare den glittrande proffsiga trion Alcazar och den härliga glädjespridaren Molly Sandén.

Så snart vår programledare Petra Marklund, vars spontana sida faktiskt lyste igenom på sina håll idag, presenterat samtliga artister så intog Alcazar scenen. Tess Merkel, Lina Hedlund och Andreas Lundstedt kom ut i färgglada kläder och rev av ”Young guns (Go for it)” till alltid livfull koreografi. Man kände snabbt en glädje spridas.

Diskogolvet packades tillfälligt undan då Gunilla Backman sedan ställde sig ute på tungan och sjöng Barbara Streisand på svenska. Streisands lugna ”People” fick en svensk text som Gunilla levererade med säker stämma i ett stillsamt men vackert nummer. Gunilla fick också vara med och leda kvällens första allsång ”Vår bästa tid är nu”, tagen ur musikalen La Cage aux Folles som hon passande nog ska göra i Uppsala i höst.

Genom hela programmet var faktiskt själva ordningen som gästerna uppträdde väl genomtänkt. Från disko till lugnt till pop i liten skala med Viktor Olsson till lugnt igen innan det blev disko och sedan dansant pop med Molly sandén som avslutning. Detta i kombination med riktigt välkända och flera upptempoallsånger gav en hög men relativt jämn nivå.

Jag nämnde att Viktor sjöng en småskalig poplåt. Själva popen var inte småskalig men däremot innebrden i själva texten eftersom den handlade om att bo i en lägenhet på ynka 27 kvadrat. Ett liv som många i framför allt Stockholm trångbodda innerstad säkert kan känna igen sig i. Själva låten kan närmast beskrivas som en upprepande slagdänga där man kunde sjunga med i texten redan halvvägs in i den.

Efter ett lugnare men ändå härligt svängigt parti där Svante Thuresson och Pernilla Andersson slagit sig ihop för att sjunga ett Monica Zetterlund-medley. När så Petra drog igång vals-allsången ”En gång jag seglar i hamn” och verkligen HELA publikhavet framför scenen krokade arm såg det lite ut som vågor på ett hav. Det var verkligen sång och glädje och gemenskap. Glädjen fortsatte när fyra väninnor från Norrland fick mikrofonen av Petra för att dra igång ”Michelangelo”, en låt som nog många i vårt avlånga land kan i stort sett utantill.

Molly Sandén gick ut som veckans sista gäst och fick upp publiken på fötter i den fartfyllda ”Like no one’s watching” efter att ha fått feeling och skrikit ut ”Skansen, ställ er upp!” Molly som tyckte att det var en helt magisk känsla lyfte fram tjejerna genom att kort prata om sitt crew bestående av endast tjejer för att sedan köra allsång på samma tema i ”Jag vill vara din, margareta”. Molly kändes totalt avslappnad rakt igenom. Hon strålade av glädje och kastade till och med in korta kommentarer i allsången. Ett ungt fullblodsproffs. Visserligen visade Petra ögonblick av spontansnack med gästerna, framför allt med Pernilla och Svante, men kanske att hon kunde ta hjälp av Molly för att bli än mer avslappnad i sitt ledande?

Efterföljande timmen med Alcazar blev för övrigt en riktig festkväll med stort drag, glitter, dansmoves och tre artister på ett topphumör. Synd bara att den timmen gick på tok för fort…

Conchita Wurst kvällens stora publikdragare

Conchita Wurst

Traditionen att ta in lite fler Melodifestival- och Eurovisiondeltare än vanligt under prideveckan håller i sig. det som möjligen drog den nyfikna publiken till Skansen denna tisdag var Eurovisionvinnaren Conchita Wurst som har ett väldigt fullt schema under sin Stockholmsvistelse men även Alcazar, Panetoz och Ola Salo som skrivit årets Pridelåt var populärt inslag hos publiken. Weeping Willows och Anna Stadling tillsammans med pianisten Stefan Nilsson stod för de lugnare inslagen mellan allsångerna, som för övrigt var okej.

Först ut av gästerna var Alcazar, trion som knappt verkar veta hur man står still. De rev av ett mindre medley med fyra av deras låtar genom åren där den avslutande låten var deras nyaste singel Good lovin. deras allsångsval var Robert Brobergs Båtlåt.

Weeping Willows med Magnus Carlsson i spetsen stod för ett betydligt lugnare inslag, nämligen den vaggvisedoftande (We’re in) different places och hade stråkar till hjälp. Stråkarna var även med när Magnus sjöng duett med programledaren i bröderna Gärdestads fina Sommarlängtan.

Den andra gruppen som inte heller står still särskilt många sekunder när de spelar är Panetoz. De hann knappt komma in på scenen innan bad publiken att stå upp och dansa med i deras Melodifestivallåt Efter solsken. I efterföljande allsången Jag vill vara din Margareta delade gruppen upp sig så att några ledde publiken från scenen medan några drog ut i gångarna för att låna ut sin mikrofon till sånglystna.

Anna Stadling & Stefan Nilsson

Anna Stadling och Stefan Nilsson tillsammans med Monettkören gav Så som i himlen-känsla när de bjöd på den riktigt härliga och fina Jubelsång som kom till utifrån en dikt Stefan fått. En sång som också gav en del sommarkänsla. Conchita Wurst från Österrike var kvällens mest storslagna gäst och framförde sin Eurovisionsvinnarlåt Rise like a Phoenix. Därefter skickade Ola Salo upp en manskör och tre trumslagare på scenen för att sedan bana väg ned genom kören. I mörka byxor, randig tröja,  svart skinnjacka och solbrillor rörde han sig mellan scenens olika delar medan han sjöng Pridelåten I got you under bra drag. Vilket också fick avsluta kvällen.

En väldigt bra allsångskväll överlag med en av de bättre gästuppställningarna hittills. Vissa delar av programledarens prat kliar det dock fortfarande i fingrarna över att klippa ned, även om de var få denna kväll.

Alcazar tillbaka till allsången men debut för denna konstellation

Alcazar, årets MF-trea, kommer till Allsång på Skansen den 29 juli, självaste prideveckan. De må ha bytt konstellation några gånger genom åren men minnet tycks sitta som om det var igår. Andreas Lundstedt tar relativt fort att deras allsångsdebut var 2003 sedan han konstaterat att Tess då höggravid. Tess å sin sida talar om vilka låtar de körde då.
– Just det, då sjöng vi ”Stamp your feet” och ”Not a sinner nor a saint”.

För trion är det både underbart och jätteroligt att vara tillbaka men det blir första gången just konstellationen Lina Hedlund, Tess Merkel och Andreas Lundstedt är med. Det påpekar Lina som tillägger att det är jätteroligt att få komma till allsången. Att deras allsångsframträdande sker under prideveckan tycks de gilla och får de välja allsång fritt blir det ”En gång i min ungdom”.
– Den är härlig, säger Andreas.

Juryn och Svenska folket i stort sett eniga i topp-3, där folket fick avgöra Sannas väg

Bilden nedan är en digital rekonstruering av mina anteckningar som hanns plitas ned igår kväll, för att helt enkelt ha lite koll på hur det gått och vilka som gett vad. Det bör inte ha smugit sig in någon felsiffra någonstans men det är ändå med reservation för ändringar. Börjar vi med att se på vilka som fått jurygruppernas tolvpoängare så var Ace Wilder klart överlägen på den fronten med hela fem tolvor medan Sanna endast hade en. Ändå låg Sanna bara 9 poäng efter efter, på 90 poäng mot 97, efter att samtliga delats ut. Det innebär att Sanna bör ha fått i medeltal högre poäng än Ace från de övriga jurygrupperna och alltså vara rankad högt av fler grupper än Ace var. Nu vet jag inte de lägre poängen och kan därför inte jämföra mer än så.

När vi sedan kommer till telefonrösterna så ser man direkt att de två favoriterna höll medan det var desto jämnare mellan de övriga åtta bidragen och artisterna. Med Sannas 122, mot Ace 113 innebar det att Sanna fick 9 poäng mer. Lägg det på de sju poäng Ace ledde med så var det alltså, om man jämför med sportens värld, max en fots skillnad mellan guldet och silvret i ett 100-meterslopp nä nu Sanna sprang om precis före mållinjen. Trean Alcazar låg en bra bit efter med inte ens hälften av vad Ace fick av svenska folket. Juryns poäng var mer jämnt fördelade men Anton Ewald gillades inte alls av juryerna som bara gav honom 4 poäng. Han räddades av telefonrösterna som gav honom ytterligare 14 poäng i ett nafs så att han åtminstone slutade på tvåsiffrigt. Intressant är att Linus Svenning som ju faktiskt har en sång på svenska får mer poäng och rankas högre totalt av jurygrupperna än av Sveriges befolkning. Han kanske ska rikta blicken mot Tyskland och Estland och det hållet i Europa till att börja med om han vill prova sig på en utlandskarriär. Huruvida Ace tappade segern på grund av kameramiss på fredagen är otroligt svårt att sia om. Dels vet vi redan att Europas musiksmak är delad som baken, dels så ledde hon ju faktiskt med 7 poäng ned till Sanna så något måste de utländska juryerna ha sett i henne och det var ju dessutom svenska folket som satte fröken Nielsen främst. Så den biten kan vi nog med gott samvete släppa.

Enda och den egentligen minimala skillnaden mellan Ace och Sanna Nielsen kan man säga är att Sanna vann folkets röster medan juryn valde Ace och detta år fick svenska folket avgöra. Jag skulle vilja påstå att det var rätt låt och rätt artist som vann med en superfin ballad både scen- och sångmässigt, följt av en jäkligt bra upptempolåt av en konkurrent som förmodligen är på frammarsch och som vi lär få se mer av framåt.

*Förklaring plus/minus: Vid plus så har artisten fått fler poäng från folket än juryn. Vid minus blir det tvärtom. ”Minus 6” betyder alltså att artisten fått 6 poäng mer från juryn gentemot folket. ”plus 6” betyder att artisten fått 6 poäng mer från folket gentemot juryn.

Bronsplacerade Alcazar: ”Hon har en röst som bara skär genom märg och ben”

Alcazar tog tredjeplatsen 2014 års Melodifestival och var ganska nöjda över sin placering. Trots missad finalplats och över 100 poäng efter segraren.
– Ja men det var ju bra. Vi behövde lite brons helt enkelt säger de och visar på Tessa samt Linas glittrade därkter i guld och silver.
– Vi är så nöjda med vårat framträdande, vårat nummer, Det har varit så roligt hela den här resan, riktigt fantastiskt.

Hur gick känslorna och tankarna när ni var tre kvar som inte hade fått poäng?
Vad ska man säga? Det var ju nerv… vad heter det, nerve-wracking bara sitta här såklart och lyssna på alla röster. Svaret kommer direkt från Lina eller Tess och med betoning på nerve-wracking. Hon fortsätter.
– Men…! När man inser att Sanna vunnit blir man, vi blev så glada för hon är så värd den här. Hon är en fantastiskt fin person och har en röst som bara skär genom märg och ben. Vi är så glada för henne.
Jag märker att telefonen vibrerar. Får ni mycket sms av vänner o bekanta?
– Jag har inte sett min mobil på ett tag för den har ju vart på ring-ring-ring-centralen höll jag på att säga, medan man suttit här, konstaterat Andreas med ett litet skratt.
samma här, inflikar Lina.
Så att jag hoppas det, fortsätter Andreas.

Ni kom nu inte ända fram för Köpenhamns-biljetten men hur ska ni fira tredjeplatsen?
– Oj, gud vad vi ska fira! Vi är så sjukt glada för vi fick tredje bästa poängen av juryn och folket. Det är, vi är skitglada.
Andreas fyller i att de ska äta vad som helst imorgon och ej kommer komma i just dessa scenkläder igen, att de kommer vara ett minne blott. Hur det än blir med den saken så har de ju beviset i Sanna Nielsen på att envishet mycket väl kan löna sig, så med ett deltagande till i festivalen eller dyligt borde de kunna vinna till slut för sjunde gången gillt. Eventuellt.

Oscar Zia är verkligen taggad

Riktigt härligt nummer av Alcazar men jag är osäker på om det luktar Danmark av de, trots stort jubel. Det går inte att ta ifrån de att hela numret glittrar. Fast hur går det med discokulan om de vinner.

Oscar som har startnumret direkt efter är väldigt taggad och ger typ allt i både sång och dans. Hans blick fångar kamerorna bra. Efteråt ser han ut att andas ut, lättad. Nu Oscar är det bara för dig att sätta dig i green room och vänta.

Alcazar hoppas på seger – Det är vår största dröm

Den alltid lika glada och pratglada trion Alcazar gick till finalen tillsammans med Anton Ewald i Övik. Nu har deras discokula flyttat in till Friends arena och de har blivit mer van vid att åka discokula. Nu vet de vad som händer och Andreas börjar till och med tycka att den är skön.
Det är en rolig resa, det är inte många sekunder men de sekunderna är roliga säger Andreas och får medhåll.
– Dörrarna stängs, fyller Tess i.

Trion längtar efter finalen och Andreas säger att han till och med drömt om den och att han då sjöng ”Stay the night”. Visserligen helt fel årgång men i drömmar brukar det ej ha någon betydelse.
– Man är inne i det här liksom. Vi har ju repat nästan varje dag och man lever i det. Man tänker och matas med det, säger de.

De ser särskilt fram emot att arenan ska fyllas med ännu mer folk. Under genrepet gapade många av stolarna på läktaren tomma, vilket det troligtvis inte gör ikväll.
– Det är närmare 30 000. Förstår du det är hur stort som helst! Säger Tess.

De avslutar med en näst intill euforisk hälsning som svar på hur det kommer se ut i toppen sedan.
– Vi hoppas att vi får vinna och representera Sverige i ESC. Det vår största dröm så vi hoppas att ni ska rösta där ute på Alcazar, melodi nr 3. Låten heter… säger Tess och får hjälp av resten i titeln.
– Blame it on the disco!

Kontorsklädd AlcazarLina + disco = omöjligt att ena

Alcazar med kostymklädda Lina, Tuffa Andreas och lättare festklädda Tess dyker upp, kliver in i kulan och åker upp. Musiken startar och repet inleds, på allvar. Fläkten sätts igång och kulan med trion hissas hissas ned. De dansar sig igenom låten såsom de gjort tidigare men hjärnan kopplar inte riktigt ihop discot med den kostymnisseklädda Lina. Det går bara inte! Hur bra de än sjunger…