Kupp mot Boström och G:son på livad efterfest

Även Skellefteå bjöd på en lång efterfest. Lokalen gillade jag skarpt! En stor rymlig välplanerad sal med stor plats för dans i ena delen av rummet, på lagom avstånd från borden.

Caroline af Ugglas och Elin Petersson var tidigt på plats. Först vid 23.30 anlände Ravaillacz och kort efter de State of drama. Körberg fastnade dock i receptionen till en början, där han skrev autografer till några småtjejer.

Körberg fick äran att öppna flaskan men undvek att duscha bordet och sin omedelbara omgivning med innehållet. Istället hällde han upp glas efter glas och delade ut.

Då var det mer livat och blött hos State of drama. Där var det Emil som greppade champagnen, skakade den och njöt av att ta sikte på de omringande fotograferna. Två gånger. Det som var kvar räckte till att både vattna sina bandmedlemmar direkt i gapet samt duscha i det.

Maten under kvällen bestod av en mindre buffé med lite kött, potatis, lax, sallad och bröd. Till dessert bjöds pannacotta och chokladmousse.

Musiken var väldigt blandad, både schlager, rockigt och annat. dessutom gjordes en kupp mot Boström och G:son där hans danska bidrag We own the universe (sjungen av Daze) spelades. G:son som stod i den mindre baren längre in bara skrattade. de låtar som ända hördes mest var Eddie Razaz Alibi och Janet Leons Heartstrings. Det var säkert 4-5 gånger/låt under kvällen. Elin peterssons Island spelades först mot slutet då de lugnare låtarna plockades fram. Då var klockan närmare 04.20. Ett plus för Eddie som kom upp och dansade varje gång hans låt spelades. Den första gången det skedde, tidigt på kvällen, visade han upp ett ”specialkoreograferat spontanummer” för oss tillsammans med dansarna, till stort jubel och många applåder. Just Eddie oc Amanda Fondell var väl de artister som var kvar till slutet och kanske någon mer som funnit ett lugnare hörn i någon enskild vrå.

Nöjd efter Skellefteå sitter jag nu på ett snabbtåg på väg hem. Bildspel från festen utlovas, förhoppningsvis väldigt snart. Beroende på hur bra internetuppkopplingen här är. Så håll ut i alla fall några minuter till. 🙂

Fondell är bitvis svårfångad

Att se Amanda ur fem olika vinklar samtidigt är inte riktigt lika förvirrande som man skulle kunnat tro. Dock är det till stor del röken som ger det där lilla extra. Det är halvtamt och sötr en del att man ibland får se henne bakifrån, utan att möta hennes blick. annras var låten bra framförd och Amanda säker.

 

Amanda Fondell: Dumb blev en Melodifestivallåt

Amanda Fondell deltog i idol 2011 där hon vann mot Robin Stjernberg. Här i Melodifestivalen heter hennes låt kort och gott Dumb.

Det är inte så länge sedan du syntes i tv-rutan sist, hur har resan hit varit?

– Resan, den har varit bra faktiskt. Jag har hunnit med mycket, jobbat med min skiva och turnerat hela förra sommaren. Jag har varit med om mycket.

 Hur är det att ställa upp i Melodifestivalen?

Det är kul, jag hade inga tankar om det först men sen tänkte jag att jag ger det en chans.

Hur kom det sig att Dumb föll på din lott?

– Det var låtskrivarna som skickade denna låt till mitt skivbolag, sen visade de den för mig och jag tyckte om den. Så kom frågan om jag ville göra den i festivalen. Jag skulle egentligen ha den till mitt album först men det blev en Melodifestivallåt.

Vad var det då som fick dig att fastna för Dumb?

– Det är jag, det är nytt tänkande. Jag och producenten har tänkt på soundet så att det ska bli just jag.

 Numret med fem speglar innehåller väldigt många vinklar och kameror, har det varit svårt att hålla reda på allt?

– Jo det är klart men det är ju bara en övningsgrej så det kommer nog gå bra, säger Amanda hoppfullt och blickar mot denna veckas direktsändning.

 

Det artar sig för Danny i ett underhållande genrep

På kvällens genrep var det hög stämning och en taggad publik redan innan genrepet drog igång. Det räckte med att Gina och Danny kom in för att spela in en puff för att taket skulle lyfta.

När det verkligen gällde och videon över vad som hänt förra veckan drog igång var trycket fortsatt högt. Danny skötte sig bra under kvällen. Hans enda miss var att staka sig på den allra först inledningsmeningen. Gina har som uppdrag den här veckan att undersöka ”vad faan som gick snett” mellan Italien och oss i förra årets ESC och inledde med ett filmklipp angående detta. Vad gäller själva bidragen så hade Emil i State of drama fortsatt bra kamerakontakt. De flesta av artisterna fick en hel del applåder och några som Amanda Fondell fick busvisslingar. Amanda hade dessutom lagt till rök i sitt nummer. Jag tycker det lyfter fram speglarna och ger själva numret en ny dimension. Janet Leon verkade vara så pigg att få gå upp att hon totalt glömde bort att stanna i början på catwalken – spotlightsen lyste upp en tom plätt där ingen stod. Dessutom fick studiomannen be publiken klappa cirka 5-10 sekunder till för att Janets tyg skulle hinnas fästas.

Ginas granskning i Italien kring varför Loreen inte fick några poäng alls fortsatte och därefter följde en läcker mellanakt där Gina sjöng på 60-talsvis för att sedan urarta i ett snyggt steppnummer med både Danny och Gina.

Gina, Karl Dyall & Rennie Mirro

Kolla också in klippet på lördag om dansbandet ”Bizex” vars inskickade bidrag ratats. Lyssna också på texten!

Till slut blev det Amanda Fondell och Ravaillacz som lottades till final och fick sjunga inför kvällens genrepspublik.

 

Mycket vinklar för Amanda att hålla reda på

Koreografen Marie hade en överläggning med kamerakillen Lantto, de kom överens om mindre förändring av någon vinkel varpå Marie sprang upp på scenen för genomgång med Amanda och några av spegelhållarna.

Det är väldigt mycket vinklar att hålla redo på och fixa till. Något som kan bli en miss om det syns i tv är att de som för främre speglarna sidledes syns i de bakre.

Bra inlevelse av Amanda Fondell

Ravaillacs avslutar med ett konfettiregn, somkanske pågick lite längre än tänkt. Malmberg kommenterade det unerfundigt.

Nu dags för Amanda Fondell att inta scenen. Hon har med sig fem speglar som rekvisita. Dessa rör sig (meds hjälp av folk bakom) både sidledes och skapar formationer, bland annat en halvmåneformation. allt under det att LED-balkarna lyser i vitt och vita samt gula strålkastare lyser upp scenen. Amanda börjar sittande på golvet med speglarna runt sig men reser sig snart och går/dansar fram och tillbaka i framkant. Låten känns fortfarande som en simpel radiopop även om det är en del tryck i den. Amandas inlevelse är det dock inget fel på! Hon ser ut att lida till texten och trycker bort spegeln bakom sig.

Caroline af Ugglas på övre halvan i svårtippat startfält

Alibi Eddie Razaz

Eddie Razaz Alibi börjar med ett lugnt pianokomp men går snabbt över till en snabbare takt, bland annat med inslag av snurrande skivtallrik. Liksom hittills detta år har varenda ensam kille haft en discolåt, Så även Eddie. Det är ungefär samma tempo rakt igenom men den får lite mer liv i refrängerna. Eddie får bra komp av tydliga trummor såväl vid sången som i konstpauserna mellan textraderna. En instrumental bit är insprängd. Ett lugnt stick leder oss till tonartshöjningen.

Island – Elin Petersson

Island är en lugnare låt med gitarr och fin sång av Elin. Det är skönt komp, en härlig takt i melodin med bland annat gitarr som hela tiden finns med. Dock småtrist även om takten ökar vid andra versen.

En riktig jävla schlagerRavaillacz

Nu har vi kommit fram till veckans schlager. I alla fall enligt Ravaillacz. Jag håller inte med. Det är en blandning av irländsk pubmusik light och dålig försök till ”Värsta schlagern”-uppföljare där kalle Moraeus är med.

Körberg inleder för att sedan få sällskap med de andra i gruppen vid ”Nu får det vara bra!” som man kan säga är sticket upp till refrängen. Tonartshöjning är en självklarhet när det handlar om en schlagerlåt, så även här. Körberg till och med skriker ”Tonartsbyte för helvete!!” innan de börjar sjunga om Eurovision. Ändå tycks den stå och stampa på samma plats utan att komma vidare. Själva texten handlar om vad just schlager är och att de själva är ett musikaliskt gäng man ska rösta på. Jag tvivlar i dagsläget på att de kommer ta sig till final, bland annat för att Värsta schlagern som många känner till sedan tidigare är så mycket starkare.

Dumb Amanda Fondell

Amanda inleder lugnt, nästan melankoliskt. Till refrängen blir den snabbare, det är också här Amanda får mer kraft i rösten. Trummor och bas är två av instrumenten som hörs. Inte så värst snabb, snarare lite seg i versen. Efter andra versen tonas låten ner aningen för att få ny kraft av tonartshöjningen vid avslutande refräng. Vad gäller Amandas röst är den lte gnällig och raspig. Man får en känsla av att Björk har kombinerats med en rocktjej med släpande sång.

In and out of love – Martin Rolinski

Det skriker disco om Martins snabba In and out of love. Den kan förklaras som Modern talking med gästspel av Lili & Susie. Taktfast snabb musik som är lätt att hänga med. Martin kan sjunga och han passar att göra denna låt. Även här hittar vi tonartshöjning mot slutet. En symbal slår av låten som handlar om kärlek och känslor.

Hon har inte – Caroline af Ugglas

När en film görs brukar ofta uppföljaren bli sämre. Hon har inte fullkomligen skriker Caroline af Ugglas och påminner en hel del om den gnälliga Snälla snälla, både musikaliskt och röstmässigt. Du kommer garanterat känna igen henne! Den här är lika lugn som hennes tidigare två melodifestivalbidrag. Den dör ut i slutet. Överlag en sövande låt, lär inte bli min favorit åtminstone. Dock ska hållas i minnet att hon sist delade Sveriges befolkning. Älskade man inte Snälla snälla så avskydde man den. Än är allt öppet.

Falling – state of drama

State of dramas Falling är en rockballad som likaväl skulle kunnat göras av Backstreet boys då det är det stuket. Låten börjar emellertid med piano och gitarr till grabbarnas stämsång. Tempot ökar markant till refrängen och det är tydligt skillnad på vers och refräng. Som det känns nu en av de starkare i startfältet. Ett kortare stick leder upp till avslutande refräng.

Heartstrings – Janet Leon

I bakgrunden på Janets låt hörs trummor som av hjärtslag. Refrängen är syntakig och snabbare, en okej discolåt. Janet har en stark röst som i sin tur ger låten styrka. Ett stick med utdragen ton ger sedan tonartshöjningen till upprepande textfras, för att sedan avslutas tvärt.

Ett oerhört svårtippat startfält som känns sämre än förra veckans. Även dessa låtar behöver nog ses även med ögonen för att växa. Här skulle kunna ske vad som helst på lördag men jag tror att Caroline af ugglas som vanligt kommer att placera sig på den övre halvan samt att State of drama med sin rockballad kommer göra detsamma.