Repetitioner väntar – förväntansfull Andreas Johnson först ut

Presskonferensen är över och resultat av den kommer senare. Nu är det nämligen dags för den här veckans artister att repa sina låtar på scenen för första gången. Först ut är Andreas Johnson, som när jag pratade med honom igår berättade att han väntat på detta, att äntligen få komma på plats och få känna på scenen bland annat.

Lite Andreasinfo medan vi väntar:

Han har med sig ett helt band på scenen som ska spela bakom honom (till den för övrigt redan förinspelade musiken). Det är Jocke Backman och Lovisa Sjöberg på gitarr. Dessutom Jocke Hemming på bas och Stella Thors Berefelt, som vi kan se i orkestern på Allsång på Skansen, även där spelandes på slagverk.

Dea Norberg står på scenen och körar medan Lars Säfsund får stå utanför den.

Några utstickare i Malmös startfält

Veckans låtar är uppspelade och första känslan av Malmös startfält är att det inte är riktigt lika starkt som förra veckans. Vi har några bidrag som sticker ut medan andra riskerar att försvinna i startfältet, särskilt de svagare poppigare bidragen.

Army Of Us – Andreas Johnson
Den här låten har Andreas skrivit själv tillsammans med bland andra Jimmy Jansson. Man kan också tydligt känna igen Andreas här. Det intressant med Army of us är att det är en ”myspop” som liksom har ena foten i det moderna och andra i det gamla, alltså åt Glorioushållet. Samtidigt har Andreas en trockig röst här som passar honom perfekt. En skön låt där vers och refräng blir en enhet.

I Do Me – Malou Prytz
I do me är en upptempo glad pop av unga Malou Prytz. En bra käck låt med tydlig kör där det dock är lite svårt att stundtals höra vad sångerskan sjunger för ord och där man vid första lyssningen kände att den var lite stressande. Det är mycket ord på kort tid. Man vill dock digga med till musiken, lätt medryckande.

I Love It – Oscar Enestad
Oscar har varit med och skrivit denna poplåt med härlig takt som även har potential för att platsa ypperligt på dansgolvet. Finner även textmässigt denna lättare att ta till sig. Den innehåller även en tydlig brygga. En melodiös låt som sticker ut i startfältet.

Leva livet – Jan Malmsjö
Jan Malmsjö berättar sig igenom sin låt där refrängen när den kommer första gången överraskar en. Det är inte precis vad man trott sig ska komma efter hur versen går. Det är en gammaldags schlager där det är lätt att förstå meningen i bidraget – att man ska leva livet. Dock är den lite svår att hänga med i. Det sista som hörs är Malmsjös skratt när musiken tystnat och man undrar lite om det kommer vara så på scenen också. Tyvärr lyfter den inte fullt ut på uppspelningen så sångaren kommer få jobba på scenen för att ro den i land, särskilt i det här startfältet.

Nakna i regnet – Vlad Reiser
Vlad har en snabb rap/hiphoplåt på svenska som han för fram bra men något släpande i vissa partier. Mot slutet finns ett musikaliskt solo som är lite längre och ligger precis innan han drar de två sista fraserna. En får väl sägas helt okej låt, Nakna i regnet där man kan se framför sig hur Vlad kommer man ser framför sig hur det kommer dansas på scenen, något annat vore otänkbart till ett sådant här bidrag.

Hold You – Hanna Ferm & Liamoo
Här blir det en duettballad, en ömsint sådan där Hanna & Liamoo sjunger om att hålla om varandra. En fin och skön låt med en enkel refräng och deras röster passar bra ihop. Hold you kommer troligtvis kunna lyfta rejält på scenen om bara artisterna har en bra kemi och känsla.

Tempo – Margaret
Margaret är tillbaka! Tempo är ännu en dansant låt men henne men här handlar det om något ”tyngre” toner än i In my Cabana. Visst passar den jättebra på ett dansgolv men tyvärr är nog risken att den skulle försvinna i startfältet i Eurovision. Tycker såhär efter förhandslyssnningen att årets bidrag inte är lika stark, lite plattare kanske man kan beskriva det. Kan hon göra ett bra nummer på scenen så kan sångerskan mycket väl lyfta låten.

På plats på artisthotellet – och det är Andreas Johnson också

Göteborg var klädd i vinterskrud förra veckan och vid hemkomsten till huvudstaden var det kaos. Snökaos… Här i Malmö är det regn och snön lyser med sin frånvaro.

Man hann knappt installera sig på artisthotellet innan Andreas Johnson kom förbi och passade på att hälsa. Klockan är inte ens 15 så det är några timmar kvar tills vi får höra låtarna.

Andreas Johnson tillbaka med ett mer uppdaterat sound

andreas

Andreas Johnson tillhör en av startfältets mest rutinerade artister. Han har deltagit sex gånger tidigare och 2019 blir hans sjunde. ”Det känns igen, man har gjort det här förut” konstaterade han snabbt. Hans debut var 2006 med Sing for me och då gick till final där han kom trea. Titeln på bidraget den här gången lyder Army of us och är skriven av Andreas Johnson, Jimmy Jansson, Sara Ryan, Andreas ”Stone” Johansson och Sebastian Thott. Andreas själv är avslappnad på presskonferensen och tar allt med ro.
– Det finns väl någon anledning varför man gör det här… Säger han.

Det brukar finns en anledning till varför man gör något. Tittar man på att de ändå är så pass många som återkommer, kanske inte bara en utan en 3-4-5 gånger eller om man heter Ann-Louise Hansson och tackar ja 14 gånger, så visar det tydligt på att Melodifestivalen har någonting som får folk att återkomma. Sen vad det är varierar förstås lite från person till person.
För Andreas del är det att han återigen tycker att han genom den här låten har något vettigt att säga samt inte har något att förlora.
– Hade du frågat mig för 1,5 månad sedan så hade jag inte ens tänkt på Melodifestivalen. Men så fick jag en låt serverad och jag kände att den här kan jag bidra till. Och sagt och gjort och nu är vi här. Nu är det bara köra. Jag gör det här bara för min egen skull och för att hitta en låt där jag kan få ut mitt scenspråk på bästa möjliga sätt.

Nytt sound
Army of us liknar inte hans andra tidigare medverkan i tävlingen. Andreas förklarar att det inte är någon ballad och ingen retrovibb över den. Den här gången är det en modern poplåt som i så fall påminner mer det han gjorde innan med Glorious. Så på sätt och vis går han tillbaka lite i tiden.
– Ja det skulle jag nog säga även om soundet kanske är lite mer uppdaterat idag. Men som låt och komposition är det, den tar för sig så att det är ingen ballad, det är ingen living to die. Utan den har lite andra… Den trycker på gaspedalen. Så att det känns askul!

Andreas har mer koll på staden Malmö just nu än på sina artistkollegor som hamnat i samma startfält som honom. Vilket har en del av förklaringen i att han ändå ursprungligen är från Skåne, var en av de som invigde Malmö arena samt faktiskt tävlat där redan, som låtskrivare till Yohio.
– Och det gick ju bra då. Så att det ska bli fint att komma tillbaka. Sen vad det är för resultat det har jag ingen jäkla aning om.
Vad gäller de övriga artisterna han möter så kunde han snabbt konstatera en sak:
– Det är ju otroligt kul att få delta i ett musikaliskt samband, sammanhang med Jan Malmsjö. Denna grand of man. Så det ser jag verkligen fram emot.<

Med sex tidigare deltagande år i bagaget så lär det finnas många minnen. En av de minnena som han plockar fram som lite extra speciellt är 2006 och Sing for me.
– Första året var ju häftigast med Sing for me för att jag var helt… Det var en ny värld att komma in i. Jag hade ju aldrig gjort det, var livrädd för att göra Melodifestivalen. Men låten gick väldigt bra, det hände mycket grejer kring den och det gav mig en folklighet i Sverige som jag aldrig hade haft.

A little bit of love från 2007 nämner sångaren också som ett skitkul år, då det gick ännu bättre än debutåret. 2008 nämner han som spännande av andra orsaker. Att det skulle kunna gå att skriva en bok om ens Melodifestivalsresa är en tanke som ganska snabbt slår Andreas. Någon medverkan känner han att han inte riktigt varit på tårna där han borde men det finns inget år som har ångrats.
– Varje gång man gått in i det så har man gått in, eller försökt gå in med hull och hår och sin professionalism och känna för vad det är liksom. Det är likadant i år. Det är en ny låt så det är en nygammal stil för mig och det känns… Ja, nu får jag visa upp mig. Från min bästa sida.

Amparo hade inte fått nog av MF-scenen på efterfesten

Det var inte bara finalisterna på gårdagens efterfest. Även de övriga artisterna kom förstås dit samt några andra inbjudna. Det fanns åtminstone tre artister där som inte var deltagare. David Lindgren och Nanne Grönvall var båda i Östersund på grund av jobb kring mellon, alltså indirekt. Kalle Moraeus strosade också omkring mellan att folk och minglade. Inte konstigt alls då han ju var mellanakt tillsammans med sig själv x3. PÅ efterfesten var han dock inte schizofren det minsta.

Kalle Moraeus kom till festen i moderiktig rutig skjorta med enfärgad tröja under och en keps på huvudet.

En annan som plötsligt gled in i rosa klänning med paljetter och sin alltid lika uppseendeväckande hårfärg var självaste Babsan (Lars-Erik Wilhelmsson). Babsan fångade alla fotografers uppmärksamhet och lyckades stoppa upp trafiken precis innanför festsalens entrédörrar.

Babsan gled in på festen i nätta svarta klackskor  för att spana in efterfesten i Östersund.

Andreas Johnson anlände till efterfestens lokaler, poserade med sin fru men lämnade sedan ganska tidigt.

Andreas Johnson med sin fru Lisa tog en kortare visit på efterfesten
Uppdukat bord

Festen kom snabbt igång och alltsammans höll till i extremt vackra lokaler i gamla teatern som gjorts om till hotell men där scen och balkong mm fanns kvar. Medan scenen fick vara hemmaplats för artisternas bord så var parketten/golvet nedanför den dansgolv. Maten stod uppdukad på sidorna, i skydd undan de dansglada. Ville man fly undan musiken en stund gick det utmärkt att gå in till salen bredvid som rymde både en bar och diverse hörn med soffor, fåtöljer och bord. Alltsammans kändes väldigt lyxigt och extra fint, Balkongen var för övrigt kvällen till ära pressrum. Finare, rymligare pressrum med bättre överblick över festsalen har vi nog aldrig haft.

Det var en sådan fest där ingen egentligen ville sluta och strax före 04 när Kristin Amparos ”I see you” hördes ut ur högtalarna trodde man nästan att det var sista låten DJ:n spelade. Kristin ställde sig på scenen och sjöng till sin egen låt omringad av i stort ett alla som var kvar och befann sig i närheten av dansgolvet. För det fick hon applåder efteråt men musiken tystnade inte för det… Nej DJ:n drog igång en ny snabbare låt och snart hade en orm av folk vuxit fram som höll i varandras axlar och sicksackade sig fram mellan alla övriga människor. Ormen upplöstes ganska snabbt men den glada svängiga musiken och det faktum att alla förflyttade sig upp på scenen gjorde att man fick ej känsla av jamaicafest på stranden, typ… Cirka 10-15 minuter senare tystnade till slut musiken och salen tömdes sakta men säkert. Vid 04.30 lämnade de sista hotellet, däribland en vänlig Kristin Amparo (som fick två lite för överförfriskade personer efter sig innan de till slut lyckades skakas av) samt Ellen.

Nu undrar jag bara en sak; vem var det som hade plockat på sig bland annat stora ”subway”-kakor och gömt i en plastpåse under stolen??

Väl framfört av Johnson

Andread Johnson kommer in, börjar sjunga, kliver upp på glaspodiet och kör resten därifrån. Enligt övriga veckan. Han ser både kolugn ut och som att han tittar in i kameran och ber om röster – typ samtidigt. Fint nummer och väl genomförd sång. Går Andreas vidare på detta? ååterstår att se. Har för mig att Jöback gic vidare till andra chansen med sin Hollow när han deltog med laserscenografi.

Kvällens tippning…

Sitter och försöker tänka ut hur det går ikväll, men har betydligt svårare än förra veckan att komma till ett beslut. Vi börjar därför med att kika på två olika listor. SVT:S resultat över omröstningen på deras hemsida visar på att Jon Henrik Fjällgren och kristin Amparo går till final medan Ellen och Isa kommer tätt efter med några få % mindre och kniper varsin AC-biljett.

Vid kontroll av Melodifestivalklubbens och poplights publikundersökning igår går också Kristin Amparo och Jon Henrik Fjällgren till final medan Isa och Andreas Weise går till AC.

Nu är det ju hela Sveriges befolkning som kommer rösta ikväll, inte bara den publik som varit här på genrepet och lyft fram Jon Henrik men det faktum att han även placerats som startnummer sju och därmed är den sista låten ut gör att jag inte vågar sätta honom någon annanstans än till final – faktiskt. Även om jag hoppas att det inte blir så för att det finns flera andra som är bättre än den.

Till den andra finalplatsen väljer jag mellan Kristin och Andreas Weise och kanske Isa men av dessa tre är det egentligen en som sticker ut. Kristin har varit relativt jämn och levererat ordentligt under gårdagens rep samt genrepen samt har ett bidrag som kan fungera lite som ”I remember love”. Otroligt vacker låt har ett skitsnyggt nummer som lyfter fram sångerskan och därför går till final… ni vet historien sen.

Till andra chansen då?
Isa som tycks helt oberörd där hon sprudlande dansar kring på scenen med sina dansare i ”Don’t stop”? Andreas Weise som också varit jämn och säker under hela veckan och levererar sin låt i bond-stuk typ? Ellen med sin lite mörka Insomnia? Den lätt rockiga Andreas Johnson? Det är supersvårt att sia om!

Tippningen ser ut som följer:
Final: Jon Henrik Fjällgren & Kristin Amparo
Till andra chansen: Andreas Weise & Isa

Andreas vs. Andreas, båda kör sitt egna race

I Deltävling tre finns det hela två artister som heter Andreas. Den ena heter Andreas Weise och startar som bidrag nummer tre med ”Bring out the fire” skriven av Anton Malmberg Hård af Segerstad, Henrik Janson, Thomas G:son. Direkt efter honom går Andreas Johnson ut med ”Living to die” som han har varit med och skrivit själv tillsammans med Bobby Ljunggren och Karl-Ola Kjellholm. Rörigt? Nej inte så rörigt. Det vill säga så länge du lägger till efternamnet. En likhet mellan de är att båda har känts väldigt säkra och jämna under hela veckan. Två bra sångare med ett skönt kroppspåk på scen.

Andreas Johnson är den av de två som har varit med förut, ett antal gånger faktiskt. Första gången var 2006 och då hette hans låt ”Sing for me”. Sedan har han setts i festivalen 2007, 2008, 2010, 2012 samt som låtskrivare till Yohio. Nu har han åter valt att själv ställa sig på scenen. Med tanke på alla tidigare deltaganden och den gedigna karriären är det inte svårt att se hemligheten till varför han har en förmåga att ofta se väldigt säker ut.
– Jag kan säga att jag älskar det jag gör och har gjort så länge så jag går upp fokuserar och det är skönt att folk tycker det ser säkert ut för då blir de lugna och tar in det man försöker leverera.

Nästan roligare än de två föregående åren
– Jag tycker det här är nästan roligare än både 2010 o 2012 så jag ser fram emot imorgon kväll (läs: ikväll). Johnson förklarar att det i grund och botten varför han är med här är för att han vill visa upp något man är stolt över. Det var tre minuter musik vi skrev och jag känner att det här vill jag göra. Jag vill verkligen göra ett snyggt nummer av det och nå de som gillar det jag håller på med.

I valet mellan att beskriva sig som en boomerang eller en studsboll i denna tväling så väljer Johnson direkt studsbollen.
– En studsboll studsar fler gånger. En boomerang kastar man så kommer den tillbaka sen är det slut. Jag gillar studsbollar bättre än boomeranger. Boomeranger det är ju lite farligt! det kan ju skada en, lägger Andreas till som från och med nu tar sikte på att bara ha kul.

Andreas Weise har det också roligt och har funnit en som han säger härlig stämning bland artisterna här uppe i Östersund. Just Östersund är inte första gången han besöker då Weise haft spelningar förlagda här några gånger och redan i lördags var sångaren här för att reka platsen med mera. I Melodifestivalsammanhang däremot är han en rookie.

Efter torsdagens repetition, den första på scenen så började Weise hitta den där känslan han vill ha efter tredje-fjärde repet, vilket också syntes ned till oss på parkett. Då vågade han slappna av mer vilket gjorde att han sjöng bättre men då var det fortfarande mycket som skulle till i form av grejer som ska sitta, ljus mm.

När han fick veta att det även sett bra och ledigt ut blir han nöjd.
– Det är ju mitt jobb det här. Där är det skönt att man ej är debutant på det sättet men, sen har man mycket användning för det. Jag måste ju ännu mer showa loss men också hålla fokus på sången och låten, inte köra för hårt. Men det känns väldigt bra, det gör det.

Får du hjälp av dina sex dansare som far runt överallt?
– Ja, de lyfter mitt nummer väldigt mycket. De gör numret sexigt på många sätt och det tycker jag är kul och där ska jag försöka interagera med de ännu mer så mycket det går.

Inför kvällen har Weise en bra känsla.
– Det känns bra, alltså det känns som det gjort det hela tiden. Jag har knappt haft någon oro alls. Det är klart det är konkurrens men jag tänker ej på det eftersom jag kör mitt race sen får det bli som det bli.

Med tanke på att Ellen och Andreas har gjort illa foten, ger du dig ut i backen innan lördag kväll?
– Nej det kommer jag ej göra. Jag var här förra lördagen och nästan slog upp hakan. Nu ska jag försöka hålla mig frisk och framför allt inte skada mig.

Välsjungande Andreas Johnson har återanvänt Jöbacks laser

Från en Andreas till en annan. Nu med det ack så välbekanta namnet Johnson. Han har, förutom ett litet genomskinligt podie som ganska snart in i numret blir hans huvudposition, även tungrök och laser. Lasern såväl som spotlightarnas rutmönster precis i början känns norpat från Peter Jöbacks ”Hollow” från 2010, det gör för övrigt nr man tänker efter även de allra första musikaliska tonerna. Låten växer på scenen och ”Living to die” får en lätt rockig känsla i och med Andreas rörelsemönster. Sången behöver jag egentligen inte nämna. Kan han ens sjunga falskt?