Oh my god, I’m in love…

Jag tror jag är kär! Fick frågan om det är i låten eller i honom och det är förmodligen i båda. Det går liksom inte att bli annat än glad av The Moniker. Daniel som dessutom sjunger om 1962 i låten tar oss tillbaka dit med allt vad det heter i form av till exempel två trumpettjejer i chockgröna korta dressar med vit dragkedja mitt på samt knähöga plastiga vita stövlar. Medan han själv bär gul vid tröja med tillhörande smalt band hängandes över axlarna. Något han inte gjorde igår var att ta vägen över madrassen för att sedan ramla bakåt.

Daniels utstrålning ger en bild av en galet kär kille som inte bryr sig om något annat i världen. Andra genomkörningen åkte till och med hans scarf genom luften och landade på golvet. Kan vara så att det var något de skulle testa och se om det är något att behålla, annars var det bara Daniels egna infall.

The Moniker veckans duracellkanin?

Kan människan stå still? Tydligen inte. Jag tycker även The monikers låt blev mycket bättre live på scenen jämfört med det vi fick höra igår. Det ät tecknat och 70-talsdisco-tema som bakrgrund. LED-ringen med alla färger ramar in allting. Daniel han börjar liggande på en madrass mitt på scenen, reser sig upp och får ett mikrofonstativ av en trumpettjej. Det fortsätter med att Daniel hoppar upp på ett rullband och går sigigenom en refräng, hoppar av det och tillbaka till mitten av scenen där han dansar med två tjejer,sträcker armarna upp i luften och avslutar med att ramla bakåt tillbaka på den väntande madrassen. Efter allt han gjort under dessa tre minuter kan jag nästan förstå om han måste lägga sig. Kan mycket väl gå vidare på lördag.

Sammanfattning av Göteborg – Oh my god!

1. 7 days and 7 nights – Brolle

Detta är en härlig lättlyssnad poplåt som är långt ifrån en typisk schlager. Mer åt hållet ”radiohit”. Brolle får uppbackning av gitarr och/eller basar som får stort utrymme utan att för den skull förstöra någonting. Han börjar lugnt men ökar snabbt tempot. Det är lite känsla av en rockande Elvis, särskilt i refrängerna. Mot slutet drar Brolle ut på orden. Kanske veckans bästa låt.

Kören som hörs i bakgrunden på bandet hoppas jag är live imorgon, det var lite för lite av den varan förra veckan.

2. My heart is refusing me – Loreen

Lite synt insprängt i poplåten. Loreen sjunger i fåordiga meningar i versen och tar korta pauser emellan. Mindre besvikelse när refrängen kom då hon inte känns helt övertygande i det hon sjunger. I andra refrängen känns hon lite starkare och har till och med en tonartshöjning som gör en del.

3. Ge mig en spanjor – Babsan

Ariba! Ge Babsan en spanjor! Låten börjar faktiskt med att Babsan utropar just ”Ariba!” Rösten är kanske inte den bästa sångrösten i Melodifestivalen och i slutet av tredje versen tror jag går Babsan upp i tonläge så mycket och länge att det inte låter bra alls. Delar av den samlade skaran i rummet såg ut att vilja gnissla tänder en stund. Själva låten handlar om semester och en uttalad önskan om hur mannen ska vara, belevad och stilig till exempel… Kastanjetter och trumpet är några av instrumenten som backar upp. En snabb låt på temat Spanien med väldigt mycket humor i sig.

4. Vaken I en dröm – Elisabeth Andreassen

Veckans ballad! Detta är en vacker lugn låt. Musiken består av bland annat stråkinstrument och trumslag som påminner om en skodd häst som går lugnt framåt på asfalt. Jag får vibbar av dels Sofia Källgren och dels Shirley Clamp. Avslutet är tvärt. Det är inte jättesvårt att föreställa sig rent visuellt hur hon står mitt på scenen, badar i ljus och bär längre klänning. Men det kanske ser ut på ett helt annat sätt i verkligeten?

5. I’m in love – Sanna Nielsen

I’m in love låter som en finstämd poplåt som inte riktigt går i mål. Den vet inte om den ska vara en ballad eller pop, samtidigt som den vägrar vara två saker. Refrängen är lite starkare. Dock behöver Sanna verkligen hjälp av ett bra nummer, även vid tonartshöjningen. Tvärt slut. Sanna har haft bättre låtar än så.

6. Oh my god! – Daniel Karlsson

Oh my God! Är precis vad jag skulle vilja utbrista. Hur tänkte låtskrivarna? Det är trumpet och det är trummor och det är paradstämning från förr i tiden. Är han månne Di Levas släkting Skulle vilja beskriva låten som en poplåt i marschtakt för en cirkus eller festival. En sak som måste tilläggas är att den växer redan på andra lyssningen.

7. Elektrisk – Anniela

Trummor, elektrisk refräng, snabb med en gnutta diskokänsla. Mellanvers som går lite lugnare för att sedan hoppa upp ett snäpp på tonarten. Det låter som en dålig Linda Bengtzong-låt, dessutom med ett väldigt snabbt slut.

8. Like Suicide – Christian Walz

Like suicide är en lugn berättande poplåt med lite starkare refräng. Stuket på låten är mysig, tonartshljning infinnr sig. Intetsägande låt som vid närmare eftertanke har några stänk av Salem Al Fakir. Är det det som gjort att Christian går ut sist månne?