Varierat i Malmös startfält

Malmö har fått den sista deltävlingen i år, så nu är det alltså de sju sista artisterna med respektive bidrag som hoppas på att få en finalbiljett på lördag kväll. Startfältet är ganska så varierat. Från countrydoftande pop till balladduett och så ett bidrag där man har kastat Scotts och Brolle i en skål och blandat dessa till en carpool karaoke. Ett spännande startfält som just nu ser ganska så öppet ut. Det finns alltså ingen låt som tydligt sticker ut och skriker finalplats så självsäkert som vissa andra har gjort tidigare.

We are one – Frida Öhrn
Vet inte riktigt varför men det kändes lite som att Andreas Johnson sitter med i något hörn här, trots att varken han eller Peter Kvint syns till.
Hur som helst är det här en något lugn men taktfast låt. Det är en Midtempo/upptempolåt mot det mastiga hållet. Versen är talande medan refrängen är lite snabbare och stark. Frida har en hes röst och dessutom känns det som att hon verkligen menar vad hon sjunger. En brygga ligger upp till sista refrängen, innan ”We are one” slutligen slås av tvärt.

Molnljus – William Stridh
Williams ”Molnljus” är en lite sävlig historia. Den börjar avskalat och fint med målande text. Det är också vad verserna är, fina och lugna. Refrängen är något starkare. Skön låt, javisst! Den lyfte dock inte över taken. Den kommer inte ens till andra våningen såhär i en högtalare i ett konferensrum. Dessutom känns det som att låten går i loop så pass mycket att de där tre minuterna borde överstigas. Eller?
Något mer känslan över låten fick man andra genomlyssningen så den kräver nog flera lyssningar innan den fastnar.

Carpool Karaoke – Nanne Grönvall
Vad får man om man korsar Scotts med Brolle? Och därefter kastar in en kort Nanne Grönvall i högklackat, som ligger och puttrar på ettan, redo att gasa? Jo, Carpool karaoke!
Med några väl valda första fraser gasar hon iväg för att sen landa i en härligt svängig och glad låt där titeln återkommer flera gånger i de tydliga refrängerna. Det här är troligen veckans lyckopiller.

Troubled Waters – Victor Crone
Victor Crones Troubled waters kan beskrivas som en midtempo countrydoftande pop med ett stänk av rock. En skön, svängig låt där Victors röst får bidraget att lyfta genom att leka med tonerna, bland annat med en tonartshöjning. Gitarr hörs tydligt och denna sätter tempot i låten. Det låter modernt. Detta gillas och har nog potential att plocka röster från flera grupper av musiklyssnare.

Surface – Ellen Benediktson & Simon Peyron
Det här känns litegrann som årets Hanna Ferm & Liamoo. Simon och Ellen har en balladduett som någonstans är på väg att lyfta och gör det först mot slutet, men det känns som lite sent då. Den behöver lyfta mer och det har den potential för. Till exempel genom ett samspel mellan artisterna som inte kommer fram riktigt här. Är dock övertygad om att den lilla pusselbiten kommer imorgon.
Refrängen är ganska upprepande och har en tendens icke-live att få hjärnan att stänga av. Tror alltså att det här är mer av en livelåt än en radiolåt.

Om du tror att jag saknar dig – Jakob Karlberg
Här har vi en snabbare poplåt på svenska, ljungen med Jakobs ljusa, lite släpiga sång. Om du tror att jag saknar dig kommer fram bra, är en poplåt som är lätt att hänga med i då refrängen snabbt sätter sig. Sen undrar jag, är det en klocka där som håller takten?

Brave – Hanna Ferm
Hanna Ferm kändes mogen redan förra året men i och med Brave så känns det som att hon växt mer, än än mer mogen nu. Hon har en rakt igenom engelsk poplåt i ett härligt medryckande tempo som ökar när refrängen kommer. Det är en stark låt som har krokar redo att kastas ut för att fånga in dig. Notera också ”hoandet” av kör instoppat på strategiskt utvalda ställen i ”Brave”.

Ellen siktar mot tyngre musik, utesluter ej återkomst i tävlingen

Ellen Benediktson placerade sig på en sjundeplats med sin ballad Songbird. Hon ser festivalen som en språngbräda och ska nu bara försöka förvara skörden av detta så bra som möjligt för att få en fotsatt karriär som inte slutar efter festivalen.

Nu vill sångerskan hitta sitt eget sound och producera ett album som känns väldigt mycket sig både genremässigt och uttrycksmässig, vilket egentligen är en mer tuffare stil än vad ”Songbird” är. Ellen lyssnar mer på tyngre proddad elektronisk musik.
– Sen är det klart, jag lyssnar ju mycket på Kent och sådär så om Jocke Berg vill skriva en låt till mig så tackar jag inte nej. Ännu bättre om jag får skriva tillsammans med honom, inflikar hon. Jag vill ju skriva min musik själv eller åtminstone vara med.

Depeche mode som en av de stora favoriterna så hennes musik ligger egentligen ganska långt ifrån Songbird.
– Denna låt säger inte så mycket om mig som musiker eftersom den är en i princip helt oproddad låt med akustisk gitarr och det ju en sådan låt egentligen alla artister kunnat haft på ett album som en outsiderlåt eller något. Det var därför jag tackade ja också. Jag kände att när man är såhär ny i sin karriär är det bra med en låt som inte sätter en i ett fack direkt så man ha tid på sig att utforska lite.

Att utforska innebär inte att smaka av ett gäng olika genrer åt höger och vänster, hon har en ganska tydlig väg framför sig.
– Nej så tänker jag nog inte, utan jag tänker hålla mig till en genre. Som sagt jag vill…ja, mörkare tyngre musik som inte är lika glad direkt men den är lite popigare än det jag brukar göra, förklarar hon.

Ellen stänger inte dörren för en återkomst i festivalen framöver om hon får en bra låt men vi lär inte se henne så snart som nästa år, åtminstone om man ska tro hennes ord. Dyker hennes namn upp igen i Melodifestivalsammanhang så låter det som att vi kommer återfinna henne bland låtskrivarna till bidraget.
– Jag skulle nog inte ställa upp igen om det inte är en egen låt jag skrivit, för det är det jag vill göra, jag vill göra min egen musik. Det här var jättekul och en bra låt men jag vill vara med i processen och låtskivandet och jag tänker inte ställa upp nästa år i alla fall.