Amparo hade inte fått nog av MF-scenen på efterfesten

Det var inte bara finalisterna på gårdagens efterfest. Även de övriga artisterna kom förstås dit samt några andra inbjudna. Det fanns åtminstone tre artister där som inte var deltagare. David Lindgren och Nanne Grönvall var båda i Östersund på grund av jobb kring mellon, alltså indirekt. Kalle Moraeus strosade också omkring mellan att folk och minglade. Inte konstigt alls då han ju var mellanakt tillsammans med sig själv x3. PÅ efterfesten var han dock inte schizofren det minsta.

Kalle Moraeus kom till festen i moderiktig rutig skjorta med enfärgad tröja under och en keps på huvudet.

En annan som plötsligt gled in i rosa klänning med paljetter och sin alltid lika uppseendeväckande hårfärg var självaste Babsan (Lars-Erik Wilhelmsson). Babsan fångade alla fotografers uppmärksamhet och lyckades stoppa upp trafiken precis innanför festsalens entrédörrar.

Babsan gled in på festen i nätta svarta klackskor  för att spana in efterfesten i Östersund.

Andreas Johnson anlände till efterfestens lokaler, poserade med sin fru men lämnade sedan ganska tidigt.

Andreas Johnson med sin fru Lisa tog en kortare visit på efterfesten
Uppdukat bord

Festen kom snabbt igång och alltsammans höll till i extremt vackra lokaler i gamla teatern som gjorts om till hotell men där scen och balkong mm fanns kvar. Medan scenen fick vara hemmaplats för artisternas bord så var parketten/golvet nedanför den dansgolv. Maten stod uppdukad på sidorna, i skydd undan de dansglada. Ville man fly undan musiken en stund gick det utmärkt att gå in till salen bredvid som rymde både en bar och diverse hörn med soffor, fåtöljer och bord. Alltsammans kändes väldigt lyxigt och extra fint, Balkongen var för övrigt kvällen till ära pressrum. Finare, rymligare pressrum med bättre överblick över festsalen har vi nog aldrig haft.

Det var en sådan fest där ingen egentligen ville sluta och strax före 04 när Kristin Amparos ”I see you” hördes ut ur högtalarna trodde man nästan att det var sista låten DJ:n spelade. Kristin ställde sig på scenen och sjöng till sin egen låt omringad av i stort ett alla som var kvar och befann sig i närheten av dansgolvet. För det fick hon applåder efteråt men musiken tystnade inte för det… Nej DJ:n drog igång en ny snabbare låt och snart hade en orm av folk vuxit fram som höll i varandras axlar och sicksackade sig fram mellan alla övriga människor. Ormen upplöstes ganska snabbt men den glada svängiga musiken och det faktum att alla förflyttade sig upp på scenen gjorde att man fick ej känsla av jamaicafest på stranden, typ… Cirka 10-15 minuter senare tystnade till slut musiken och salen tömdes sakta men säkert. Vid 04.30 lämnade de sista hotellet, däribland en vänlig Kristin Amparo (som fick två lite för överförfriskade personer efter sig innan de till slut lyckades skakas av) samt Ellen.

Nu undrar jag bara en sak; vem var det som hade plockat på sig bland annat stora ”subway”-kakor och gömt i en plastpåse under stolen??

Sannas revansch och Sean ”Loreen” Banan bland gästerna på finalfesten

Att Sanna inte kan texten i segrarreprisen när hon går och vinner efter en mindre rysare får man förstå. På efterfesten gjorde hon en riktig vinnarentré när hon inomhus kom åkande i en glänsande vit Opel för att sedan kliva ur den och omringas av en väntande skara. Snabb eskort upp till scenen där en gigantisk champagneflaska sattes i hennes händer och hon än en gång fick skapa ett exklusivt regn över den samlade massan framför sig.

Sanna anlände inte förrän närmare en halvtimme efter midnatt. Då hade redan såväl Linda Bengtzing, som Helena Paparizou och Linus Svenning hunnit komma. Panetoz började vid sin entré att dansa fram och tillbaka sidledes på röda mattan och sjunga om att de skulle skapa kaos in the house. Sean Banan kom utklädd till Loreen och tyckes göra generalen Christer Björkmans dag, eller åtminstone hans efterfest.

I bankettsalen dansades det sedan, pratades och hängdes det i varenda vrå. Medlemmarna ur I.D.A gästade finalfesten liksom Carl Bildt som syntes när han stod och intervjuades utanför dörrarna, på röda mattan. Även killarna i Little great things hade hittat dit. Ellen tyckte ha lärt sig under denna turné hur man poserar och behövde inte ens en vink för att glatt skutta in på festen och bland annat kasta slängkyssar.

Underhållningen stod mestadels en dj för och det var mycket schlager som spelades. Några av finalisterna gick också upp och sjöng sina låtar inför en mer eller mindre diggande publikskara. Ace, Helena Paparizou och Linus Svenning var några av de förutom Sanna då. De visade även de fem vinnarna på storbildsskärmarna i rad. Det kändes lite konstigt, ungefär som en inomhusbio fast med dansgolv och ståbordurymme på sidorna istället för biostolar.

Vid 04.30 ungefär stängdes musiken av men ingen ville gå hem. Nästan 30 minuter senare hade vi schasats ut ur bankettsalen, mot rulltrapporna och entrén. Det var fortfarande få som kände att de ville lämna. Till slut blev vi tvugna att dra oss nedåt. I den fulla rulltrappan började Panetoz sjuinga på någon annans finalbidrag. Någon annan nedanför på golvet hakade p och började glatt sjunga på en annan som gensvar och en tredje fyllde i med en annan av årets låtar. Det var fortfarande feststämning på hög nivå. Vakterna såg mer ut att undra vad som pågick. Utanför entrén i kylan började de kvarvarande gästerna som stod längst fram i taxikön att hoppa i de taxibilar som avlöste varandra i en strid ström utanför Friends arena. det tog ett tag innan de sista lämnat platsen och finalfesten verkligen var till ändå, tidigt på söndagmorgonen, med en ny dag på gryende.

Slideshow finalfesten

Alvaro för taggad?

Linus skötta sig även han bra och det i kombination med en stark låt kan göra underverk för en artist. Alvaro däremot kändes inte lika perfekt som igår. Kan det ha varit lördagsnerver eller på att han var för taggad? Glädjen kunde man tydligt se i alla fall och mitt unde rnumret blev det ett litet skuttande steg där uppe på kuben. Mot slutet skärpte han emellertid till sig. Hur det går för honom ikväll ligger väldigt mycket på hur han lyckas föra fram låten till i huvudsak tv-tittarna.

Ellen har ett helt annat ”problem” för att få röster och en hög placering. Hon sjunger enormt bra och säkert men låten är lite trist så hon måste intala svenska folket att hennes låt är tillräckligt bra och att hon är värd den där finalplatsen.

Snyggt men tveksamt om Ellen fångar kamerorna

Ellen sjunger förvisso oerhört vackert och står där i sin svarta klänning och sjunger Songbird. Rörelserna är små förutom när stativet försvinner, då blir hon lite mer friare och kan göra lite yvigare gester som förstärker sången i hennes redan tonsäkra röst. Jag fastnar fortfarnade inte för låten själv men det finns andra här som tycker att det är fullkomligt fantastiskt. Bland annat hennes ”hejarklack” i form av några klasskompisar som jublar som om de vore 30 personer här bakom oss, så fort musiken tystnat. De går årskursen under henne och fick inte själva vara med i ESC häri maj. men att se sen skolkompis det går ju!

Det är också svårt att veta om hon fixar att ta kamerorna eller ej då det är en hel del kameraåkningar bildmässigt samtidigt som Ellen inte tycks kunna fånga kamerorna med sin blick ordentligt.

 

Roliga texter, snabba takter och starka röster i första deltävlingen

I Malmös startfält har vi många snabbare låtar. Just nu går det inte att peka ut någon låt som storfavorit över alla andra men både Yohio och Helena Paparizou har låtar som kan fånga en. Elisa har ju en glad låt som säkert kan fånga en del. Fem av de åtta bidragen är på engelska medan de övriga tre sjungs på svenska, samt Mahans påhittade ord. Ett intressant startfält som ska ska bli roligt att se åt vilket håll det utvecklas under morgondagen.

To the End – YOHIO

To the end är en snabb, stark upphottad gladpop med mycket gitarr och trummor. Dock går vers och refräng in i varandra så väl att hela låten blir en enda enhet och jag kan inte låta bli att undra om han får tid att andas mellan alla rader. Har vad jag tippar ett liv även efter Melodifestivalen på dansgolven.

Aleo – Mahan Moin

Aleo har en ganska tuff och snabb popig låt med ”electropop”-aningar inbakade. Starka instrument lyfter låten. I refrängen dyker några udda takter upp och det känns lite hackigt men effektfullt. Jag tycker också det låter som att hon sjunger nära gränsen för vad hon klarar av så det ska bli intressant att se hur hon låter imorgon när det är dags för repetition.

Bröder – Linus Svenning

Redan på de första tonerna som spelades upp kom jag att tänka på Fredrik Kempe. Nu är det också han som skrivit låten, vilket alltså hörs. Det är första lugnare låten i startfältet och har en tydlig tempoändring mellan vers och refräng. Jag är något kluven till hur förhålla mig till det. Något i låten får mig att vilja mera. En annan del viskar att ”detta har vi hört förr”. Tonartshöjning inkluderas, med stråkar som litet plus i anslutning.

Casanova – Elisa Lindström

Elisa har en låt i dansbandsstuk, trodde ni något annat? Det som gör denna unik och sticker ut från den mängden är flera parametrar tillsammans. Casanova är en snabb, lättlyssnad, sprallig låt som faktiskt är medryckande på något sätt och högst troligt lär få dig att dra på smilbanden. Själva texten är skämtsam och handlar om hur hon får revansch på en kille, en casanova som tydligen hela åttiotvå tjejer? Vad tycks till exempel om frasen ”och båten som du hade har jag kört på grund oj”? Nåväl, ingen vinnare men helt klart Malmös glädjespridare! Passar bra till Elisa och hennes röst.

Bedroom – Alvaro Estrella

I Bedroom går det hett till. Det är en snabb låt som rymmer väldigt mycket text på kort tid. Förhoppningsvis hinner han med all text även live på scenen sedan. Mycket sker också i låten som att kläder åker av redan på uppfarten. Till sovrummet verkar han emellertid inte hinna. Fräck men kul text. Inledningsvis får instrument och Alvaros sång ungefär lika mycket plats men sedan får han ta över. Låt ej ert barn sjunga denna i vagnen i kön på snabbköpet bara.

Songbird – Ellen Benediktson

Ellen har kvällens andra lugna låt. Det är en enkel, avskalad ballad som känns lite entonigt såhär vid uppspelningen. Det är i stort sett Ellens sång och en gitarr som hörs. Tonartshöjning finns men låten är ändå lite trist med en gäspvarning. De som gillar Anouk lär gilla detta.

Bygdens son – Artist: Sylvester Schlegel

Sylvester sjunger fram en berättande text som börjar med ”Sen jag var liten…”, om drömmar och att de andra ska buga sig för bygdens son. Det börjar rätt lugnt men takten ökar redan vid femte versraden. Dessa följs av en väldigt kort refräng. Faktum är att själva refrängen har en mindre del i texten medan verserna är desto fler. De doakör får komma in precis innan den avslutande refrängen som går upp i tonartshöjning. Man skulle kunna säga att det är lite åt Hellström-hållet i stil.

Survivor – Helena Paparizou

Paparizous låt börjar med 5 små ord som bildar titeln på Brolles tävlingsbidrag från 2011 (7 days and 7 nights) . Det är en svängig stark poplåt som nästan exploderar vid refrängen och passar Helenas röst som hand i handsken. Den har stor potential att kunna ta sig långt om hon lyckas förvalta det även på scenen. Ett avslutande stick leder till den sista refrängen som hon helt enkelt avslutar med ett övertygat ”I’m gonna survive you boy”.