Glittrande välkomstkväll i sann glad festivalanda

Lidköping må vara en liten ort med max 35-40 000 invånare men de vet hur man ordnar en välkomstfest. Röd matta var utrullad och på den gick samtliga artister vägen upp till entrén. Ellinore Holmer kom en halv meter före Helena Paparizou och vände sig snabbt mot henne för att de skulle fotograferas tillsammans, när den samlade pressen bad Ellinore att posera.

JEM
State of drama

Stenmarck gjorde en lugn entré, gav fotograferna vad de ville ha snurrade sedan 45 grader för att ta en välkomstdryck. Då började kamerorna att smattra. En road Stenmarck konstaterade med glimten i ögat:
– Jaså, det tyckte ni var roligt.

Sist in var Ammotrack som gjorde sitt numera berömda vrål som vi hörde åtminstone 2 gånger under presskonferensen på dagen. Någon av de kvinnliga gästerna, möjligen Helena Paparizou, konstaterade högt någon meter bakom oss att ”Där är rockkillarna…”.

När alla anlänt och samtliga kommit tillbaka upp från utställningen på nedre plan, efter missvisande order, var det dags att ta plats vid borden. Förrätten bestod av Vänerlaxröra på kavring med löjrom. Förrätten bestod av en mör dovhjortsbiff med tillbehör och till dessert kunde vi chokladbegäret stillas med någon sorts trippelchokladmoussebakelse. Schlagrig dekor låg på borden, ett glittrigt draperi hängde för de stora fönstren och stora discokulor hade hängts upp i ena hörnet, allt i sann MF-stämning.

Nour El Refai anlände senare efter ett pogramledarrep och kunde hitta hitta sitt bord. Stolen bredvid mig var tillfälligt ledig då ägaren var ute och sprang. Hon hade förmodligen kunnat satt sig där om inte tallriken visat att platsen redan va upptagen samt att Jamie från Live nation visade henne till rätt bord snett intill.

Filip Adamo från Sony blev uppdragen på scenen av grabbarna i Ammotrack och en väst sattes på honom.

Härligt initiativ av Lidköping att hyra in ett liveband som klätt ut sig till sent 70-tal, tidigt 80-tal och spela välkända låtar från den tiden. Populärt hos många som valde att resa sig och dansa loss på dansgolvet. Jeremy från JEM fick feeling redan mellan borden. Glad stämning under hela kvällen och hade det inte varit så att många bodde en bra bit bort hade säkert festen kunnat fortsätta längre än till midnatt. Nu drog många istället därifrån till hotellbaren där minglandet fortsatte. Jag hamnade i ett intressant samtal med bland annat Svenska spel och låtskrivaren Linnea Deb om allt från personliga topp-5 listan av årets bidrag till Avicii och låtskriveri innan sängen kallade.

En enkel sång svår för Ellinore att bära upp själv

Ellinore Holmer avslutar dagens repetitioner, och det utan scenkläder. Nu fokuserar de förmodligen på låten och framförandet idag eftersom det är tre dagar kvar till andra chansen men det faktum att hon bara står där i byxor och svart blus vid mikrofonstativet gör att numret ser fattigt ut. Det lär bli betydligt snyggare på lördag då hennes finstämda låt ”En himmelsk sång” är av den sköra typen att den kräver ett bra iögonfallande nummer för att klara sig bra. Den vibben kände jag inte idag. Imorgon kommer ett genrep inför publik i en utsåld arena och då kan det bli något helt annat. Ellinore som knappt rör sig på scenen klarar annars inte att bära upp låten själv.

Tamt för Ellinores i En himmelsk sång

Efter att fullblodsproffset Linda överfull på energi öst på under dagens repetiton och visat vem som har förmågan att verkligen ta sig igenom kamerorna, blir det dags för något betydligt lugnare. Ellinore Holmer kliver ensam ut på scenen och ställer sig vid ett mikrofonstativ. Där står hon i en azurblå klänning medan vita spotlights lyser mot scenens mitt. Hon ser ganska stel ut där hon kramar om stativet, ser inte särskilt bekväm ut, men hon sjunger bra. Bakgrunden går i blått även den. Jättefin ljussättning men låten riskerar att falla platt och tamt i detta startfält.

Mer sammanhållet startfält i Övik

Veckans startfält här i Örnsköldsvik är inte lika spretigt som det som stack ut åt alla möjliga håll förra veckan. Av de känslor man får redan nu går det att peka ut i alla fall tre som troligen har en god chans att komma högt upp, däribland Alcazar och Anton Ewald. Så här låter veckans skörd.

1. Alcazar – Blame it on the disco
alltsammans börjar med att en datoriserad technoröst upprepar ”disco”. Andreas frågar vad han ska göra ikväll och tjejerna hakar på. I refrängen är förstås alla på och uppmanar till party.  Halvsnabb till snabb dansant alcazar-disco med fräckt ooo-ande instoppat. andra gången vi hör den visar den stark  potential att sätta sig på hjärnan. Delar av pressen går igång och dansar sittande i stolarna. Skyll på discot alternativt på Alcazar om du ej kommer hem i tid nästa gång.

2. I.D.A – Fight me if you dare
I.D.A:s låt är en rockig pop eller om det nu är popig rock, det är svårt att veta vilket. Vi säger lightrock. Det som är säkert är att låten är lite udda. Sångerskan Ida sjunger i höga toner på den del ställen under sångens gång, det hörs framför allt i början. Skön tonartshöjning men överlag har den svårt att fastna.

3. Janet Leon – Hollow
Janet börjar väldigt lugnt, nästan sövande, med ren sång. Melodin är väldigt skön och det är framför allt refrängen som gör låten. Tycker nog att den här är snäppet bättre än hennes Heartstrings förra året. En gnutta Jöback-feelling smyger sig på när hon sjunger ”i’m hooollooow…” Känns som refrängen har potential att sätta sig efter ett tag.

4. Ammotrack – Raise your hands
Här kommer veckans rockkonsert. Det är trummor, det är bas, snyggt riff och det är hes pratsång samt solopartier av instrument. Plus för tydlig text när de sjunger., man hör orden. Nytt soloparti kommer in som brygga till avslutande refräng. Detta lär inte falla farmor i smaken men rockkillen i familjen kanske kommer att höja armarna mot taket.

5. Josef Johansson – Hela natten
Josef börjar lugnt till piano men redan halvvägs in i första versen ökar takten och fler instrument läggs på. Det är pop, radiopop där refrängen bär på en skön melodi. Det är svårt att säga något mer om denna men avslutningen är väldigt upprepande med samma fras som sjungs ett antal gånger.

6. Linda Bengtzing – Ta mig
Linda har blivit lite fräckare. Samtidigt känner man igen henne på lång väg. Hon går ut snabbt redan från första tonen. Snabba trummor och synt markerar tydligt melodin. Härlig brygga och ett instrumentsolo finns med. Småläckert när musiken tystnar kort för att sedan återupptas. Detta kommer troligen bli ”Linda i gasen” när hon kliver upp på scenen. En popsynt.

7. Ellinore Holmer – En himmelsk sång
Det är något i låten som man känner igen. Problemet är att jag kommer för mitt liv inte på vilken låt. Därför lämnar jag det och benämner istället detta som en blandning av Molly Sandén ”Så vill stjärnorna” och något man hört snurra på svensktoppen. Ellinor har en skör sång och det känns som att hon inte riktigt har rösten att bära upp denna ballad.

8. Anton Ewald – Natural
Anton är het på gröten och börjar sjunga på i stort sett första tonen. Det är en ganska medryckande poplåt där versen är lugnare än refrängen. Trummorna är tydliga i just refrängen. Känns som en stark låt, särskilt mot slutet när vad som låter som en gospelkör ger Anton förstärkning som heter duga. Otroligt läckert.