Måns Zelmerlöw och Shima Niavarani leder finalen tillsammans med Björkman. I själva öppningsnumret presenterar programledarna varandra för att sedan presentera veckans startfält. Startfältet presenteras inte via namn här utan artisterna får komma ut på scenen samtidigt som en fras går mer eller mindre i repris. Det är inte ett maffigt öppningsnummer men stiligt och har definitivt sin funktion.
Shima har väntat länge på det här och går all in Eurovisionsstil med franska och allting, innan Måns påpekar för henne att det här inte är Eurovision.
Låtskrivarna som bara nämnts i förbigående under de flesta veckorna (första deltävlingen borträknad), de får sin revansch i finalen. I klippen som presenterar artisterna medan dessa intar plats på scenen så får just låtskrivarna berätta lite kring sitt bidrag och sin artist. Vilket är väldigt bra. Produktionen har dessutom fått kritik tidigare för att låtskrivarna knappt har uppmärksammats. Tidigare år har de ju suttit och vinkat i bild när de presenterats, något som inte har gått i 2021.
Danny och Klara Hammarström gör båda väldigt bra genrep både under fredagen och lördagen. Klara som såg ut att njuta igår kväll lyckas denna förmiddag med att se se både taggad och avslappnad ut samtidigt. Något som bör vara ett gott formtecken inför finalen ikväll.
I ett antal bidrag genom åren där manliga artister haft mansliga dansare har koreografin innehållit ett så kallat skrevgrepp. Anton Ewalds bidrag hör till denna grupp. Jag har dock inte nämnt det i år för att det börjar kännas som en lika naturlig del av Melodifestivalen som mellanakter och nakenchocker och schlagerboor till exempel. Det har självklart också de själva uppmärksammat och låter Måns presentera Anton Ewald och ”New religion” med orden:
– Vårt dagliga skrevgrepp giv oss idag.
Riktigt roligt!
Det är för övrigt något i Antons bidrag som gör att det känns lite… ansträngt. Särskilt i de partier där han har mycket text att få fram på kort tid. Kan tänka mig att låten inte är helt enkel att göra när man dessutom dansar under tiden man sjunger. I övrigt är det bra leverans från Antons och dansarnas sida.
Finalens schlagerdrottning Perrelli, hon glittrar och levererar även hon, både i sången och i hennes utstrålning överlag. Hennes starka bidrag ”Still young” är dessutom finalens lyxigaste och glamourösaste bidrag med Eurovisionsfeeling. Tack vare kläderna, prismorna i bakgrunden och catwalken av hennes dansande ”modeller”.
Att Måns har stor programledarvana från att leda Allsång på Skansen i tre säsonger och tillhöra den lilla skaran som fått leda ett Eurovision Song Contest, det märks. Han gör det så naturligt och med en humor som är så enkel men klockren när han till exempel presenterar artisterna. Lyssna till exempel på hans presentation av Eric Saade. Måns har också förmågan att snabbt rädda upp något om det skulle ske något oväntat. Shima har inte samma programledarutstrålning. Hennes små skämt och ordvitsar blir lite stelare och lästa innantill.
En önskan finns om att hon om möjligt skulle slappna av lite mer. Samtidigt finns det en charm i att Måns är lite av den där coola storebrodern som tar det chill och rättar lite fint trots att lillasyster har lite konstiga saker för sig.
Dotters dansare har fått dra på sig handskar lagom till finalen. Alltså inte sådana där engångsplasthandskar utan handskar som matchar kläderna och har en inbyggd LED-lampa. Lite kul och ger en extra effekt till Dotters bidrag ”Little tot”. Sångerskan i sin tuffa outift, som är kvar sedan deltävlingen, är säker och stark och det finns en Bulletproofkänsla över hela framträdandet. Lovande.
Arvingarna fick under fredagens genrep ett tekniskt problem och fick då sjunga om sin låt. Det är så att om de vinner ikväll och det inte är möjligt för dem att vara på plats under Eurovision i Amsterdam i maj så är det uppträdandena från just fredagens genrep som kommer att användas.
Arvingarna slapp emellertid fler tekniska problem och dansade sig genom sitt bidrag ”Tänker inte alls gå hem”, som lär bli en nationallåt för när vi kan börja röra oss fritt igen i samhället.
Efter att alla artister gjort vad de kan så blir det bland annat dags för ett inslag där reportern Birgitta Bollerud ska berätta om hur det ser ut just nu i Amsterdam där Eurovision ska vara. Det är en strykrädd reporter som inte ens tagit sig från flygplatsen ut till arenan. Nu önskar man att Lynda Woodruff hade dykt upp..
Mellanakten däremot… Nu snackar vi! Det här är ett genialt medley av gamla MF-låtar som fått ny text för att på bästa sätt kunna visa den lilla gossen Christer Björkmans dröm som sedan utmynnar i en melodiös historia kring festivalens 20 år på turné. Ta inte toalettpaus här. Gå inte och koka nytt kaffe. Sitt kvar framför tv:n och njut.
Därefter kommer det ytterligare två mindre solomellanakter från Måns respektive Shima. Shima gör sin tolkning av förra årets vinnarbidrag ”Move”, vilken är en fin hyllning. Dock inte i samma liga som The Mamas.
Under förmiddagens genrep blev Charlotte Perrelli vinnaren. Hon tar emot sångfågeln och blommor från The Mamas men Christer BJörkman inser vid det lilla vinnarsnacket med Charlote att ”här skulle jag haft en mick…”
Igår var det Eric Saade som lottades som vinnare men han vägrade ta varesig pokalen eller blommorna eller svara CHrister på hur det kändes.
– Jag vill inte jinxa, var det enda han sa.
