En timmes långt Mekka – för de som gillar Jon Henrik Fjällgren

Jon Henrik Fjällgren

Jon Henrik steg ut på Gröna Lunds lilla scen iklädd en väldigt snarlik dress som under MF-finalen. Jackan som bars öppen ovanpå dressen gav honom ett något tuffare utseende. Den åkte emellertid av redan efter öppningsnumret. Dansbanan som även fungerar som nöjesparkens lilla scen var välfylld men intimiteten mellan artist och publik var lite stel, framför allt under de första låtarna.

Frågan innan konserten var om den jojkande sångaren har ett material som håller för en hel konsert. Att hans MF-låt är populär blev väldigt tydligt redan under hans semifinal i våras. Repertoaren denna kväll innehöll såväl en sång om sin hund som en specialskriven låt på samiska tillägnad offren på Utöya under den dryga timmen som showen varade. Intimitet nämndes ovan. För en artist kan det ofta vara lättare att få en nära och varm stämning mellan sig och publik på en mindre scen. Detta kom inte fram helt då han kändes lätt stel/enformig och timid i uppträdandet, åtminstone under de tre första låtarna. Jag tröttnade också väldigt fort och kände redan innan halvtid att det räckte för mig då mycket lät likt varann. Korta mellansnack hölls mellan flertalet av låtarna.

Publiken som kommit för att höra honom var visserligen inte begeistrade men det välfyllda området framför scenen som fyllts av både barn, föräldrar och ungdomar mestadels var konstant fyllt. När tonerna till ”Jag är fri” kom så kom försökte ytterligare några besökare att få sig en glimt av den jojkande artisten och mobiltelefoner samt kameror sträcktes upp i luften lite överallt i det ”nyväckta” publikhavet som hittills varit väldigt lugnt. Den avslutande låten tagen från hans nya skiva bestod av en lite annorlunda jojk och fick mig mig av någon anledning att faktiskt tänka på sommaren då den var ganska skön på något vis.

För den som ännu inte lärt sig hemligheten med jojken som sångstil blir det väl ingen större skillnad på musiken sångaren och bandet för ut genom högtalarna förutom att man känner igen hans så kallade hit ”Jag är fri”. En timme räckte gott och med tanke på publikantalet så var nog lilla scenen det bästa valet. Självklart går det att lyssna på denna duktiga jojkande musiker men för min del i lagom stor dos per gång. Jon Henrik Fjällgrens konsert kanske inte kan benämnas som sommaren bästa  eller mest händelserika heller för den delen men är man ute efter att uppleva en lite annorlunda musikstil mot vad man vanligtvis lyssnar på och är nyfiken på resten av hans repertoar så skadar det inte på något sätt att spana in honom. För de som gillar jojk och då i synnerhet Jon Henrik Fjällgren så är det här emellertid ett drygt en timmes långt Mekka.

Måns fick fart på Grönan

Måns Zelmerlöw, Gröna Lund 2015

Cirka 12 000 personer hade hittat till Gröna Lund för att bevittna Måns ”mums-mums” Zelmerlöws turnépremiär denna något kyliga men sköna fredagskväll. Publiktrycket var stort och det var inte bara en gång under den nästan en timme långa showen som den forne allsångsledaren lät publiken vara med på en sånginsats. Det var en blandad repertoar av såväl gamla hits som nya låtar från hans senaste album Perfectly damaged, Självfallet kom även Heroes till slut (låten alla väntat på) – och responsen lät inte vänta på sig! Måns form var det absolut inget fel på och att få höra till exempel Hope and Glory i en något annorlunda version än man är van var en av höjdpunkterna.

Måns drog igång showen fräscht genom att framföra ganska nya och inte alltför kända låtar som bland annat ”someday”. ”Broken parts” är visserligen cirka 3 år gammal bara men en av ”hitarna” från skivan Barcelona sessions, vilket märktes på publiken som vaknade till vid de första tonerna. Jag nämnde allsång tidigare. Måns hade inte så många långa mellansnack men inför ”Hold on” ombads publiken hänga på om man fick feeling. Feeling var för övrigt något som både sångaren och hans publik fick så det nästan räckte och blev över när ”Hope and Glory” kom.

Måns kunde sedan inte undvika att nämna Eurovision längre och berättade om flaggincidenten men från den humoristiska sidan. I den verkligt sköna ”should’ve gone home” som fångade åtminstone mig hördes verkligen hur otroligt säker och framför allt stark hans röst är. Alltsammans avslutades med Cara Mia där en studsbollsaktig sångare sträckte ut micken för den samlade skaran som trängdes framför honom. De lydde snällt…

Vad vore väl konserten utan ESC-segrarlåten Heroes? Denna fick sätta punkt medelst magnifikt pyro och blå-gult konfetti samt en lycklig Måns i högform. Micke Blomqvist, en av kören från Wien var för övrigt med i hans band liksom Alexander. Det var bara tjejerna som fattades så hade alla varit samlade.