Helt seriöst-Kaliffa satte i högre växel direkt

1770

I sommarens femte allsång fortsatte solen att lysa över Solliden. Det var lite snabbare takt över veckans allsånger och dessutom någon tungvrickare. Oväntat var det också att dansbandet Sannex skulle bjuda på samma drag som Kaliffa då han levererade sin Helt seriöst till en stående publik redan i början av programtimmen.

Sanna Nielsen öppnade i Robert Broberg-anda med en allsång, nämligen Ingela. Av de gästande artisterna var Kaliffa först ut. Kaliffa hade bland annat med sig två dansare och låten han körde var den nu mycket välkända Helt seriöst. Helt seriöst så fick han upp hela publiken på fötter. Det var riktigt bra drag som märktes. Sångaren hade som allsång valt Lundblads fina Ta mig till havet, som körts både en och troligen 25 gånger på denna scenen. Med eller utan Peter Lundblad själv genom åren.

1802

Dansbandet Sannex sjöng under kvällen två låtar men det var deras avslutande Låtsas som att det regnar som fick den mesta responsen, då publiken stod upp och dansade med under handklapp.
Tillsammans med Sanna passade det skånska bandet på att köra två meningar ifrån Änglahund. Det var i alla fall så långt ungefär som hanns innan Sanna avbröt tvärt. Men det skulle bli ännu en Skånesignerad allsång då de valt den ganska snabba Var ska vi sova inatt.

1840

Efter detta lilla Skånestopp på kvällens musikaliska resa väntade en liten bossanova med Sanna Nielsen själv samt de uppstoppade sångerskorna Celine Dion och Barbara Streisand som styrdes av varsin sjungande dockförare. Med samtliga fem i matchande klänningar blev de fem faktiskt en fungerande men udda enhet.

Jazzsångerskan och låtskrivaren Amanda Ginsburg sjöng sin jazziga Havsmelodi, iklädd 70-talsdoftande grön klänning. Såväl hennes sång som själva låten förde tankarna till Monica Zetterlund. En skön visa att lyssna på lite sådär, helt enkelt. Amande förklarade sedan för Sanna att hon valt den lite busiga allsången Loppan.

1866

Buset fortsatte sedan med Pernilla Wahlgren som (efter en allsång) satte sig vid flygeln och framförde Längtan som hon själv skrivit texten till. Pernilla Wahlgren spelade och sjöng fint men stördes av två ”musiker” som inte kunde spela en enda ton rätt, Måns Nathanaelson och Ola Forssmed. Dessa två ställde sig även framför huvudartisten som fick gå åt sidan för att ta emot applåderna. Ett lite halvkul nummer som inte nådde ända fram på grund av att delar av alltsammans kändes lite för livlöst och inövat. Kan möjligen bero på att Pernilla hade betydligt mer av ren artist än skådespelare i sig denna kväll.

Magnus Carlsson hade också hittat dit och passade på att i en duett med programledaren hylla snart 90-åriga Lasse Lönndahl som satt i publiken. Detta genom att sjunga Visa mig hur man går hem. Herr Lönndahl som åldrats med värdighet satt och sjöng med från sin plats.

1944

I det efterföljande Thore Skogman-medleyt som började med Tiotusen röda rosor fick just Lasse Lönndahl, om inte 10 000 så i alla fall en liten bukett med röda rosor i handen och en duettstund med Sanna. Däremot är det oklart hur många som hade tungan med sig i Plättlaggen.

Sannex avslutade som sagts i texten ovan med att riva av Låtsas som det regnar och fick med sig hela publiken i bara farten, detta klart godkända program.