Veckans allsång lyfte inte riktigt i det retfulla vädret

Ida LaFontaine med konfettiskjutglada dansare

Någon där uppe måste ha haft väldigt roligt igår, ty vädret verkade misstänksamt retfullt. Någon timme före genrepet ville inte vädret vara med publiken längre och det fortsatte så under kvällen med några avbrott. Först vid 21 – 21.30 snåret slutade det regna, vilket förstås var passande nog då alla kameror stängdes av och det var dags att masa sig hemåt.

Det kan också ha varit vädret som gjorde att det inte var lika många som hade hittat till Solliden denna kväll även om avsaknaden av ett stort dragplåster bland Petras gäster säkerligen bidrog. Visst fick vi både dansband, mer poppiga låtar blandat med lite humor á la Sussie Eriksson och någon slags körsång från Kjell Lönnå med sin kör men temperaturen på publiken tycktes inte vara den hetaste.

För att presentera Sundsvalls kammarkör fick de inleda gästkavalkaden med en vacker och framför allt storkörs-doftande ”så skimrande var aldrig havet”. Det kändes lite som att vara tillbaka vid majkasen och välkomna våren.

Därefter blev det betydligt mer moderna toner då proffsiga Ida LaFontaine kom in tillsammans med fyra kvinnliga dansare för att framföra sin ”Shut up and kiss me”. Hon gav oss det i särklass festligaste numret då såväl en knippe ballonger som konfettistavar var en del av hennes scenografi. Ida har bland annat trots sina unga 18 år arbetat med Måns Zelmerlöw samt som 14-åring brytit ett skivkontrakt för att det inte kändes rätt. Det lär krävas styrka för att klara av något sådant. Allsång är något som Ida också klarar av att leda och hon hade valt ”é dé det här du kallar kärlek”, som togs emot väl av en ganska så sångtörstande publik.

Olle Jönsson med sitt band Lasse Stefanz parkerade backade upp sin turnébuss bredvid scenen under dagen för att göra sig hemmastadda på Skansen. Mikael Wiehe gjorde Olle sällskap i en duett med titeln ”Leva tills jag dör”. Tråkigt framträdande scenmässigt då de två egentligen bara stod rakt upp och ned och sjöng. Själva låten var desto bättre och kan beskrivas som en modern dansbandslåt. Om än med lätt negativ klang textmässigt trots det faktum att texten går ut på att han har mycket kvar att leva för och därför inte tänker låta liemannen komma än. Vilket han tyvärr gjorde för Robert Broberg natten till tisdagen. Robert Broberg blev 75 år. Förra veckans allsång ”Båtlåt” hade kanske passat bättre den här veckan.

Mikael Wiehe & Olle Jönsson (Lasse Stefanz)

För att Petra Marklund inte skulle Marknadsföra sig som artisten September i nästa allsång fick en viss Caroline af Ugglas plockas upp ute u publiken och ensam leda såväl publiken som ”miljonkören” framför tv-apparaterna igenom en fulllängdsversion av ”Händerna mot himlen”. Också denna allsång mottogs väl och händer sträcktes mycket riktigt mot himlen. Någon bar däremot var det ont om så att lägga pannan mot baren var betydligt svårare.

Humorinslagen den här veckan var betydligt bättre och undrar om de inte tilltalade en bredare publik också. Komikern Sussie Eriksson äntrade nämligen scenen och gav oss en svensk version av Greaseklassikern ”Helplessly devoted to you”. I den här versionen fick den titeln ”Ohjälpligt förälskad i dig” och synkroniseringen mellan orkester/sångerska var kanske inte den allra bästa. Rätt kul plojakt där Sussie fick agera frustrerad och mot slutet stampade i golvet samtidigt som hon skrek order till orkestern. Efter weballsången, Gyllene tiders stora hit ”Sommartider” kom nästa lilla humorakt då Kjell Lönnås kammarkör fick sjunga/rappa/ljudeffekta fram något som skulle föreställa en timmerhuggslåt från Norrland följt av att ”Den gamla vaktparaden” som en hyllning till alla blåsorkestrar. Väldigt underhållande med upphov till skratt här och var.

Alltsammans avslutades med allsången Kalle på spången som Olle Jönsson fick hjälpa Petra med. Urik Munther hade valt ”Luffarvisan” som allsång vilket passade honom väldigt bra. Dinah Nah stängde butiken med sitt Mellonummer. Helt okej nummer men publikens respons tycktes mer ljum än het och direkt efter att programmet slutat var det väldigt många som valde bort webbens extranummer, flera för att söka sig ett varmare och torrare ställe. Det känns som att det fattades något extra för att krydda programmet och gjort det hetare, till exempel iaf en större artist. Någon sådan fattades tyvärr här vilket gjorde att programmet inte riktigt lyfte helhetsmässigt.

Ett försök till tippning av deltävling fyra

Förra veckan var det sju våndor när jag skulle tippa utgången på lördagkvällen. Det blir nog sju våndor till denna vecka. Julia Alvgard känns som en säker åttondeplats. De övriga kan i stort sett hamna var som helst. Det har varnats för Nicke Borg, Lasse Stefanz och Love generation pratas det mycket om, men alla kan inte gå till globen. Anders Fernette gillar jag skarpt men han har hamnat långt ner i publikundersökningen mellan Svenska spel, Melodifestivalklubben, Poplight och QX. Inget ont om dansband men jag tror ändå inte att grabbarna kommer få tillräckligt många röster för att ta sig till Globen. De kan nog hamna i högst andra chansen. Gissningen:

1. Love generation

2. Linda Pritchard

3. Melody Club

4. Linda Bengtzing

5. Nicke Borg

6. Lasse Stefanz

7. Anders Fernette

8. Julia Alvgard

Egentligen tycker jag inte att Fernette förtjänar att hamna så långt ner på listan men har en liten föraning om att Lasse Stefanz som haft 40 år på sig att bygga upp en fanskara kommer få fler röster än Anders bara av den anledningen.

Olle kan texten

Här går det undan och Lasse Stefanz har intagit scenen. Olle  står liksom igår längst fram men klädrepet till ära i sina scenkläder. Snyggt att Olle skiljer sig från de övriga i bandet genom att han är den ende som har en röd kavaj med svar krage och fickkanter medan det då är ombytta färger hos de andra. Olles röst är speciell och passar till den här låten och texten verkar sitta bättre. Någon lapp finns nämligen inte i hand hand nu.

Olle Jönsson kastar blickar på fusklapp

Lasse Stefanz har intagit scenen med både litet vitt piano, två gitarrer och en bas. Liksom låten är detta ett nummer där någonting egentligen inte händer, hur många blickar man än kastar. Bakgrunden är ful med deras emblem medan LED-ringen går i röda nyanser och det är väl kanske det mönstret som är mest rörligt på scenen förutom strålkastarna som går i rött och vitt.

Ser också liiite oprofessionellt ut att Olle Jönsson inte ens kan inte ens kan texten riktigt, men han har ju minst tre lektioner till att gå på innan allt verkligen måste sitta.

Malmös startfält – sammanfattning av bidragen

Helylledansband, gångbart disco och klyschig Linda Bengtzing som sjunger om diskmaskin och hyckleri. Det är några av startfältets bidrag här i Malmö. Varsågod, här kommer den totala sammanfattningen av veckans bidrag.

1. The hunter – Melody club

Melody club har en låt jag trodde skulle vara mer fartfylld än den faktiskt är- Det är popigt tempo, trummor som uppbackning och en halvsnabb historia som inleds med ett ”Aaa…aaa…aaa…aaa, i hear the sound…” Precis innan de två sista refrängerna är ett lugnare parti insprängt vilket i och för sig är snyggt. Första gången kändes den halvklar men andra varvet kom en känsla av ”den här är ju ganska bra ändå, om man jämför andra i startfältet” då det trots allt finns lite tryck i låten.

2. Better or worse – Julia Alvgard

Även Better or worse går åt det popiga hållet men lite lugnare än föregående, med elektroniska inslag. Julia känns som ett tamt försök att låtsas vara en stor poptjej men hon tar sig lite mot slutet, omkring tonartshöjningen. Känns inte som någon vinnare efter denna uppspelning.

3. En blick och nånting händer – Lasse Stefanz

Lasse Stefanz har fastnat i en tidsmaskin som befinner sig ett antal år bak i tiden. Detta är äkta dansband. Så äkta och gammaldags att inte ens refrängen får liv. Killarna tuggar på i ungefär samma tempo från första till sista ton. Körandet bakom ledsångaren består av små ord instuckna här och var. Avslutet består av ett utdraget ”diiiiiig”. Ett perfekt tillfälle att springa iväg för att hämta mer dricka och snacks om det redan hunnit ta slut.

4. Alive – Linda Pritchard

Alive börjar med enkelt med piano som en av flera instrument. Det är en lugn låt som vaknar till redan i första refrängen. Inledningen är lite av ett sömnpiller men låten blir starkare. Det är fräckt mot slutet när Linda tar ner tempot väldigt under några ord, nästan så man tror att låten tonar ut, för att sedan snabbt öka i såväl styrka och takt. Personligen föredrar jag hennes tidigare låt mer, men hon har en snygg sista ton.

5. Run – Anders Fernette

Run skulle kunna passa på ett dansgolv. Starten är ganska lugn med såväl gitarr som Anders stämma men överlag är den ganska snabb. Under låten ”leker” Anders genom att gå upp och ned i tonerna och är stark i refrängen. Höjning mot slutet. Låten påminner om något välbekant men det irriterande är att jag inte kan plocka ut det välbekanta.

6. E de fel på mig – Linda Bengtzing

Här har ni en låt som dryper av roliga ordval och klyschor, lite åt ”Värsta schlagern”-hållet. Det är en ganska snabb lättsam poplåt. Bengtzing avslutar med en ton a lá Pernilla Wahlgren i Piccadilly Cirkus. Själva texten handlar om att hon har en man men att någonstans i min fantasi finns en annan i mitt liv. Apropå texten… Lindas första fras lyder Har hittat mannen med rätt kemi, och vad sägs om  vad sägs om ordvalen en familjefar,hyckleri, matbutik, som kan plocka ur diskmaskin eller kan det där med bygg och snickeri. Martin i äntligen hemma gör comeback på MF-scenen? Kul låt!

7. Leaving home – Nicke Borg

Leaving home känns lite släpande, som en hes Andreas Johnson som slagit ner på takten. Refrängen är skön dock och mot slutet blir den lite rockigare, bland annat med ett gitarrsolo, innan Nicke avslutar med ”Leaving home” som sista ord under det att låten dör ut.

8. Dance alone – Love generation

Snabb låt som har en stark refräng. Det är lite dunka-disco över låten. Trummor ligger hela tiden gansak tydligt i bakgrunden. Läckert gjort att låta Love generation låta burkigt precis innan sista refrängen sparkar igång. Tvärt slut.

Jag börjar ana vart det bär, men vågar inte slå klubban i bordet än. Dels för att en låt kan växa enormt på scenen och dels för att SVT som önskat någon bra uppspelningsutrustning fick en liten bergsprängare, kanske inte av årets modell heller… Vi hörde i alla fall låtarna och det är ändå det viktigaste även om det ju är kul att få höra de i bra kvalitet också. Imorgon är det repetitionsdags på scenen för artisterna och då kan saker och ting svänga. Då får vi höra de live och det brukar göra en hel del.