Linda är riktigt taggad – visar prov på sina röstresurser

Linda Bengtzing har scenkläderna på sig. Det är en röd outfit med vida byxor (byxbenen) och en top med astronautinspirerade axlar och bar midja. Detta under det tunna vita tyget som åker av relativt snabbt in i bidraget. Färgen gör att hon syns bättre i rutan.

_D3S1450

_D3S1520

Det är höftvickning i takt under första versen, och inte bara då utan det är genomgående under hennes tre minuter. Linda är taggad idag och håller inte igen alls. Hon låter rösten jobba redan nu så pass att hon till och med går upp lite extra i sången med toner och inlevelse som vi inte hörde under gårdagens repetitioner. Bland annat där mot slutet då hon går ner på knä och lutar sig bakåt med micken i luften. Det är säkerhet ut i fingerspetsarna från sångerskan. Mycket lovande rep! Däremot blir hon väldigt liten och ensam ibland vad gäller bildproduktionen av numret.

_D3S1402

Linda levererar smittande nummer – lyfter alla mina sorger

Det här verka vara en sån veccka där i stort sett varje bidrag lyfter på scenen. Linda Bengtzing tillhör en av de. Det är egentligen väldigt enkelt scenografiskt och Linda är ensam på scenen, där hon under ”Alla mins sorger” rör sig mellan en skog av roesticks.

Hon börjar emellertid en Lina Hedlund-pose långt bak upplyst av sex vita spottar. Ovanpå sina svarta scnkläder bär hon ett vitt tunnt tyg som åker av när hon så börjar promenaden framåt mot publiken.

_D3S0162

Ljussättningen som består av ett antal rörliga spottar går i lila och turkos bland annat. Det här är riktigt snyggt och känns modernt och tufft. Som en uppdaterad Linda Bengtzing, och hon är ju hur säker som helst vad gäller sången. Förutom att skaka på huvudet så att håret flyger är det mycket gester med armarna samt några bugningar.

Det är ett smittande nummer där låten sätter sig hos en trots att refrängen är lite svagare än själva versen.

_D3S0169

Från sömnigt mirakel till stark rike i Göteborgs startfält

Vi har nu hört alla veckans låtar och för att inte förhala går jag direkt in på bedömningen av dessa. Den lyder som följer:

NobodyKlara Hammarström
Nobody börjar direkt med dansanta toner. Låten har ett genomgående beat och det är mycket upprepningar i texten. Det gör denna danspop som skulle passa lätt på ett dansgolv, lättlyssnad. Känns lite som ”Hello” möter typ Lisa Ajax. Efter andra genomlyssningen kan konstateras att den är lite anonym, dock starkare än några av de andra låtarna i startfältet. Det gör att det kan gå hur som hrlst, beroende på hur Klara levererar på scenen.

Miraklernas tid Jan Johansen
Miraklernas tid låter som en maffig låt på titeln. Titeln bedrar. Det här är en sömnig låt som berättas i en stilla, nästan talande takt. Problemet den här visan inte kommer igång. Jag hyser en förhoppning om att Jan Johansen kan ge den lite mer liv och kraft. Visst, den har någon ökning mot slutet men det kommer krävas en del för att lyfta denna.

Bulletproof Dotter
Dotters bulletproof är en låt som känns som att den skulle ha några år på nacken och påminner lite åt Lalehhållet. Det är en skön takt med tydlig vers och refräng men jag har svårt att greppa låten riktigt. På uppspelningen känns det mellanmjölk. Förhoppningsvis lyfter den live.

Vamos Amigos Mendes feat. Alvaro Estrella
Vamos a la playa, skulle vi visst inte till. Inte här. Men den här är en snabb danslåt i latinostil å spanska med engelska inslag kan man väl säga. Mer likt Everyday än Adrenaline. Det finns en energi och glädje i denna dansanta poplåt som är ganska stark och medryckande. Brygga med handklapp finns också. Känns som att den kan placera sig lite varstans beroende på hur Mendes och Alvaro får fram den på scenen.

Alla mina sorger Linda Bengtzing
Man skulle bli förvånad om Linda skulle sjunga på engelska i Melodifestivalen. Hon har förstås en klassisk Linda-schlagerpop. Det drogs lite på smilbanden när frasen ”Alla flickor” petats in i den här positiva texten om att gå vidare och resa sig från ett misslyckat förhållande. Linda har ett starkt röst-ID. Lägg till att det här är en relativt enkel, skön låt med tonartshöjning som är glad. Nu har det inte gått så bra för schlagerlåtar på sistone så Linda har oddsen mot sig där. Vi får se om hon kan bryta det mönstret.

Talking In My SleepPaul Rey
Paul Rey tävlar med en lugnare, mer finstämd låt där han sjunger med känsla. Refrängen är lite släpig och det finns en lugn brygga där han tar ner tempot för att sedan öka igen till ett snabbare tempo med stark sång precis mot slutet. Känner inte att det här är en av veckans starkaste låtar, inte på uppspelningen.

Kingdom ComeAnna Bergendahl
Anna Bergendahl har själv varit med och skrivit Kingdom come. Det låter ganska likt förra årets Ashes to ashes i stil men version 2.0. Låten börjar direkt och starkt och den har ett härligt tempo, som lyckas fånga en. Det är en upptempo poplåt. Trors att vers och refräng liksom flyter ihop eller limmar ihop sig, så kan man urskilja de olika partierna. Med tanke på att den sticker ut i veckans startfält, är så pass stark och med tanke på Annas starka röst så bör det kunna vara en stakt kandidat till finalplats.

Skumpa, karaokeshow samt lugnare mingel på lång efterfest

 

Artisterna dröjde väldigt länge på att göra entré, åtminstone de två finalisterna Molly Sandén och Frans som inte behagade anlända till sitt bord förrän omkring 15-10 minuter innan midnatt. Några som var desto tidigare dit var två Gävleprofiler. Dels Lars-Åke Wilhelmsson som hade suttit på plats inne i arenan under direktsändningen och gärna tog sig ett litet snack om bland annat deltävlingen strax intill buffébordet samt tjejen som underhöll oss på torsdagens välkomstfest, Britta.

Dolly Style samt Panetoz gjorde storstilad entré medelst mycket glädje och en del spex. Panetoz behagade ha en egen liten minishow med både dans och sång vid borden bara en stund innan finalisterna till slut lyckades hitta dit för att fira med skumpa. Frans fick visserligen spreja ner vissa ur journalistkåren men fick snabbt en flaska fanta i handen av teamet runt sig när det så var dags att skåla. Detta då han likt Isa ännu inte har åldern inne för att själv dricka innehållet.

Festen började lugnt och lite stelt, mycket på grund av att många tycktes ha svårt att hitta dansgolvet. Buffén hittade samtliga till samt till borden men i vilket rum är dansgolvet? Finns det ett sådant? Jodå, det visade sig att dansgolvet höll till i restaurangens bar. Det blev allt mer välbesökt ju längre tiden bar och omkring 02-03 på natten sjöng Martin Stenmarck till sin egen låt på dansgolvet tillsammans med Molly Sandén som hakade på i festruset.

De som ville ta en paus från allt ljud kunde hänga i buffésalen där det var betydligt lägre ljudnivå samt en liten bar eller helt enkelt hänga i foajékorridoren nedsjunken i någon soffa eller fåtölj. Vid 04 stängdes musiken av. Då var fortfarande många uppe på benen med liten lust att gå och lägga sig. Panetoz, som gav undertecknad en lektion på dansgolvet sent på natten, samt Martin Stenmarck och en och annan husdansare var bara några som stannade kvar för att umgås innan vi alla blev utschasade ur lokalen. Då förflyttades festen till annat håll för de som var pigga nog att haka på.

Buffébordet.
Mannen bakom många geniala manus, Edward af Sillén.
Jon Henrik Fjällgren var speciell gäst i mellanakten tidigare under kvällen.
Sarah Dawn Finer beundrade Ginas feststass för att sedan posera med sin programledarkollega.
Linda Bengtzing passade på att pussa pojkvännen Peter Ståhlgren.
Lars-Åke Wilhelmsson hade lämnat Babsan hemma och kom som sig själv.
Molly Sandén hugger tag i skumpaflaskan.
Molly poserar med fulla händer efter att ha öppnat champagnen på sedvanligt segrarsätt.
En av de första sakerna Frans sa var att han inte har en aning om hur man öppnar flaskan. Medan Erik Stenhammar hjälper till med att ta bort papperet tränar Frans på att hålla.
Frans får tips av Erik hur han ska göra.
Panetoz kom förbi och ville fira med Frans. De passade på att lära tonåringen hur man ska fira bäst…
… dvs att ta sikte på Aftonbladets reporter Tobbe Ek. Lärlingen lärde sig snabbt vilket gillades av såväl teamet runt honom som Panetoz.
Frans champagneflaska byttes mot en oskyldig fantaflaska när det blev dags att fira finalbiljetten med sin artistkollega Molly Sandén.

Frans nya favoritskap

Under den här veckan har det har varit lite si och så kring Frans vid repen. Han har ju sången, den släpiga sången men har sett lite stel och obekväm ut där han stått ensam framför sin vägg med en mössa på huvudet . Så igår kväll hände något. Mössan åkte av och med den kom det faktiskt fram en kille som överraskade många när han tog publiken med storm.

Vi förstår inte varför men trots att han inte har den där förmågan att ta kamerorna riktigt rätt, trots att han ser väldigt liten ut där på scenen så är det någon slags osynlig aura som måste lysa kring honom för båda Gävles genrepspubliker har gått igång på honom. Det kan tänkas att Frans gör en Sarah Dawn Finer och ”skräller” – i det här fallet går direkt till Friends – på grund av låten.

Linda Bengtzing som var jättenöjd med fredagskvällens genrep där allt satt till 100% för henne, har kluven känsla eller rättare sagt kluvna vibbar inför kvällen.
– Jag tror det kommer bli väldigt tufft. Väldigt tufft. När man hör låtarna litegrann så börjar man ju, det är ju låtarna som tävlar trots allt, så att… vågar jag säga att jag tror Frans till och med kommer vinna hela MF iår?

– Ja men som sagt jag jobbar ju jag har sagt det till alla, jag jobbar ju så mycket bättre när det är publik, det är det som är lite farligt tror jag. För att det är ju egentligen till grund och botten till tittarna där hemma. Om jag går igång på publiken kanske jag blir inslukad där, säger Frans och lovordar genrepspubliken.
Nu måste man ju fånga tv-tittarna men får samtidigt inte vara för stel. Det finns åtminstone några tusen röstberättigade i publiken också som man kan få bonusröster från och det syns i bild om du är stel.

Frans besvarar också Lindas starka tillit och tro på Frans i hans If I were sorry.
– Hon sa såhär till mig i green room direkt efter, bara ”Du var så vek så nu har jag lagt tusen spänn på att du vinner hela.” Jag bara ”Vad fan Linda? Varför säger du det till mig?” No pressure kill you. Hon är underbar.

Plötsligt blev det Oscarsgala!

Det är dags för Linda Bengtzing att dra isär ridån och visa sig i sin stass. Den första tanken som dyker upp när vi får se Linda i hennes scenkläder är att vi hamnat på en Oscarsgala där superstjärnan Linda Bengtzing glamoröst gör entré omringad av ett gäng frack-killar som enbart är där för hennes skull. Tre ord: Vad hände här??

Det här numret såg vi ju inte igår…

Lindas guld har flyttat från byxorna till bakgrunden

Linda Bengtzing har en hel del med sig på scenen, inte bara dansare. Det är både trappa, en ridå, och fläkt. Trappan som innehåller ett oräkneligt antal lysande lampor är utrullad mitt på scenen från vilken Linda börjar omgiven av sina dansare, så fort ridån dragits isär och showen börjar. Linda dansar nerför scenen uppbackad av dansarna, kliver på de med mera. Guldet Linda hade på sina byxor senast har förpassats till bakgrunden istället.

Det är fart, fläkt och en säker sångerska som för sig över scenen ledigt. Samtidigt känns framförandet ganska välbekant redan.

Gott och blandat i Gävles startfält

Gävles startfält är helt klart starkare än föregående vecka. Man kan också konstatera att det är ett mer blandat startfält som ställer upp sig här, med allt från släpig slowpop á la Frans till ballad signerad Molly Sandén och så riktig rock levererat av Eclipse. Det här kommer kunna bli en intressant vecka.

Eclipse – Runaways
Det börjar i rockstil här i Gävle. Bandet Eclipse låter tunga basar inleda. Leadsångaren Erik har en ”ung” röst och det blir en härlig kombination när hans sång möter rockmusiken. Själva låten är snabb, en sån där lagom snabb rock där man faktiskt också hör vad som sjungs, alltså ingen hårdrock. Det är heller inget problem att förstå vad låten heter då ordet ”Runaways” är ofta återkommande i refrängen. Instrumentalt solo ingår. Runaways kan liknas vid ettt ungt Alien.

Dolly Style – Rollercoaster
Välkommen till karnivalen. Men förvänta er inget ”Hello hi”. Det här är en mer vuxen Dolly Style. En halvsnabb ganska trallvänlig Timoteijdoftande glad låt som möter discon. Dock känns den lite för svår för att bli det där klistret på hjärnan. Det finns risk att man tre bidrag senare har glömt bort hur den gick, det har åtminstone jag gjort redan.

Martin Stenmarck – Du tar mig tillbaks
Här möter vi en berättande Martin Stenmarck som minns tillbaka till när han och partnern var 15 år yngre, alltsammans under pianokomp som är det enda som hörs under den första versen. De övriga instrumenten hakar på när refrängen kommer. Riktigt härlig mogen, modern ballad som ger ungefär samma känsla som när man den där sista sommardagen hänger med ett gäng nya vänner och bara önskar att den inte ska ta slut. Stenmarck ber innerligt om att dra tillbaka tiden i denna starka text och fina ballad. Lyckas han fånga tv-tittarna kan han bli farlig i detta startfält.

Linda Bengtzing – Killer girl
Killer girl är en typisk lightschlagerpop modell Linda Bengtzing. Det som gör att vi ändå får möta en ny bengtzing är texten som är ganska fräck och bestämd. Bestämt är också vad Linda är när hon sjunger. Hon vill verkligen vill ha den där killen som inte finns där riktigt än och verkar vara väldig krävande. En modern text som mycket väl kan vara den första i MF-historien att innehålla ordet ”instagram”. Efter ett stick där kören tillfälligt tar över avslutar Linda starkt.

Frans – If I were sorry
Den lilla Zlatanpojken har vuxit upp till en tonåring. Frans tycks på kuppen ha tagit till sig James Blunt-inspiration inför detta deltagande för han har en säregen släpig sångstil som också gör att orden ibland flyter ihop. Själva låten skulle jag säga inte har en chans i detta startfält men så kommer Frans och gör denna slowpop på ett ”osvenskt” sätt. Det är kluvet här. Samtidigt som bidraget känns lätt trist har den en intressant sida också.

Panetoz – Håll om mig hårt
”Håll om mig hårt” Kanske inte den låttitel man i första hand kopplar ihop med Panetoz. Det som dock är sig likt är att de har en dansant festlig poplåt, hade ni väntat er något annat? Även här är det mycket text de har att ta sig igenom men mellan verser och refränger ligger en tacksam utdragen fras med endast två ord som skiljevägg. Sången får de sköta själv men dansa till den skulle jag kunna göra i rätt sällskap (dansar vanligtvis inte).

Molly Sandén – Youniverse
Hjärtslag är det första som hörs i stort sett i Molly Sandéns Youniverse. Molly sjunger vackert i en tvättäkta ballad med moderna tongångar. Man känner igen den nya Molly i låten Dock kändes den inte kändes så stark som man först hade förväntat sig. Den lyfter inte riktigt förrän mot slutet på uppspelningen men det är just det är slutet som skvallrar om att jag tror den kommer lyfta ganska bra när det blir live.

Efterfesten i text och bild…

En efter en kom artisterna till festen. De flesta tog samma väg in men Janet Leon lyckades smita in sidovägen. Ammotrack kom visserligen rätt väg och vrålade ut ett glädjetjut redan på väg in i festsalen.


Festsugna I.D.A som kommit sexa ställde vackert upp sig och poserade, med ledsångerskan i fronten. De tycktes inte alltför nedslagna av att inte tagit sig vidare.

Linda Bengtzing kom till festen med ett par dansskor hon gärna visade upp.
Ellinore Holmer kom med bland annat syster
Programledana Anders Janson och Nour el Refai hade släppt allt vad manus och sändning heter. De tjoade och spexade glatt vid entrén för att sedan posera en stund. Nour tog fram sin iphone och fotograferade fotograferna. Jag stoppade sedan henne och frågade om hon fick en bra bild.
– Ja den blev bra. Ni blev jättefina, svarade hon käckt och gick längre in i salen.
Malin Baryard gästade efterfesten.
Lina, Andreas och Tess flirtade gärna med kamerorna och hade nog stått där ett tag till om inte champagnen väntat vid bordet.
It takes two… för att öppna en flaska. Andreas vlade att titta på och låta tjejerna göra jobbet.
Janet Leon poserade med höjt glas.
Anton Ewald i full färd med att förbereda inför sin plan – att dränka Aftonbladets reporter i champagne.
Alcazar och Ewald – Öviks finalister
Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt? Ewald har jonglerat sedan barnsben. (filmklippet med jongleringen ligger lite längre ned.)

utöver detta tycktes Lindas designer Edwin Trieu befinna sig överallt och ingenstans. När det påpekades gav han snabbt svar på tal:
– det verkar du också göra.
Han trivdes ypperligt i mellobubblan och berättade att han redan nu hoppas på att få vara med 2015 igen. Linda och co hade han emelletid tappat bort i vimlet. Linda försvann efter ett tag men hennes presskontakt dansade gärna loss på dansgolvet senae på kvällen, likaså Alcazar med flera. Vid 03 stängds musiken snopet av. Då hittades några trevliga människor i vilt samspråk med varandra, varav den ena visade sig vara Ellinors lärarstuderande syster som nu har en enda plan i huvudet inför nästa vecka – att skaffa barnvakt så att hon kan följa med även på andra chansen!