Fernette fångar förmiddagspubliken

Linda Pritchard gör Alive så vackert, och får ganska bra respons av publiken. Nu är det dags för Anders Fernette att ta sig an matinépubliken och flirta med dem genom at göra det allra bästa han kan. Vilket verkar lyckas bra då publiken redan innan refrängen ens kommit igång klappar med. Under det att han får en drös applåder tackar Anders publiken glatt.

– Tusen tack!

Går sedan av scenen.

Linda Pritchard vill representera Sverige

Linda Pritchard är med för andra året i rad. Hon berättar att det är en rätt så stor skillnad i år jämfört med 2010, och inte enbart på att det är en ballad den här gången. I år känner hon sig lite mer trygg och lugnare på många sätt samtidigt som hon är mer nervös än förra året. Den nervositeten beror troligtvis på att det är just en ballad och mer känslor involverat så hon måste hämta inspiration från hjärtat då låten ligger så pass nära henne att det blir lite personligt.

Tryggheten däremot ligger i att Linda har bestämt sig för att inte bry sig för mycket om vad som sägs.

– Det är många som vill trycka hela tiden och som vill ge tips och efter 30 sådana vet man inte riktigt vad man vill själv och tycker själv så det jag blivit bättre på är att sortera, vad tycker jag, vad tycker Kempe, vad tycker Oscar.

Hon påpekar att det viktigaste är att teamet ska känna sig nöjda o på den punkten är hon tryggare i år. Vid samtal om hennes låt Alive och känslan i den säger Linda utan tvekan att hon verkligen tycker om låten och känner mycket för den. Dels finns en tro på att Alive fungerar bra i Eurovision och nämner att det går bra för de stora balladerna där, med Ryssland för två år sedan som ett exempel. Linda funderar vidare.

– Sen har vi väl aldrig skickat en ballad heller, Jill Johnson var ju en ballad. Det är väl typ det, om jag tänker lite snabbt… men det känns bra.

Hon försöker att inte tänka på att det är en tävling för att det är så lätt att tappa fokus. Därför läser hon ingenting, inga tidningar.

– Men jag vill såklart till Globen, absolut! Jag skulle vilja representera Sverige i ESC och så  vill jag slå förra året när jag kom femma.

Eurovision-feeling över Linda P

Linda är så självsäker på scenen och samtidigt vacker. Hennes rörelser i form av att hon använder den lediga armen för att ge extra känsla och styrka till orden gör att det känns som att man kommit till Eurovision och lyssnar på en Balkan-ballad. Den känslan fick man absolut inte i onsdags vid uppspelningen av låtarna. Den här bör slå Lasse Stefanz som jag inte tror går till Globen via Malmö.

Hoppsan, Pritchard

Linda Pritchard är hur snygg som hlest i sin långa, glittrande klänning. En klänning som dessutom har lång slits framtill och är ganska tunn. När Linda gick ner på knä på catwalken och fläkten dessutom kom igång visade hon kanske lite mer än vad som var tänkt. Direkt efter låten, under det att applåder visade uppskattning, satte hon handen lite nedanför midjan, sa något jag inte hann uppfatta och vände sig om.

Love generation orsakade uppståndelse vid entrén

Gårdagens fest i rådhuset var lika trevlig som de föregående årens med samma upplägg och avsaknad av den där kniven dessutom.  Artisterna kom i limousiner och gick uppför den röda trappan in i rådhuset för att sedan traska uppför trappan till övervåningen där buffén i vanlig ordning stod uppdukad mitt i salen . Bland annat tonfisk på rädisa, skinka och annat gott. Även räkor fanns om man ville ha det. Till dryck fanns förutom alkoholfritt alternativ både champagne, rött och vitt vin. Till efterrätt fanns till exempel chokladmousse och kakor med citronfyllning.

Artisterna som anlände en efter en stoppades i trappan för att fastna på bilder innan de fortsatte in i salen. När Love generation stoppades kom de knappt ifrån trappan för att det alltid var någon ny fotograf som bad om ”ett kort här också bara…”. Bakom gruppen stod Linda Pritchard och väntade snällt ett bra tag innan hon och hennes sällskap valde att gå runt för att komma uppför de sista trappstegen. Väl uppe fick en ur sällskapet order om att ”fotografera uppståndelsen”. Linda Bengtzing var en av de sista som kom, då hade redan välkomsttalet avklarats.

Bengtzing fick senare besök av SR vid buffén och passade på att schasa iväg sitt sällskap innan hon och Annika Jankell dök in i en intervju. Därefter tog Bengtzing sin tallrik och plockade av maten för att sedan leta upp ett bra bord. Under hela kvällen minglades det och Kristofer i Melody club var lätt att hålla koll på. Han liknade nämligen Willy Wonka litegrann så vid väl valt tillfälle var jag bara tvungen att be om kort på honom och två ur bandet – härliga killar!

Festen höll på ända fram till 22.30 och förmodligen lite längre än så. Dock hade de flesta valt att dra vidare före det, förmodligen drog sig många till Babel där just Melody Club hade en spelning senare under kvällen. Jag letade mig istället tillbaka till hotellet för att ta det lugnt då man inte kan vara med på allting.

Linda har ett enkelt nummer

Lindas Pritchards nummer är ganska enkelt med strålkastare som lyser upp scenen och Linda som står ensam på scenen. Hon kommer bära en elegant lång ljus klänning som lär glittra i rutan. Bakgrunden består av stjärnor som faller. Mot slutet går Linda Pritchard ut på scenens lilla utbyggnad för att knäböja samt avsluta hela låten där. Ganska snyggt också med ljuset mot henne. Imorgon när det är klädrep kommer det bli ännu snyggare. Lång klänning + fläkt säger det mesta…

Presskorv, information, teknisk support. När du behöver det.

Då min dator totaltappade internet, givetvis precis innan Linda Pritchard, smet jag snabbt iväg till pressrummet för lite teknisk support. Väldigt skönt och framför allt praktiskt att det går att få tillgång till även sådant när det behövs.

Nu har Linda repat sin låt två gånger samt hälsat på Masen, igen som hon själv sa. Hon var ju med redan förra året med You’re making me hot hot hot. Scenen är utbyggd med en kort tygklädd ramp som hon kliver ut på sedan. Hur hela numret ser ut ska jag glutta in nu.

Malmös startfält – sammanfattning av bidragen

Helylledansband, gångbart disco och klyschig Linda Bengtzing som sjunger om diskmaskin och hyckleri. Det är några av startfältets bidrag här i Malmö. Varsågod, här kommer den totala sammanfattningen av veckans bidrag.

1. The hunter – Melody club

Melody club har en låt jag trodde skulle vara mer fartfylld än den faktiskt är- Det är popigt tempo, trummor som uppbackning och en halvsnabb historia som inleds med ett ”Aaa…aaa…aaa…aaa, i hear the sound…” Precis innan de två sista refrängerna är ett lugnare parti insprängt vilket i och för sig är snyggt. Första gången kändes den halvklar men andra varvet kom en känsla av ”den här är ju ganska bra ändå, om man jämför andra i startfältet” då det trots allt finns lite tryck i låten.

2. Better or worse – Julia Alvgard

Även Better or worse går åt det popiga hållet men lite lugnare än föregående, med elektroniska inslag. Julia känns som ett tamt försök att låtsas vara en stor poptjej men hon tar sig lite mot slutet, omkring tonartshöjningen. Känns inte som någon vinnare efter denna uppspelning.

3. En blick och nånting händer – Lasse Stefanz

Lasse Stefanz har fastnat i en tidsmaskin som befinner sig ett antal år bak i tiden. Detta är äkta dansband. Så äkta och gammaldags att inte ens refrängen får liv. Killarna tuggar på i ungefär samma tempo från första till sista ton. Körandet bakom ledsångaren består av små ord instuckna här och var. Avslutet består av ett utdraget ”diiiiiig”. Ett perfekt tillfälle att springa iväg för att hämta mer dricka och snacks om det redan hunnit ta slut.

4. Alive – Linda Pritchard

Alive börjar med enkelt med piano som en av flera instrument. Det är en lugn låt som vaknar till redan i första refrängen. Inledningen är lite av ett sömnpiller men låten blir starkare. Det är fräckt mot slutet när Linda tar ner tempot väldigt under några ord, nästan så man tror att låten tonar ut, för att sedan snabbt öka i såväl styrka och takt. Personligen föredrar jag hennes tidigare låt mer, men hon har en snygg sista ton.

5. Run – Anders Fernette

Run skulle kunna passa på ett dansgolv. Starten är ganska lugn med såväl gitarr som Anders stämma men överlag är den ganska snabb. Under låten ”leker” Anders genom att gå upp och ned i tonerna och är stark i refrängen. Höjning mot slutet. Låten påminner om något välbekant men det irriterande är att jag inte kan plocka ut det välbekanta.

6. E de fel på mig – Linda Bengtzing

Här har ni en låt som dryper av roliga ordval och klyschor, lite åt ”Värsta schlagern”-hållet. Det är en ganska snabb lättsam poplåt. Bengtzing avslutar med en ton a lá Pernilla Wahlgren i Piccadilly Cirkus. Själva texten handlar om att hon har en man men att någonstans i min fantasi finns en annan i mitt liv. Apropå texten… Lindas första fras lyder Har hittat mannen med rätt kemi, och vad sägs om  vad sägs om ordvalen en familjefar,hyckleri, matbutik, som kan plocka ur diskmaskin eller kan det där med bygg och snickeri. Martin i äntligen hemma gör comeback på MF-scenen? Kul låt!

7. Leaving home – Nicke Borg

Leaving home känns lite släpande, som en hes Andreas Johnson som slagit ner på takten. Refrängen är skön dock och mot slutet blir den lite rockigare, bland annat med ett gitarrsolo, innan Nicke avslutar med ”Leaving home” som sista ord under det att låten dör ut.

8. Dance alone – Love generation

Snabb låt som har en stark refräng. Det är lite dunka-disco över låten. Trummor ligger hela tiden gansak tydligt i bakgrunden. Läckert gjort att låta Love generation låta burkigt precis innan sista refrängen sparkar igång. Tvärt slut.

Jag börjar ana vart det bär, men vågar inte slå klubban i bordet än. Dels för att en låt kan växa enormt på scenen och dels för att SVT som önskat någon bra uppspelningsutrustning fick en liten bergsprängare, kanske inte av årets modell heller… Vi hörde i alla fall låtarna och det är ändå det viktigaste även om det ju är kul att få höra de i bra kvalitet också. Imorgon är det repetitionsdags på scenen för artisterna och då kan saker och ting svänga. Då får vi höra de live och det brukar göra en hel del.

Tänk om…

Jag fick just en idé, men den är aningen försen. Crucified Barbara har ju eld med sitt nummer. Enväldigt varm sådan också. Man kan ju behålla elden och lägga till Linda Pritchards You’re making me hot, hot, hot… Bara en liten tanke så här i väntan på att gruppen ska börja repa.

Elden tycks i alla fall fungera och Henke von Z kontaterade att ingen dog.

Lite mer drag på efterfesten men var var efterrätten?

Närmare 23.30 anlände jag och sex andra till efterfesten på artisthotellet. Då hade de flesta artisterna kommit redan. Vi gick omgående lös på buffébordet som den här gången bestod av lite mer varierat. Efterrätt fanns visserligen men det utbudet var extremt litet.

Kort efter att vi hittat ett bord gör Ola entré på festen, tillsammans med sitt folk. Han hinner knappt in före det samlas ett gäng kameror framför honom och där blir han fast några minuter. Programledarna satt vid ett bord nästan längst in i salen, och verkade mest hålla till där. Vid 02 syntes inte Dolph till av vad jag såg, men Christine stod glatt samspråkandes med några stycken i närheten av baren. Måns däremot satt bredvid Salem al Fakir och hade en längre diskution.

Under kvällens lopp stötte jag på Martin Kagemark i närheten av garderoben och en stund senare uppe i festsalen där han pratade med Gustav från Poplight. Dansgolvet var rätt öde till en början, innan Frispråkarn tog det i besiktning tillsammans med några av sitt folk. Därefter blev det lite mer fart även där och såväl Linda Pritchard som Jenny S dansade loss en del. Annars syntes Jenny en del i närheten av baren, även hon. Ekborg syntes inte till lika mycket i minglet. Nanne Grövall och Charlotte Perrelli satt först vid ett bord nära dansgolvet men förflyttade sig senare längre in i salen.

En tjej som jag passade på att ta en längre pratstund med var Jennifer Dillane från Universal. Bland annat fick hon gratulation i och med att Fredrik Kempe vunnit med ett bidrag i Norge och därmed redan är klar till ESC. Klockan 03 tändes ljuset men de flesta stannade ändå kvar för att prata med sina sällskap. 30 minuter senare orkade inte vakterna vänta längre och valde att sakta med säkert schasa ut de kvarvarande gästerna – däribland Måns och Nanne.

Jag lämnade hotellet runt 04.10 eller så efter att bland annat ha pratat en del med Jessica Anderssons manager som frågade mig och några från Poplight om våra åsikter gällande Öviks semi. Det var lite mer drag på efterfesten, men nästa vecka blir det säkert än mer drag – särskilt på dansgolvet.

Frispråkarn på dansgolvet
Frispråkarn på dansgolvet

Linda på dansgolvet