De svenskspråkiga får en rolig stund när Måns kommer i osynk med tiden

34_zpsktvoap7y

Mitt emellan bidragen, i en paus står Petra Mede i ett än så länge tomt green room men tar fel kamera att prata i.
– Så var är min kamera? Frågar hon på svenska och börjar i väntan på klartecken att ta om komma in helt osökt på en helt annan låttitel nämligen ”I’m still standing”.

Det är emellertid först när alla länder är klara och de ska börja dra röstningsregler samt räkna ned som det inte längre går som på räls och vi får se hur bådas spontanitet och humor kommer fram ordentligt, vilket är väldigt charmigt på ett sätt. Efter att Måns avslöjat att det inte går att rösta på sitt eget land vilket han lärt sig efter att ha försökt ett flertal gånger förra året blir det nedräkning. En nedräkning där de båda inte räknar ned tillsammans. Måns är nämligen i en helt annan nedräkningstakt. När Petra Mede så påpekar det så är Måns väl medveten om detta redan.
– Jag vet, jag har alltid haft problem med det.

I väntan på omtagning blir det lite hemtrevligt nedtonat prat mellan Petra och Måns, som visst ligger ute vad Petra än tror, så vi får sitta och njuta av deras lilla snack som bland annat inbegriper accenter, att det bara är en vecka kvar och om att de måste ses någon gång framöver. De i presscentret som kan svenska har väldigt roligt medan de utländsktalande inte förstår vad som pågår.

Cirka 1,5 minut senare av hemtrevligt tjitt-tjatter ger studiomannen de instruktioner och nedräkningen tas om. Den här gången fixar Måns det betydligt bättre.

Snabba kast när Måns på glid besöktes av hal banan

Måns Zelmerlöw & Sean Banan

Regnet vräkte ned i veckans allsång på Skansen och gjorde delar av scenen extremt hal. Måns inledde faktiskt programmet med att halka i trappan på väg ut i publiken. Nu lyckades han hålla sig på fötterna men det hade kunnat bli ett väldigt kort program. De som samlats i publiken för att se artisterna samt sjunga med i allsångerna var glada trots regnet och var gärna aktiva och delaktiga. Det var tvära kast mellan stilarna där gospel mötte äldre schlager, humoristiskt för små och stora barn samt rockiga toner.

Så snart Måns dragit av E’ de’ det här du kallar kärlek, denna Pridevecka, tog The Sounds över och ökade tempot i Shake, shake, shake fast från en trygg och torr position. Gruppen var den enda av kvällens artister som intig Sollidenscenen för första gången. Även Living in America som de sjöng närmare slutet av programmet var lite rockig och blev en spontanallsång då Maja tyckte att publiken kan låten och bjöd in till att hänga på.

Däremellan hamnade vi i ett Frälsningsarmémöte där Jonas Gardell agerade ledare tillsammans med Måns i allsången Pärleporten för att snabbt kastas in i en humoristisk text om just allsången på Skansen signerad den udda duon Sean Banan & Kalle Moraeus. Låten de framförde heter Kallsång. Sean Banan hade dragit på sig en folkdräkt i gult och blått och passade under låten på att bland annat sätta sig i Mark Levengoods knä. Den ålderstigna trion Trio me’ Bumba backade upp Måns från scenens trygga vrå i Man ska leva för varandra.

Nästa vurpa till följd av regnet gjordes under Lisa Miskovskys stund i strålkastarna. Sångerskan bjöd på Wild winds från sitt kommande album ”Umeå”. En skön lagom snabb poplåt. Allt gick bra ända tills det var dags för henne att leda allsång och Måns närmade sig för en pratstund. Vanligtvis ska inte roddarna synas i bild men den som hade fått i uppgift att norpa mikrofonstativet ur bild halkade till. Lisa kollade att allt gått bra och tyckte att här blev det minsann action. Hennes låtval var Leende guldbruna ögon.

Jonas Gardell

Kalle Moraeus framträdde tillsammans med Orsa spelmän i Om sommaren som Py Bäckman varit med och skrivit. Ytterligare tre allsånger hanns med under kvällen. Måns showade till Jazzgossen och kom uttrippandes tillsammans med två dansare i E.M.D:s gamla scenkläder från 2009 års Melodifestival. Den här gången höll han sig på benen trots att de vågade spatsera i takt nedför den större mattbeklädda scentrappan. Kalle Moraeus drog ut i publiken till Calle schewens vals liksom Sean Banan under sin favoritlåt Sånt är livet som hade riktigt bra drag. Inte ens ihållande regn kunde för övrigt stoppa bananen från att lägga sig på rygg i mittgången. Som avslutning intog Jonas Gardell scenen tillsammans med en gospelkör och rev av dragshownumret Mitt enda liv. Så snart tempot i låten höjdes och änglar samt transor kom ut i högklackat för att göra Gardell sällskap fick man känslan av ett väldigt annorlunda väckelsemöte. Han vågade sig ut på den genomvåta scentungan med stor inlevelse och såväl änglarna som transorna efter sig för att sedan springa tillbaka igen och avsluta där. Måns blev ett ofrivilligt inslag i numret då han efter att ha talat om nästa veckas artister faller omkull mitt på scenen. Han reser sig snabbt och smiter iväg. Ett maffigt avslut som gav publiken mersmak inför den följande extra halvtimmen på webben.