Blöt, högljudd och glad efterfest med högt betyg

Med tanke på vilka artister som var med i Linköping kunde man ana att efterfesten skulle bli fartfylld och kanske något galen. Detta stämde. Artister och andra bekanta ansikten anlände en efter en till festen. Delar ur Panetoz kunde ses springa fram och tillbaka genom foajén en del. Den duktiga 7-åriga Sigrid anlände ungefär samtidigt som Sean Banan så efter att bananen vänt upp och ned på sig inför alla kameror försökte han sig på bland annat spagat men Sigrid var snäppet duktigare.

Sean Banan och Sigrid visar upp sina färdigheter

När väl hela Panetoz blivit festredo och hittat till matsalen sprutades delar av pressen ned med den sedvanliga segrardrycken champagne. Bland annat fick jag mig en mindre dusch och fick snart torka kameran torr. Sanna Nielsen väntade så länge på att komma ned att såväl JEM som Pink pistols hann posera mellan borden. Veteranen Sanna verkar dock inte ha lärt efter alla gånger hur man ska öppna flaskan på effektivast sätt men fick lite muntlig hjälp på traven. Min kamera slapp en andra dusch.

Pink pistols
JEM som norpade en plats i andra chansen.
Sanna Nielsen firar efter att ha gått till final

Buffén bestod av lammkorv, tunna knäckebröd med ost och en del annat gott. I artisternas matsal hade en chokladfontän ställts upp bredvid skålar med ananas, jordgubbar och geléhallon. Ofantligt gott! Det tyckte även artisterna förstås.

Manda med sällskap som kom sist i deltävlingen brydde sig inte om detta. De greppade också en champagneflaska och klev upp på bordet för att fira även de. Är det fest så är det…

Sean Banan gick runt lite överallt och hängde med folk. Närmare 03 eller så lade han beslag på dansgolvet tillsammans med Panetoz för att visa hur man dansar till bland annat ”sean den förste banan”. maten plockades så småningom bort även i matsalen och ett dansgolv skapades även där. Sanna Nielsen såg jag inte till så mycket mer sedan men Pink pistols tycktes vara överallt och ingenstans. Martin Stenmarck verkade föredra att hänga vid sidan om dansgolvet i samspråk med några vänner. På upploppet av festen hade Fredrik Kempe sökt sig ut till foajén där det var betydligt lugnare medan låtskrivaren Joy Deb gick runt och pratade med folk här och där under kvällen.

Vid 04 tändes lamporna, musiken tystande och kvastar togs fram för att sopa ihop guldkonfettin på dansgolvet. sakta men säkert hittade kvarvarande festskara ut i foajén där det pratades i grupper. Grönvalls-pojkarna satt på en bänk och chillade med ett gäng runt sig och såg ut att fundera på vart de skulle dra på efter-efterfest.

Hur det gick sedan och vart alla drog kan inget svar ges på men innan stegen bar mot mitt eget hotell hördes en och annan fundering om vem som skulle gå vart samt några funderingar om när frukosten var. Även Linköping kan konsten att fixa en efterfest med hög klass.

Martin Stenmarck: Man blir lite överhet

Martin Stenmarck som var sist ut på genrepet innan JEM fick sjunga om tycker att det kändes bra och avslöjar samtidigt att han är väldigt noggrann.
– Jag är petig och jobbar in i det sista så att jag repade fortfarande. Jag var lite för häftigt på vissa ställen men det är så skönt när det kommer publik. Man blir lite överhet så det är bra att man får genomdrag med publik innan.

Du har testat både röd och svart jacka, ikväll blev det svart.
– Ja men jag kände att jag var bara tvungen att testa så att, jag kör en vända får vi ta en bild på skärmen.

Nu vann till slut den svarta jackan den kampen. Hatten har det också funnits lite funderingar kring under veckan för honom.
– Jag testade lite olika och vill ju gärna ha hatt när jag går in. Det blir så snyggt mot ljuset. Sen vill jag inte ha hatt hela tiden så det gäller bara att bestämma när jag ska göra mig av med hatten.

Vad som gör Martin och hans nummer speciellt i det här startfältet gavs inget tydligt svar på. Istället kom en kortare summering av hela startfältet.
– Vad som får mig att sticka ut. Jag tycker på riktigt att det är väldigt jämt startfält för vi alla har så starka grejer man vill förmedla och gör sitt nummer så pass bra så det känns ej som att något är slätstruket Det tycker jag är kul. Jag tycker att jag är så speciell för att jag har… i mitt tycke bästa låten. Men det måste alla tycka. Annars har vi inget här o göra, konstaterar han med ett skönt skratt.

Vad gör då sångaren 10 minuter innan direktsändningen drar igång ikväll?
– Vad jag gör då, då får man ju stå och vänta bakom scen vilket är det värsta jag vet. Då kommer jag stå där och vara halvtjurig först för att jag måste stå och stampa men strax innan mina in-ears kommer på plats kommer jag nog att blunda lite, tänka på något vackert och sen gå upp.

Vad som sker om han vinner har han något sånär klart för sig.
– Jag testade lite idag. Såg du ej genrepet? Säger han med ett skratt och fortsätter… jaja, jag var tvungen. Nåt sånt där kanske det blir. (notering: Vid genrepet höll han handen för ansiktet i väntan på att höra sitt namn.)

Några tekniska problem och tungvrickningar samt en mognare Banan

Inledningsakten

Linköpings första genrep började festligt. In på scenen rullades två stora tårtor och såväl ABBA som Herreys firades. Cliff Richards ”Congratulations” gjordes om till en kort version ”Vi gratulerar” där Nour El Refai och Andes Jonson deltog. Lägg till konfetti på detta var festen komplett.

Nour försökte också lugna alla ”arga människor” som klagat på förra veckans flöjtbål.

– Det går precis lika bra att bränna andra blåsinstrument…

Därefter presenterades artisterna och så var ”tävlingen” igång på allvar. det började dock mindre bra med att JEM fick lite tekniska problem och därmed skulle få sjunga om sin låt direkt efter att hela startfältet var klart. Kanske var detta anledningen till att de inte lyckades få fram låten riktigt på ett bra sätt.

Refreshments körde på som de gjort under förmiddagen med viss ändring på frisyrerna. Manda gjorde också ett bra framträdande och Panetoz energi gick inte att ta miste på. Pink Pistols gjorde ett godkänt nummer men det är osäkert om de verkligen gick igenom rutan. Så kom Sanna Nielsen. Hon gjorde ett magnifikt framträdande och fick bra gensvar hos publiken förutom att folk lyste med saker under hennes låt. Little great things har definitivt en läcker scenshow men även om det är snyggt för tv-tittaren kan det vara än läckrare för publiken på plats. Martin Stenmarck missade lite i texten precis i inledningen till andra versen. Inte så mycket men lagom för att märkas tydligt.

Ljudproblem var det även hos anders när han skulle presentera de fem som gått vidare till andra chansen. Nour å sin sida hade senare problem med annat, som att hålla reda på vilka artister som hamnat var.

Mellanakten bestod av en tribute till ABBA och Herreys där Sean Banan först visade publiken en dockteater för att sedan kliva ut i grå kostym och sjunga innan han presenterade Herreys. Tillsammans avslutade de mellanakten till tonerna av Diggiloo diggilei kombinerat med ett ”Sean Banan-potpurri.

Till slut lottades Sanna Nielsen och Little great things till final. Håll också ögonen på en 7-årig tjej imorgon som totaltgolvar Nour El Refai och tar över vuxenrollen medan Nour krymper till ett barns nivå.

 

Stenmarck provar jackor

Martin Stenmarck som valt Toploaders ”Dancing in the moon light” till sin ingångsmusik hade scenkläderna på sig redan igår. Vilket anades när inga kläder visades upp på galge. Det blir en rökare även här. Martin har alltså rökmaskinen bakom sig som stundvis omringar honom i en lättare rök. Vad som är nytt är att jackan bytts ut, åtminstone under några av genomkörningarna. Idag bär han bland annat en röd skinnjacka som matchar de skotskrutiga byxorna. Som den vana duktiga musiker han är sitter rösten säkert där. Detta nummer enkla nummer är riktigt läckert när man tittar på storbildsskärmarna och minst lika snyggt inne i arenan. Skulle redan nu vilja tippa denna till final direkt eller andra chansen.

En annan sak de lagt till för övrigt är att han tar av sig hatten och släpper den till golvet.

Kommunfest i rätt anda fortsatte ända till nattens småtimmar

Jag undrade redan igår onsdag hur Linköping skulle sluta med tanke på hur roligt det var redan då. Ikväll var det kommunfest och Linköping visade återigen på att de kan hålla fester som folk trivs på och får mersmak av. Runt 20 på torsdagskvällen började alla gäster att trilla in på Konsert- och kongress. Det minglades runt i den stora foajén med ett intilliggande öppet rum där en man hade satt upp i stort sett hela sin vinylsamling från LP-singlar av Melodifestivalbidrag genom åren – i kronologisk ordning. Maffig vägg som gav flashbacks och var tvunget att förevigas.

.Jag vet nu inte exakt när alla artister anlände men Refreshments var en av de tidigare tillsammans med Sanna Nielsen, Panetoz och låtskrivare som Fredrik Kempe och Joy och Linnea Deb. Även Susie Päivärinta sprangs bokstavligen på och hälsade glatt när vi möttes. Hon och systern jobbar med samma team som ligger bakom Pink pistols låt

Sanna Nielsen

JEM

Susie Päivärinta

Runt 20.30 välkomnade värdarna in i en Melodifestivalpyntad sal med discokulor i taket och en vägg upplyst av Melodifestivalens färger. Melodifestviallåtar från äldre tider spelades på låg volym. När vi alla satt oss till bords gick Linköpings borgmästare upp för att hålla ett kort tal. Därefter kom maten in serverad av ett oräkneligt antal kypare. Förrätten var okej även om undertecknad önskat en benfri abborre. Varmrätten med sås, älgkött och något med vegetabilier i sig var också väldigt god om man bortser från det sega köttet. Kvaliteten var högst varierad på det. Även Refreshments hade fått segt kött. En stor miss av arrangörerna. Panetoz satt bordet bredvid oss och fick knappt någon matro för var det inte den ena så var det den andra som ville de något. Martin Stenmarck minglade runt rätt bra och Sean Banan var där som gäst. Han åker Norrut imorgon fredag och erkände att han saknade deltagandet i tävlingen, att vara en del av det hela.

Festsalen…

Närmare 22-snåret valde Panetoz att avvika men innan den sista av de gjorde det hälsade han på var och en av oss vid vårt bord, verkligen jordnära och en fin gest av de att ta sig den tiden att hälsa på väg ut. Liten stund därefter valde vi, en liten trio, att lämna festen som ännu levde men så sakteliga började dö ut. Innan dess togs en sväng förbi Refreshments bord för en kortare pratstund. Det blev inte bara det utan en photosession med hela Gävlegruppen samlad, det vill säga Britta Bergström tillsammans med samtliga fyra killar i bandet. De fem ställde snällt upp sig i en glad grupp för att föreviga denna stund.

Det var många som emellertid inte hade fått nog av festande och ju senare det blev började folk droppa in på artisthotellet, där ibland just Refreshments medlemmar, Sean Banan, lite skivbolagsfolk, låtskrivarna Fredrik Kempe och Joy Deb samt svt-personal. Jag själv fick trevligt sällskap av många ur festivalens sköna kamerateam av bland annat steadycams, krankillar och handhållna kameror. Den där tidiga hemgången vid 00.15 som från början var tänkt flög nu sin kos och ersattes av nästan två timmars längre festande. Vid 02 började det dock bli läge att dra sig hemåt och då hade folksamlingen faktiskt börjat tunnas ut även där. Några få artister vägrade envist släppa kvällen och hängde kvar i vilt samspråk med andra.

 

Martin säker på sången men inte på kamerorna

Martin Stenmarck sist ut. Vad kan han hitta på? Som scenografi har en vägg med parkannor (stora lampor) hissats ned från taket. På den väggen har en kvadrat placerats. Även rökmaskin finns. Dessutom har ytterligare två ställningar rullats in. Framför allt detta har herr Stenmarck placerat sig. I hatt, skotskrutiga byxor och en jacka. Endast en spot lyser upp honom vid mikrofonstativet. Inget särskilt med det.  Hans kroppspråk visar ett lugn och säkerhet. När lamporna och kvadraten bakom honom blinkar och lyser blir det mum-mums inte bara för öronen. men han behöver sätta några kameror som missades. Mari berättar för honom vilka och krankameror diskuteras.