Molly Sandén skrev Youniverse med Danny – ”Den kändes för bra helt enkelt”

För den Melloinbitne är nog det faktum att så fort Molly varit med i Melodifestivalen (2009 & 2012) så har hon hamnat i Leksand. Nu står inte Leksand med på besöksagendan år 2016 så då var det kanske Gävle som låg närmast till hands? Nåja, även om det troligen inte är fullt så lätt så är det ändå väldigt trevligt att fröken Sandén hamnat i den fjärde deltävlingen, framför allt med tanke på att hon har ”rötter” i fritidsklubben Helges som både hon och syskonen tagit hjälp av i unga år inom musiken.

Den låt hon kommer att framföra i vår är något svårstavad men lättare att uttala. Den har nämligen fått titeln ”Youniverse”. De som står bakom den är, förutom Molly Sandén själv, Danny Saucedo som inte behöver någon närmare presentation samt John Alexis. Molly har emellertid fullt fokus på låten.
– Det som är viktigt det är låten och budskapet, att nå ut och nå fram och se efter, man kan bli knäpp om man tänker så mycket på konkurrens. Det är lika bra gå in göra sitt bästa och så får man se, det är upp till svenska folket att bestämma men jag känner att det är en viktig låt.

Kan du nämna något om låten och varför den är viktig?
– För mig handlar låten om att vi alla människor är liksom, vi är gjorda av samma sort. Vi kommer från samma sort men vi beter oss som att det är skillnad på oss. Vi bygger upp murar och drar gränser och vi liksom krigar mot varann men vi behöver inte göra det, för vi det hade varit mycket bättre om vi kunde samarbeta och ta hand om vår planet.
Att denna innebörd är viktig särskilt i dessa tider lägger hon fram och bär på en förhoppning om att folk verkligen tar till sig det.

Hur har det varit att skriva denna tillsammans med Danny?
– Vi skriver väldigt mycket ihop men oftast är det saker som ingen får höra men den här låten kändes liksom för bra helt enkelt för att inte… så ja, därför står jag här! Säger hon och ler där hon parkerat sig intill ståbordet med hennes namnskylt placerad på.

Att vara lite av en veteran, (ja man börjar ändå kunna få nosa på den titeln efter två tidigare tävlingsförsök och ett tredje framför sig), det är bara kul och särskilt nu när Molly har landat i sig själv.
– Jag tycker om att vara här och framför allt få fullfölja den här visionen man har kring låten. Det är ett väldigt stort forum få göra det, svarar Molly som erkänner att hon är så förvånansvärt lugn att det nästan är lite läskigt.
– Nej men det är härligt, jag får se när jag kommer dit.

Molly Sandén och Alcazar bra recept på en riktigt lyckad allsång

Med en sådan gästuppställning som det sjätte programmet bjöd på kunde man nästan lukta sig till ett bra program. Nu visade det sig inte bli bara bra utan ett sprudlande program, mycket tack vare den glittrande proffsiga trion Alcazar och den härliga glädjespridaren Molly Sandén.

Så snart vår programledare Petra Marklund, vars spontana sida faktiskt lyste igenom på sina håll idag, presenterat samtliga artister så intog Alcazar scenen. Tess Merkel, Lina Hedlund och Andreas Lundstedt kom ut i färgglada kläder och rev av ”Young guns (Go for it)” till alltid livfull koreografi. Man kände snabbt en glädje spridas.

Diskogolvet packades tillfälligt undan då Gunilla Backman sedan ställde sig ute på tungan och sjöng Barbara Streisand på svenska. Streisands lugna ”People” fick en svensk text som Gunilla levererade med säker stämma i ett stillsamt men vackert nummer. Gunilla fick också vara med och leda kvällens första allsång ”Vår bästa tid är nu”, tagen ur musikalen La Cage aux Folles som hon passande nog ska göra i Uppsala i höst.

Genom hela programmet var faktiskt själva ordningen som gästerna uppträdde väl genomtänkt. Från disko till lugnt till pop i liten skala med Viktor Olsson till lugnt igen innan det blev disko och sedan dansant pop med Molly sandén som avslutning. Detta i kombination med riktigt välkända och flera upptempoallsånger gav en hög men relativt jämn nivå.

Jag nämnde att Viktor sjöng en småskalig poplåt. Själva popen var inte småskalig men däremot innebrden i själva texten eftersom den handlade om att bo i en lägenhet på ynka 27 kvadrat. Ett liv som många i framför allt Stockholm trångbodda innerstad säkert kan känna igen sig i. Själva låten kan närmast beskrivas som en upprepande slagdänga där man kunde sjunga med i texten redan halvvägs in i den.

Efter ett lugnare men ändå härligt svängigt parti där Svante Thuresson och Pernilla Andersson slagit sig ihop för att sjunga ett Monica Zetterlund-medley. När så Petra drog igång vals-allsången ”En gång jag seglar i hamn” och verkligen HELA publikhavet framför scenen krokade arm såg det lite ut som vågor på ett hav. Det var verkligen sång och glädje och gemenskap. Glädjen fortsatte när fyra väninnor från Norrland fick mikrofonen av Petra för att dra igång ”Michelangelo”, en låt som nog många i vårt avlånga land kan i stort sett utantill.

Molly Sandén gick ut som veckans sista gäst och fick upp publiken på fötter i den fartfyllda ”Like no one’s watching” efter att ha fått feeling och skrikit ut ”Skansen, ställ er upp!” Molly som tyckte att det var en helt magisk känsla lyfte fram tjejerna genom att kort prata om sitt crew bestående av endast tjejer för att sedan köra allsång på samma tema i ”Jag vill vara din, margareta”. Molly kändes totalt avslappnad rakt igenom. Hon strålade av glädje och kastade till och med in korta kommentarer i allsången. Ett ungt fullblodsproffs. Visserligen visade Petra ögonblick av spontansnack med gästerna, framför allt med Pernilla och Svante, men kanske att hon kunde ta hjälp av Molly för att bli än mer avslappnad i sitt ledande?

Efterföljande timmen med Alcazar blev för övrigt en riktig festkväll med stort drag, glitter, dansmoves och tre artister på ett topphumör. Synd bara att den timmen gick på tok för fort…

Strålande stämning och firande i andra allsångsprogrammet

Årets andra allsång på Skansen blev välbesökt med cirka 17.000 i publiken. Redan runt 15-tiden hade det kommit lika många besökare som under hela förra tisdagen enligt en av Skansens anställda. Detta kan till viss del bero på att dagen bjöd på strålande sol från morgon till kväll.

Programmet innehöll firande av såväl jubilaren Povel Ramel som skulle fyllt 90 som födelsedagsbarnet Molly Sandén. Molly firades genom att killarna i a cappellagruppen Pros & Cons smög ut bakom henne för att stämma upp i Med en enkel tulipan. Ett intet ont anande och lyckligt födelsedagsbarn fick ta emot en tulpan från samtliga killar i gruppen samt en stor bukett från webbreportern Robert Rydberg.

Det musikaliska spannet bredde sig över humoristisk vals med Per Andersson till acapella signerat Pros & Cons och hårdrock med Dead by april. Både Dead by april och Molly framförde sina Melodifestivallåtar. Molly hade bytt ut sin svarta tuffare klädstil mot en röd klänning och inledde sittande vid en flygel. Jubel uppstod när Jimmie Strimmell growlade fram ”Vilken Kalle” i allsången Kalle på Spången.

Vad det gäller allsånger så var draget i dessa bättre än i premiärprogrammet. Både En jävel på kärlek ledd av födelsedagsbarnet som Basshunters Boten Anna gick väldig väl hem hos publiken. Anne-Li Rydé, Gunwer Bergkvist och Stephan Lundin rev av ett Povelpotpurri tillsammans med Per Andersson.

Det där med Growl i allsången, som för övrigt skedde för första gången någonsin, ser Jimmie inga som helst hinder i.
– Det går att growla på allt, det är bara att growla istället för att sjunga.

Han tycker allsångsbesöket var roligt men säger att det var lite annorlunda. De brukar vanligtvis ha en annan publik. Här satt många ned och åldrarna var blandade.
– På en ståpublik är det mer rörelse.

För att, som Jimmie, growla behövs det en viss teknik som kanske inte är helt lätt.
– Det tar ju ett bra tag att lära sig. I början var man jättehes efter bara två låtar bara men nu känner jag inte av nånting.

Dead by aprils sommar fortsätter med turnerande runtom i landet på diverse festivaler. Såväl Pajala som Helsingborg står på turnéschemat så det kommer bli många mil.
– Nästa stopp blir Sundsvall imorgon. (Läs: idag)

Andreas Johnsons första utomhusgig – i kyligt Södertälje

Nej det är inget aprilskämt. Den 31 mars fick Södertälje centrum besök av Melodifestivalartister som uppträdde och signerade allt från T-shirts och skivor till en del lappar. Den som inledde dagen var Andreas Johnson som var glad att han hade klätt på sig ganska bra ändå då de inte hade fått någon som helst förvarning om att själva scenen faktiskt var utomhus. Camilla från skivbolaget som var med honom hade inte varit med om något liknande i mars och lånade ut sina vantar till Andreas. En affär i närheten bistod med att låna honom en halsduk. På scenen välkomnade Andreas den förväntansfulla publiken.

– Välkommen till årets första utomhusgig!

Glorious, Sing for me och Lovelight var de låtar han bjöd på för att sedan gå in i köpcentrumets värme och signera skivor.

Andreas Johnson kom precis vid lunchtid och därefter var artisterna schemalagda med en timmes mellanrum. Dead by April dök upp klockan 13.00. Därefter Yungblood, Molly Sandén och Sean Banan. Samtliga sjöng årets melodifestivallåt, de flesta hade en-två låtar till på dagens repertoar. Den enda som nöjde sig med mellolåten var en sen Molly Sandén. Molly blev också i  det närmste bortdragen från signeringen av vakterna då tiden började närma sig Banan-uppträdande där ute.

Köpcentret stängde 16.00. Det vill säga affärerna gjorde det. Entrédörrarna var fortfarande öppna ända tills varenda en hade fått något signerat av en febrilt skrivande och skämtande Sean Banan. Sean som dessutom på de tidigare platserna han besökt orsakat kaos och slagit Eric Saades besöksrekord på alla ställen. En av de roligaste samtalen hölls mellan två pojkar runt 8 år och Sean.

– Vi har sett alla dina filmer!

– Alla mina filmer? (Kort paus) Jag har ju bara gjort en.

Ena pojken protesterade och en förklarande mamman lade sig i samtalet.

Klockan hade tickat en bit över 17 innan sista signering var över och de kunde stänga. Då hade ett antal artister hunnit glädja en hel hög fans och beundrare, allt från barn i förskoleålder till en man med rullator som ville träffa Dead by April. Om det var för egen skull eller till något lyckligt ovetande barnbarn förtäljer inte historien.

Efterfesten med Eufori(a)

Gårdagens efterfest höll på länge, som brukligt typ när det handlar om finalen. Jag kom inte dit förrän nån gång efter 23. Såväl årets artister som tidigare års deltagare och andra kända ansikten droppade in med ojämna mellanrum.

Några andra ville gå åt andra håller, nämligen ut. Det var inte det lättaste alla gånger. Under tiden Sean Banan med följer hade anlänt och omringats av fotografer kom det två personer, Christer Björkman med en vän, som får vara anonym. Bägge pratar glatt och försöker ta sig igenom högen av fotografer, det är rätt svårt.

vännen: Det är saker i vägen här.

Björkman (roat): Va, saker? Är det SAKER i vägen??

Bägge lyckas tränga sig förbi och försvinner ut.

Klockan tickade på och först efter midnatt hördes plötsligt Euphoria i högtalarsystemet. Segrarinnan var på intågande. Hon eskorterades upp till scenen där hon poserade med sin gigantiska blombukett samt en champagneflaska modell jumbo. Däremot blev det varesig sprutande eller skålande. Istället lämnade hon över flaskan till en annan:

– Don’t drink! sa hon sedan och skrattade.

Henrik Jonsson undrade sedan om det inte fanns några som ville höra vinnarlåten igen. Jodå, det fanns det förstås. Loreen fick mick i handen, musik sattes igång och vi fick höra segerlåten ännu en gång.

Utan personal som arbetar med Melodifestivalen på diverse sätt vore inte Melodifestivalturnén möjlig så Henrik ropade upp Christer Björkman som berättade om röstningsrekordet (som jag kommer ta upp i nästa inlägg) samt tackade diverse medarbetare. På det följde fler uppträdanden av årets finalister.

Med en så stor sal och så pass många människor i samma rum blir den en himla massa människor, varav en hel hög bekanta ansikten. Susie Päivärinta, Top Cats låtskrivare, hade tagit med sig systern Lili som även hon njöt av att få en chans att festa och umgås. David Lindgren hade en spelning bokad på annat ställe och försvann ett tag för att sedan återkomma till Annexet där han roade sig med vänner och släktingar under resterande kvällen och natten. Även Gustav Eurén, låtskrivare till Timoteijs Kom, var där liksom Christer Lindarw. Mot slutet av natten började drycken ta slut i bägge barerna, framför allt cidern men även en del annat.

Dansgolvet var fullt så det dansades till mycket schlagermusik även i anslutning till den vänstra baren, men närmare 04.30 tändes lamporna. Kort därefter tystnade musiken och DJ:n beklagade att han tyvärr inte får fortsätta spela trots att han skulle kunnat göra det ända till 8 på morgonen. Istället makade sig de kvarvarande sakta men säkert mot utgången och flera smakade på den tjocka kryddiga korven med bröd som erbjöds vid utgången. Några trötta själar som ville åka hem samlades i T-banan i väntan på morgontåget, däribland Gustav Eurén.

Finalstartsfältet: endast en ballad bland poplåtar, visa och prat-sång

Vi har kommit in finalveckan och torsdag innebär repetitioner för såväl artisterna som för oss. Det vill säga artisterna får repa inför våra vakande ögon och öron.

Det är ett litet tag kvar tills dess så under tiden sitter jag i pressrummet och tar det lugnt samt förbereder mig inför dagen. David Lindgren är den som kommer gå ut först. Överlag ser det ut som så att i finalstarfältet har vi endast en ballad och det är Molly Sandéns Why am I crying?. Förutom den har vi en rocklåt signerad Dead by April, en rockabilly med fyra unga killar, ett antal poplåtar varav en europop med Loreen, en lugnare låt skriven av Lisa Miskovsky och tre norska guttar samt Björn Ranelid & Sara Lis rap-sång och Flincks biografibidrag. En salig blandning som inte är lika ”schlagrig” som tidigare år, ett tuffare startfält kan man säga på det viset att det är relativt få lugna bidrag som andas klassisk glad schlager.

De som har pratat om att ”schlagern är död” tror jag har fel. Visst, det är inget schlager-startfält i år men det betyder inte att balladerna och artister som Linda Bengtzing, Sanna Nielsen med flera är dödsdömda att inte gå till final framöver. Med en stark låt som framför allt är rätt för den artisten kan även en schlagerartist gå långt. Dessutom kommer det alltid finnas grupper som älskar och röstar på sin glada schlager, den genre som fick de att från början gilla Melodifestivalen.

Molly sandén ska kämpa med sin
ballad mot rockiga killar och
en självlysande Danny bland annat…

Nu vet Molly Sandén vad hon vill

Hur är det att vara tillbaka i Leksand?
– Det är jättekul, det är så mycket minnen i de här väggarna och tankar som bara dyker upp. Det känns som, man har varit här förut man har överlevt en gång. Det är jätteskönt att veta. Så tycker jag att Leksand har ett väldigt lugn.

Vad är skillnaden på Molly 2009 och Molly 2012?
– Skillnaden är väl att jag är tre år äldre. Det har hunnit hända massa grejer i mitt liv. Jag har gått ut skolan, tagit körkort och flyttat hemifrån, ja alla möjliga saker har inträffat och jag har lärt mig mycket om mig själv och om livet i allmänhet. Jag känner mig starkare än då. Nu vet jag mer vad jag vill än sist. Och ja nu den här gången har jag vart med i skrivit låten också och det blir en helt annan känsla på ett sätt att verkligen veta vad man sjunger om. Det bygger på mina egna erfarenheter.

Kommer det mer egenskrivet från dig framöver?
– Ja absolut. Jag skriver för fullt nu i studion. Det kommer en platta efter Melodifestivalen och det kommer nog vara väldigt mycket egenskrivet material.

Vad säger du om lördagen?
– Ingen aning, jag vill bara känna mig nöjd med mitt framträdande och att jag får fram den här känslan som jag verkligen vill förmedla.

Molly Sandén

Björn Ranelid & Sara Li bättre än väntat

De två sista ut är Molly Sandén som nummer sju samt Björn Ranelid feat. Sara Li.

till Mollys Whjy am I crying har hon ett stort antal vita spotlights vars ljus gör ett rutmönster. Jag fick lite känslan av Jöbacks Hollow på just den punkten. Hon börjar sittandes på en stol men reser sig sedan och går fram mot scenens mitt och avslutar väldigt starkt i sången och kroppspråket nära trappan. Hon är ensam på scenen. Sista gången bäddar hon in hela golvet i rök, vilket gör det ännu snyggare. Hon ger en känsla av att faktiskt växa från svag till stark under låten.

Molly sandén

Björn Ranelid och Sara Li är bättre än väntat på scenen. Ljussättningen går i vitt och rött. Sara Li har hela tiden fyra dansare bakom sig medan Ranelid går omkring på scenen och upp och ner på de inrullade trapporna på var sida på scenen och talar om kärleken. Jag vill egentligen inte säga detta men jag tror att låten kan ta sig till andra chansen, om han bara lyckas få rösterna som behövs. Till fnalen? Njaee… teoretiskt är det ju möjligt men andra chansen känns troligare.

Björn Ranelid feat. Sara Li

Från Eric Saade-light till Ranelids unika Mirakel

I veckans startfält, denna tredje deltävling från Leksand, är minst sagt intressant. Vi har gospeltoner signerade Andreas Johnson med band, några ballader och lugnare låtar samt Ranelid som pratar sig igenom sin låt med hjälp av Sara Li, samt några mer eller mindre anonyma låtar som kommer kräva lite extra på scenen för att locka till sig röster. Här är veckans bedömning.

Youngblood – Youngblood
Jag får Eric Saade-feeling i början. Dock är Youngblood lite tamare än Saade. Det är också en väldigt upprepande text där titelordet hörs ofta i refrängen. Låten byggs upp under tidens gång och hörd såhär uppspelad i ett rum önskar jag att den kunde komma igång lite tidigare för när killarna får fart är den faktiskt en aning medryckande. Den har potential att växa. Fredrik Kempe brukar ha tonartshöjningar och den här låten är inget undantag.

Maria Benhajji – I mina drömmar
I denna ballad sjunger Maria ödmjukt till vackert pianokomp om kärlek och närhet till en älskad. Den är något svag men vacker och blir starkare redan efter första refrängen. Bakom sig har hon en kör som då och då knappt hörs. En andra snygg tonartshöjning ligger lagom till avslutande refräng där Maria verkligen tar i för att sedan avsluta nedtonat. Jag kommer närmast att tänka på en ung Sanna Nielsen med sin svensktoppslåt ”Till en fågel”. Tror dock hon måste ha ett starkt scennummer för att få låten att lyfta och nå tv-tittarna på lördag.

Mattias Andréasson – Förlåt mig
Mattias Andréasson låter bitvis som om han har hakat upp sig. ”a-allting slut a-allting slut”. Dessutom svär han i låten, han har nämligen inte någon jävla aning om vad han ska ta sig till samt ber sin baby om förlåt. En ganska tråkig låt som rör sig i regionerna mellan pop och disco, jag går inte igång på denna. Däremot undrar jag ibland hur han ska orka pratsjunga utan särskilt många andetag emellan, särskilt i den långa bryggan fram till sista refrängen där den sedvanliga tonartshöjningen hittas. När låten dör ut låter det som ett band som fastnar i en kassettbandspelare och inte längre kan spelas upp, vilket i och för sig är läckert. Här krävs dock en hel del för att låten inte ska bli anonym.

Love generation – Just a little bit
Denna halvsnabba poppiga låt, där själva refrängen gör låten, inleds rockigt med gitarr. Kort därefter hakar tjejerna i Love generation på. Lätt upprepning  av fraser i refrängen. Låten slås snabbt av kort efter att de sjungit sista tonen. Just a Little bit känns inte alls i samma klass som Dance alone från 2011.

Carolina Wallin Peréz – Sanningen
Carolina sjunger fram en historia i något som kan liknas vid snabbare vispop. Till andra versen har hon lagt i en lite högre växel. Instrumenten i bakgrunden är bland annat stränginstrument och trummor. Det låter litegrann som en upphottad Lisa Nilsson men där jag har svårt att minnas texten efteråt.

Andreas Johnson – Lovelight
Andreas Johnson med sin kör där Britta Bergström är med lala-lar sig tillsammans fram till ordet tillika titeln Lovelight. Låten ökar till första versen där Andreas ensam tar över. Detta är en glad rockig låt med gospeltakter inbyggda. Andreas till och med sjunger om att allt han behöver är din gloria. I andra versen hörs kören ”aha-a” mellan Andreas rader. Lala-lallandet utgör även brygga till den avslutande refrängen. Snabbt avslut på en väldigt medryckande låt där trummor och gnisslande stränginstrument får sista ordet.

Molly Sandén – Why am I crying
I denna ballad sjunger en skör Molly Sandén som om hon är ledsen. Det vill säga fram till andra versen där en tonartshöjning gör att hon plötsligt låter starkare även som person. Melodin är riktigt skön. Texten handlar om en person som hon säger sig inte kommer sakna eller behöva om hon faller och undrar sedan varför hon gråter. Svag låt som växer i takt med att Molly ger mer.

Björn Ranelid feat. Sara Li – Mirakel
En eurotechno med Ranelids poesiläsande och Sara Lis vackra stämma i ett enda hopkok. Låter det rörigt? Det är inte fullt så rörigt men jag har i alla fall aldrig hört något liknande.
Björn Ranelid börjar, kompad av den eurotechnoinspirerande musiken, prata om kärleken. Kärleken beskriver han som ett under, ett mirakel på denna jord samt ett vapen mäktigare än något annat. Det är egentligen detta han hela tiden ”sjunger” om under sina tre min. Skönsjungande Sara Li kommer in först på refrängen och fyller ut med sin ljusa stämma, dessutom hoppar hon in med några fraser på andra ställen. Inför avslutande refräng ändras Saras röst och låter burkig/långt bort men blir sedan ljus och närvarande igen. Om Mattias svär så riktar sig Ranelid till högre makter och får fram ett ”Herre gud” mot slutet.

I höstas sade Ranelid följande:
– Musiken och texten och framträdandet tillsammans kommer borga för att det blir något enastående och unikt.
Efter att ha hört låten ikväll är jag beredd att hålla med. Framför allt är det unikt!