Från visa till hårdrock i Göteborg

Så har då tredje semifinalens startfält spelats upp och Göteborgs skörd låter inte helt dumt. Det finns några bra, sköna låtar här. Bredden går från finstämd visa till hårdrock med möjlig headbangs-varning.

1. Outtrigger – ”Echo”
Göteborg går ut hårt med hårdrock som heter duga. Här är det dunka-dunka med trummor och hårda takter. Killarna sjunger men än med något hes röst. Distade gitarrer hörs genom hela låten. Överraskningen, som kanske inte är en överraskning ändå med tanke på genren är growlen. Denna stil som vi hörde av Dead by April i tävlingen första gången 2012. Vissa svårigheter fanns att hänga med i sången första gången.

2. Eko – ”Red”
Eko består av Anna Lidman på sång och Hannes Lundberg samt Michael Ottosson på synth/dator/drumpads & pukor. Trion har en elektropop med mer tydlig vers respektive refräng. Jag vill beskriva denna som en ”upphittad 80-tals Lili & Susie”. Musiken luktar 80-tal men sången är hårdare och modernare. En fräck blandning som har potential att sätta sig på hjärnan om man gillar denna typ av musik.

3. Oscar Zia – ”Yes we can”
Oscars Zias hopskrivna pophistoria är ganska snabb med något glatt i sig men den får mer liv längre in. Det är lite i stil med Eric Saade fast med en inbyggd, smygande ”OS-känsla”. Oscar sjunger väl och  ett instrumentsolo övergår till en brygga med tonartshöjning upp till avslutande refräng. Först vid andra lyssningen börjar man dock digga med lite.

4. Shirley Clamp – ”Burning alive”
Shirley återkommer till Melodifestivalen med en powerballad som visserligen är stark men det känns lite som att vi har hört den förut. Det är pianot och Shirley som gör låten. Det börjar lugnt, i andra versen vaknar den till mer. Möjligen svagare än Sanna var förra veckan.

5. State of drama – ”All we are”
Här hittar vi en snabb poplåt som möjligen försöker dra åt rockhållet. Det är trummor, bas och ”fotbollsklack” i refrängen. Apropå refräng så tycks största delen bestå av en väldigt upprepande refräng. De korta verserna dränktes mellan dessa refrängrader som till stor del består av själva titeln.

6. CajsaStina Åkerström – ”En enkel sång”
CajsaStina är enda artist som sjunger på svenska. Lägg till att detta är en visa, med mestadels gitarr och finstämd sång. Den passar förstås sångerskan (skriven av henne själv) och hon sticker ut ur starfältet. Trots att låten är skön och lär gillas av de som älskar lugna visor kan hon få svårt att gå vidare. Risken är att det är för lugnt. Gör CajsaStina som fröken Benediktsson så går hon troligen till andra chansen, då det inte lär finna två Ellen under ett och samma år.

7. Ace Wilder – ”Busy doin’ nothin'”
Under första lyssningen råkade denna kastas om med startfältets avslutande bidrag. Det ändrar förstås ingenting. Här hör vi ett något schizofrent men taktfast hopskrivet musikalisk verk där sångerskan har en bra röst och gör verserna fint. I refrängen kommer plötsligt från ingenstans en slags snabb rap från en kör samt slaginstrument. Kan mycket väl fungera att svettas till på ett gympass om några veckor, oavsett hur det går för henne på lördag.

8. Dr. Alban & Jessica Folcker – ”Around the world”
Nu kommer det rap signerad tandläkaren Alban samt ren sång som Jessica Folcker står för. De turas om att sjunga och Jessica tar refrängen. Ett läckert samarbete mellan dessa artister. Musikaliskt är det bra beat som man går igång på. En något högre växel som läggs i mot slutet. Dr. alban hejar på Jessica fler gånger under de tre minuterna. Jag har svårt att ”datera” detta. Det känns både modernt och äldre 90-tals-rap samtidigt.

Linköping vet vilken musik som går hem

Sara Lumholdt valde att använda pyro först på efterfesten och tände bloss som de viftade med, vilket kan förklara den svaga branddoft som jag kände vid hennes bord tidigare under kvällen också.

Baren var välbesökt och lite svårt att ta sig förbi den vägen men å andra sidan var det många att hälsa på i trängseln, bland annat Fredrik Kempe som ju stod bakom bägge finalbidragen denna vecka och nu kunde ses stå i livligt samspråk lite varstans, till exempel med Simon Forsberg i närheten av Saades bord. Eric Saade hade förstås Molly Sandén med sig och såg dessutom lite olik sig ut då han bar glasögon med svarta bågar.

Dansgolvet fylldes på allt mer ju längre tiden gick, mycket tack vare att de faktiskt körde bra musik den här gången med mycket schlager. Till exempel spelades Linda Sundblads Lucky you hela tre gånger under festen. Rickard Olsson hängde i metallställningen vid dansgolvet, Lumholdt syntes också där fast inte lika högt upp i luften och Shirley, Vera och Jessica kände sig hemmastadda i närheten av DJ-båset. Däremot verkade Dead by April undvika detta dansanta golv.

Vid 04.45 lämnade vi hotellet efter att ha stått i foajén ett bra tag och pratat med bland annat Sara Lumholdts kostymös. Då hade musiken tystnat för länge sen…

Shirleys angels kan inte få nog

2011 blir Shirley Clamps femte deltagande i Melodifestivalen. Hon och hennes änglar tror inte de någonsin kommer tröttna på Melodifestivalen. Shirley förklarar att det är det största man kan delta i i Sverige och något som Shirley gärna längtar till.

Hon tackade ja till låten för ganska länge sen och därefter tog det en stund för henne fatt bestämma sig vad hon ville göra. Vera och Prada gick i stort sett med på att vara med utan att höra låten för att det var en kul grej att göra tillsammans. Det som fick Shirley Clamp att tacka ja till låten var introt som tycker är dramatiskt och spännande och förklarar att man vill lyssna vidare. Samtidigt är låten lättsam och det gillar hon.

Shirley säger att Linköping har en riktigt bra deltävling med både bra artister, låtar och nummer. En opartisk Shirley tycker också att det är tråkigt att bidrag ska behöva åka ut men just tävlingsbiten är ju lite speciell.

Jag avslutade med att fråga om Vera och Prada verkligen är änglar.-

– Änglar på riktigt? Undrade de

– Vi är både svarta och vita, svarar Jessica.

– De är bra änglar för de tar hand om mig så bra, säger Shirley.