Varför tycker Felix Sandman att det är läskigt med duell?

Det hann bli intervjuer med flera av artisterna under gårdagen, om allt från hur Ellens röst mår nu till barnens reaktioner hemmavid när mamma Frida nu gått till andra chansen samt lite skönt och nästan urspårat samtal med Drängarna om bland annat Melloresan hittills. Vi får också veta varför Felix Sandman tycker det är läskigt att möta Frida i en duell.

Se dessa intervjuer nedan.

Ellen sjunger klockrent, även på de höga tonerna

Ellen Benediktsson och Simon Peyron har också valt att ha kvar sitt nummer som det var i deltävllingen så sent som i lördags. Ellen har kommit ifrån förkylningen och det hörs.. Hon sjunger klockrent nu. Duon avslutar med en high five innan de går av scenen.

Det enda de tycks ha lite problem med är att komma ihåg alla kameror då koreografen mellan genomkörningarna har en mindre genomgång om vart de ska vända sig när. Det lär de fixa till på lördag.

DSC03008

DSC03021

DSC03025

Ellen och Simon växer med Surface

Svart är en av de vanligaste färgerna på scenkläder. Duettpartnerna Ellen Benediktson och Simon Peyron har också gått på den linjen. Ellen sparar fortfarande på rösten, för att hålla fullt ut på lördag.

DSC02552

Både bakgrund och ljussättning har ändrats, vilket ger deras scenshow en varmare känsla och mindre av ”Hitta Nemo”. Att de sedan gör låten jäkligt bra tillsammans med fin kemi på scenen och genom passande kameravinklar där ljuset faller på den som sjunger. Det gör att det blir ett snyggt nummer även för tv-tittarna att beskåda. ”Surface” växer.

DSC02555

Simon och Ellen simmar i Nemos vatten

Då Ellens röst inte mår sådär jättebra för tillfället är det körsångerskan Emelie Fjällström som sjunger lead istället för Ellen, som alltså mimar sig igenom låten. Det gör att det ser och låter skumt ut när Emelie leadar samt sjunger vissa av sina körinslag. På de delar där hon inte leadar mimar Ellen till tyst sång.

En annan kul notering: Ellen är från Malmö och alltså skåning. Emelie är från Skellefteå i Västerbotten. Helt olika dialekter.

Simon Peyron och Ellen Benediktsons scenfond ser ut som vatten med bubblor som söker sig mot ytan. Med tanke på låten ”Surface” innehåll så ser man varför just denna scenografi är vald. Inget konstigt i sig.
Framför denna interagerar de med varandra genom att cirkulera mitt på scenen, med blickarna mötandes när de inte närmar sig eller för sig från varandra. Det är mycket ögonkontakt. Det avskalade numret med ”Hitta Nemos” bakgrund gör att scenshowen ser lite kal och stundtals kall ut i denna hookiga låt.

DSC02306

Varierat i Malmös startfält

Malmö har fått den sista deltävlingen i år, så nu är det alltså de sju sista artisterna med respektive bidrag som hoppas på att få en finalbiljett på lördag kväll. Startfältet är ganska så varierat. Från countrydoftande pop till balladduett och så ett bidrag där man har kastat Scotts och Brolle i en skål och blandat dessa till en carpool karaoke. Ett spännande startfält som just nu ser ganska så öppet ut. Det finns alltså ingen låt som tydligt sticker ut och skriker finalplats så självsäkert som vissa andra har gjort tidigare.

We are one – Frida Öhrn
Vet inte riktigt varför men det kändes lite som att Andreas Johnson sitter med i något hörn här, trots att varken han eller Peter Kvint syns till.
Hur som helst är det här en något lugn men taktfast låt. Det är en Midtempo/upptempolåt mot det mastiga hållet. Versen är talande medan refrängen är lite snabbare och stark. Frida har en hes röst och dessutom känns det som att hon verkligen menar vad hon sjunger. En brygga ligger upp till sista refrängen, innan ”We are one” slutligen slås av tvärt.

Molnljus – William Stridh
Williams ”Molnljus” är en lite sävlig historia. Den börjar avskalat och fint med målande text. Det är också vad verserna är, fina och lugna. Refrängen är något starkare. Skön låt, javisst! Den lyfte dock inte över taken. Den kommer inte ens till andra våningen såhär i en högtalare i ett konferensrum. Dessutom känns det som att låten går i loop så pass mycket att de där tre minuterna borde överstigas. Eller?
Något mer känslan över låten fick man andra genomlyssningen så den kräver nog flera lyssningar innan den fastnar.

Carpool Karaoke – Nanne Grönvall
Vad får man om man korsar Scotts med Brolle? Och därefter kastar in en kort Nanne Grönvall i högklackat, som ligger och puttrar på ettan, redo att gasa? Jo, Carpool karaoke!
Med några väl valda första fraser gasar hon iväg för att sen landa i en härligt svängig och glad låt där titeln återkommer flera gånger i de tydliga refrängerna. Det här är troligen veckans lyckopiller.

Troubled Waters – Victor Crone
Victor Crones Troubled waters kan beskrivas som en midtempo countrydoftande pop med ett stänk av rock. En skön, svängig låt där Victors röst får bidraget att lyfta genom att leka med tonerna, bland annat med en tonartshöjning. Gitarr hörs tydligt och denna sätter tempot i låten. Det låter modernt. Detta gillas och har nog potential att plocka röster från flera grupper av musiklyssnare.

Surface – Ellen Benediktson & Simon Peyron
Det här känns litegrann som årets Hanna Ferm & Liamoo. Simon och Ellen har en balladduett som någonstans är på väg att lyfta och gör det först mot slutet, men det känns som lite sent då. Den behöver lyfta mer och det har den potential för. Till exempel genom ett samspel mellan artisterna som inte kommer fram riktigt här. Är dock övertygad om att den lilla pusselbiten kommer imorgon.
Refrängen är ganska upprepande och har en tendens icke-live att få hjärnan att stänga av. Tror alltså att det här är mer av en livelåt än en radiolåt.

Om du tror att jag saknar dig – Jakob Karlberg
Här har vi en snabbare poplåt på svenska, ljungen med Jakobs ljusa, lite släpiga sång. Om du tror att jag saknar dig kommer fram bra, är en poplåt som är lätt att hänga med i då refrängen snabbt sätter sig. Sen undrar jag, är det en klocka där som håller takten?

Brave – Hanna Ferm
Hanna Ferm kändes mogen redan förra året men i och med Brave så känns det som att hon växt mer, än än mer mogen nu. Hon har en rakt igenom engelsk poplåt i ett härligt medryckande tempo som ökar när refrängen kommer. Det är en stark låt som har krokar redo att kastas ut för att fånga in dig. Notera också ”hoandet” av kör instoppat på strategiskt utvalda ställen i ”Brave”.

Sångaren i Outtrigger om mikrofonen som försvann: ”Jag fick en del feeling”

Killarna i Outtrigger fick besök redan under torsdagens presskonferens men med tanke på att detta var veckans första genrep och att Simon Peyrons galler på buren åkte upp och mikrofonen med den kollades stämningen hos de.

Första punkten var green room. Under genrepet hade det nämligen varit väldigt muntra miner och sällskapligt mellan artisterna där de satt. Killarnas svar stämde väl överens med bilden.
– Det är jättebra. Folk skämtar redan med varandra så den är jättejättebra.
Hur green room ser ut gillas bra. Det nämns att denna är väldigt fin och mysigt bland annat. En intim känsla inför 3 miljoner tittare och utåld arena, som de så bra beskrev det.
Ikväll lördag lär det vara mer nervöst och taggat.
– Men jag tror inte folk vänder och blir några surpuppor, det har jag svårt att se. Alla är riktigt goa liksom.

Mikrofonen försvann
För de som satt i arenan var det i stort sett omöjligt att undgå att gallret på buren samt micken åkte upp. Musiken tystnade ganska fort efter det att Simon slutat sjunga. Därefter sprang roddare upp på scenen för att dra ner det igen och gruppen kunde börja om. Såhär förklarar Simon det.
– Vad som hände var att, jag fick en del feeling, trampade en del med benet som jag gör när jag får feeling. Men, jag tänkte nog inte riktigt på var jag trampade och råkade trycka på knappen som gör att buren åker upp och där sitter själva micken fast, och jag kan inte riktigt dra ner den för jag står i en tvångströja. Så att då blev det så vi skrattade åt det, folk tog det hur bra som helst så det var inga konstigheter.

Det kläcks plötsligt en idé om titeln på sångarens memoarer, ”Simon Peyron – micken som försvann”. Simon och resten av killarna skrattar gott. Men risken att detta ska se ikväll, lördag, tror sångaren är ganska liten.
– Jag tror nu har man bränt bron för att det skulle kunna hända imorgon (läs: ikväll) så det är inga konstigheter nu.

Snopen Simon fick se sin mick försvinna mitt under sången

Genrepet i andra chansen tillhör en av de roligaste. Om det trots missar eller tack vare missar ska säga vara osagt men faktum är att det faktiskt skedde något spontanskämt under kvällen som var riktigt roligt. Det började dock redan innan genrepet då studiomannen drog regler och skulle ”be” två stycken att hålla koll på kamera 5 ifall det behövdes.
Henric: Är ni gifta? …va? Far och dotter?!
Detta resulterade förstås i skratt från publiken.

Själva genrepet rivstartade med en eldshow där jag tror fem personer använde eld på diverse sätt, både som pyro och som redskap. Tufft och ett coolt nummer som är framför allt varmt för de på främre parkett.

Efter att ett klipp med Vargmusts ”sångerska” tillsammans med Ammotrack visats var de bara för gruppen att börja catwalkvandringen till scenen. Det gick bra för gruppen. Linus näst ut kändes lite svajig i början i sången med framträdandet tycktes sitta väldigt bra. JEM gjorde också ett väldigt bra framförande med sitt nummer i ”Love trigger”. Ellinore fick bättre respons än väntat, om det sen kan ha berott på att publiken till viss del satts igång av personalen är omöjligt att svara på.

Såhär nära finalen får också husdansarna och huskören sin egen tid i rampljuset, vilket är välförtjänt. Stenmarck hade sett över sin show och plockat bort de där röda tygerna ifrån ljusriggen, ett riktigt bra beslut av honom. Efter honom var det dags för Helena Paparizou som fick väldigt bra respons av publiken i arenan redan på catwalken. Dock inte lika mycket efteråt av någon anledning. Hon är den enda som har pyro av alla artister och det är jäkligt snyggt. Kläderna från torsdagens rep var valda så det verkar ju luta åt att det blir de även imorgon kväll.

Outtrigger hade en del tekniska problem,vilket inte är sådär jättebra vid en direktsändning men går att skratta åt under ett genrep, en liten extra krydda så att säga. För det första hanns inte numret riggas på utsatt tid så musiken fick vänta till de var i position. Då började musiken, sångaren Simon fick av sig masken, började sjunga och ser plötsligt hur grinden går upp i förtid. Med mikrofonen fastmonterad därpå försvinner även den uppåt och en snopen Simon slutar sjunga. Musiken tystnar och efter lite hjälp av riggarna kan musiken börja om. Efteråt tackade han publiken, så några ledsna miner fanns inte.

Kul inslag även när Nour presenterar Tiffany Persson och Andes Janson kommer ut i klänning och högklackat för att gå loss i green room. Prat med artisterna om metalldetektorer som ej kommer släppa igenom de på efterfesten och gynekologbesök, vilket får bland annat Paparizou i skrattanfall.

I mellanakten kommer den sköna Emmelie de Forest, dock med lite trista kläder, ut och kör en del av den officiella ESC-låten samt förstås en bit av ”Only teardrops”. Publiken gillar det. Med sig har hon Åsa Jinder på scenen som är kvällens tredje ESC-vinnare då hon varit med och vunnit för Norge på 90-talet. Underbart nummer av Emmelie.

I duellerna hamnade Ammotrack mot Outtrigger och just Outtriggers nummer tog ett tag att rigga så Andes fick hålla låda och fixade det galant med spontanitet och varm humor. Som det ska vara med humor.

– Vi håller på att rigga hajburar på scen men det är alltså inte för att skydda de mot publiken utan tvärtom. Den här gången slapp Simon se mikrofonen försvinna. Ammotrack vann sedan denna duell medan Paparizou vann sin duell mot Linus Svenning. Paparizou som fick snacka lite mer Nour i green room innan resultatet sade sig vara väldigt nyfiken på ”Tiffanys” gynekologtest. Anders med svar på tal förklarade att det går att finna på inrikesministeriet för att sedan övergå till att ropa ut vinnarna. Det märks att programledarna börjar få bra kläm på detta, mer spontanhumor efterlyses!