Elisa hoppas att startfältets enda ”riktiga” schlager ska hjälpa henne

Elisa som har startfältets mest klassiska schlager hoppas att det ska ge henne fördel i tävlingen.
– Jag hoppas det, jag hoppas att folk vill rösta på mig och vill ha en riktig schlager i finalen.

Genrepet och att sjunga inför publiken är även hon glad över och är något hon längtat lite efter under veckan.
– Det kändes jättebra, publiken ger den extra kick som man behöver.

Det svåraste i numret säger hon är alla kameravinklar som ska hållas reda på men de är inte längre något problem.
– Det är några som inte riktigt satt sig än men det kommer vi fixa till imorgon.

Vad har de då för tankar inför morgondagen mer än att fixa de resterande kameravinklarna.
– Att leverera ännu lite mer och att ha roligt. Och att nå till final vore roligt, verkligen.

 

Sylvester Schlegel har även han längtst efter att få göra publikt genrepet på något sätt.
– Jag har nog längtat utan att riktig fatta det själv. Det är så mäktigt att göra det här på nästan riktigt.

Själva tävlingsmomentet tänker han inte på av tävlingstaktiskt skäl. Låter det invecklat? Sylvester ska själv få förklara hur han menar.
– Jag försöker att inte tänka på tävlingsmomentet för jag skulle sova för dåligt på nätterna då. jag ska bara tänka på att göra den här låten med mina kompisar. Jag tror såhär att jag har störst chans att vinna det här om jag tänker så. Egentligen är det tävlingstaktik men tävlingsstaktiken handlar om att tänka bort tävlingen.

Kompisarna består av hans band som för inte allt för länge sedan plockades ihop. Detta band ska framöver ut på turné förutom att Sylvester har en skiva som kommer släppas senare under detta året Ditt nummer känns det lite 80-tal över, var med medvetet val?
– Jag tänker nog mer på 60-talet. Jag har sneglat på hur det ser ut och sådär men det är nog möjligt att det finns 80-talsinfluenser i det här också, konstaterar Sylvester även om det inte är något han tänker så noga på.

Att det är just 60-talet beror på hans intresse för det årtiondet.
-Jag tycker att det är den intressantaste perioden i historien och är väldigt fascinerad av det sena 60-talet. Det som hände då och hur det lät.

Ovanstående svar kan också förklara hans val av entrélåt som tidigare nämnts, från 1967. Om det övriga startfältet är han nästan lyrisk samtidigt som han ser de som potentiella hot.
-De är väldigt väldigt bra allihopa. Det är väldigt hög nivå tycker jag. De är riktigt farliga allihopa, stora artister. Sen att det är väldigt hårt motstånd…

Någon särskild svår motståndare går inte att peka ut. Samtliga omnämns som livsfarliga, något Sylvester hoppas att även han är för de. Hur det går kan dock bara stjärnorna veta och resultatet kommer vi att ha om mindre än ett dygn.

Nej Sylvester, jag bugar mig inte riktigt än för bygdens son

Sylvester ”Sylle” Schlager, ursäkta, Schleger… Hur som helst, han är säker där uppe på scenen. Igår fanns två val: svart-vit kavaj eller röd-svart. Efter en handuppräckning då vann den rödsvarta. Det är också denna kavaj som nu hänger på Sylvesters axlar när han äntrar catwalken i tonerna till Jacqueline Taiebs Heures Du Matin. En låt från 1967.

Jag bugar mig inte för bygdens son riktigt än men måste erkänna att numret är snyggt och blir så även i bild. När gitarristen Christine Owman lutar sig mot Sylvester passar det dock väldigt bra med att Sylvester avslutar sången med ett sista ”buga dig för bygdens son”. Sylvester sjunger också bra under klädrepet.

Välkomstfesten som flyttade till hotellbaren

Med en väntande välkomstfest blev det rätt sent, som brukligt. Till rådhuset anlände samtliga artister ganska tätt inpå varandra. Först att komma upp för trappan och posera framför hungriga kameralinser var Linus Svenning följt av en paljettglittrande Mahan Moin. Allra sist uppför den röda mattan till festsalen var Helena Paparizou.

Mahan Moin gör ”trädet”
Elisa bar rött för kvällen
Yohio och sitt gäng
Helena Paparizou

Musikfest som det var hade Malmö stad sett till att göra temat tydligt. De var blomdekorationer i form av stora notklavar uppställda vid maten och på bordsdukarna låg små noter utlagda. Chokladfontänen var också tillbaka efter ett års bortovaro. Mahan Moin som blev tillfrågad av undertecknad om hon provat chokladfontänen sa nästan lyriskt ”Det var jättegott!” Det var också en populär plats att bli fotograferad på.

Notdekoration vid buffén

Andreas Johnson som skrivit Yohios bidrag kom förstås också och syntes mingla runt, oftast nära ingången. Absolut sist kom programledarna som hade repat till ganska sent, därav ankomsten först 21.15 – 21.30 eller däromkring.

Alvaro gick runt och pratade med bekanta medan Helena knappt syntes till alls. åtminstone inte där jag befann mig. Sylvester Schlegel var inbokad att DJ:a på köttbaren mellan 22-01 så runt 22 hade antalet gäster mattats ut. Yohio var dock kvar med delar ur sitt team och stod i sina fräna nya solbrillor precis vid trappan med en av de. Fotografen Mattz som jag hängde lite med ville fotografera honom. Yohio gick med på det men sa sedan åt honom med glad ton att nu får han väl sluta jobba.

Vi drog kort därefter därifrån för att kolla in läget på köttbaren men där var så fullt att det blev endast en kortvisit. Istället blev det Bishop arms dit många andra visade sig hitta sen. Bland annat Christer Björkman, vad som kändes som nästan hela besättningen ifrån skivbolaget Lionheart och så Paparizou som hängde där till någon gång efter midnatt, under trevlig stämning. Malmö vet hur man ska fira under Melodifestivalen och detta året verkar inte vara något undantag.

Sylvester ”Sylle” Schlegel spisar skivor

Sylvester går på randigt

Sylvesters scenkläder? Jo de kommer bestå av en bredrandig kostym i antingen svartvitt eller rödsvart. bandets scenkläder hanns inte med att fotas ordentligt då 1/3 visades upp åt ett helt annat håll än vårt men där återfinner vi både gråaktig kavaj och svarta kläder med små dekorinslag.

Sylvesters kläder visas upp

Kan även nämna att det blir ännu mer konfetti här i Malmö då det kommer regna färgglada små lappar i slutet av hans nummer.

Välkommen in i 80-talet…

Nu går vi in i tidsmaskinen och vrider klockan cirka 30 år bakåt i tiden. Då hamnar vi i 80-talet och vid tidsmaskinsspakarna står Sylvester med band. Nej, det är inte Stallone utan Schlegel.

Bandet består av trummisen Marcus Rostedt, Christine Owman på gitarr, Magnus Roos på bas och Elin Hörberg på piano. Sylvesters egenskrivna berättande Bygdens son har en scenografi där de där skärmarna som höjs och sänks varefter artistens önskemål visar olika svartvita mönster, rosa och lila nyanser och rosa hoppande mönster. Ljuset går i rosa och rött.

Han inleder på scenens vänstra flaj men vågar sig efter ett tag mot mitten där ett ensamt stativ snällt väntar på honom. Tonerna och texten verkar sitta ganska bra för sångaren även om jag nog skulle vilja få lite mer av honom. Som det ser ut nu kommer han nog inte gå direkt till final. Är till och med tveksam på om det kommer räcka till en andra chans.

 

Roliga texter, snabba takter och starka röster i första deltävlingen

I Malmös startfält har vi många snabbare låtar. Just nu går det inte att peka ut någon låt som storfavorit över alla andra men både Yohio och Helena Paparizou har låtar som kan fånga en. Elisa har ju en glad låt som säkert kan fånga en del. Fem av de åtta bidragen är på engelska medan de övriga tre sjungs på svenska, samt Mahans påhittade ord. Ett intressant startfält som ska ska bli roligt att se åt vilket håll det utvecklas under morgondagen.

To the End – YOHIO

To the end är en snabb, stark upphottad gladpop med mycket gitarr och trummor. Dock går vers och refräng in i varandra så väl att hela låten blir en enda enhet och jag kan inte låta bli att undra om han får tid att andas mellan alla rader. Har vad jag tippar ett liv även efter Melodifestivalen på dansgolven.

Aleo – Mahan Moin

Aleo har en ganska tuff och snabb popig låt med ”electropop”-aningar inbakade. Starka instrument lyfter låten. I refrängen dyker några udda takter upp och det känns lite hackigt men effektfullt. Jag tycker också det låter som att hon sjunger nära gränsen för vad hon klarar av så det ska bli intressant att se hur hon låter imorgon när det är dags för repetition.

Bröder – Linus Svenning

Redan på de första tonerna som spelades upp kom jag att tänka på Fredrik Kempe. Nu är det också han som skrivit låten, vilket alltså hörs. Det är första lugnare låten i startfältet och har en tydlig tempoändring mellan vers och refräng. Jag är något kluven till hur förhålla mig till det. Något i låten får mig att vilja mera. En annan del viskar att ”detta har vi hört förr”. Tonartshöjning inkluderas, med stråkar som litet plus i anslutning.

Casanova – Elisa Lindström

Elisa har en låt i dansbandsstuk, trodde ni något annat? Det som gör denna unik och sticker ut från den mängden är flera parametrar tillsammans. Casanova är en snabb, lättlyssnad, sprallig låt som faktiskt är medryckande på något sätt och högst troligt lär få dig att dra på smilbanden. Själva texten är skämtsam och handlar om hur hon får revansch på en kille, en casanova som tydligen hela åttiotvå tjejer? Vad tycks till exempel om frasen ”och båten som du hade har jag kört på grund oj”? Nåväl, ingen vinnare men helt klart Malmös glädjespridare! Passar bra till Elisa och hennes röst.

Bedroom – Alvaro Estrella

I Bedroom går det hett till. Det är en snabb låt som rymmer väldigt mycket text på kort tid. Förhoppningsvis hinner han med all text även live på scenen sedan. Mycket sker också i låten som att kläder åker av redan på uppfarten. Till sovrummet verkar han emellertid inte hinna. Fräck men kul text. Inledningsvis får instrument och Alvaros sång ungefär lika mycket plats men sedan får han ta över. Låt ej ert barn sjunga denna i vagnen i kön på snabbköpet bara.

Songbird – Ellen Benediktson

Ellen har kvällens andra lugna låt. Det är en enkel, avskalad ballad som känns lite entonigt såhär vid uppspelningen. Det är i stort sett Ellens sång och en gitarr som hörs. Tonartshöjning finns men låten är ändå lite trist med en gäspvarning. De som gillar Anouk lär gilla detta.

Bygdens son – Artist: Sylvester Schlegel

Sylvester sjunger fram en berättande text som börjar med ”Sen jag var liten…”, om drömmar och att de andra ska buga sig för bygdens son. Det börjar rätt lugnt men takten ökar redan vid femte versraden. Dessa följs av en väldigt kort refräng. Faktum är att själva refrängen har en mindre del i texten medan verserna är desto fler. De doakör får komma in precis innan den avslutande refrängen som går upp i tonartshöjning. Man skulle kunna säga att det är lite åt Hellström-hållet i stil.

Survivor – Helena Paparizou

Paparizous låt börjar med 5 små ord som bildar titeln på Brolles tävlingsbidrag från 2011 (7 days and 7 nights) . Det är en svängig stark poplåt som nästan exploderar vid refrängen och passar Helenas röst som hand i handsken. Den har stor potential att kunna ta sig långt om hon lyckas förvalta det även på scenen. Ett avslutande stick leder till den sista refrängen som hon helt enkelt avslutar med ett övertygat ”I’m gonna survive you boy”.