Välkomstfesten som vaknade till liv vid desserten

Välkomstfesten i Sundsvall höll till på klubben Våningen mitt i city. Klockan 20 trillade både personal och artister in i tät takt. Baren placerad vid ingången fungerade som lite av en stoppkloss där man alltid stötte på någon åt motsatt håll. Lite längre in stod alla bord uppdukade och det tog inte lång stund innan folk satt sig och börjat ta av buffén som bestod av ostpaj, nubbesallad, renkött med mera. En DJ spelade mycket äldre musik. På den lilla scenen närmast artistborden uppträdde en sångerska live med Melodifestivallåtar på lugnt, nedtonat vis.

Jenny Silver var nog den av artisterna som rörde sig mest runt i lokalen och man visste aldrig riktigt var hon befann sig. Däremot syntes Daniel Karlsson (The Moniker) mest i närheten av sitt bord, tillsammans med sitt band. Jag tror att klockan blev 21.30 däromkring innan kaffet och desserten rullades in. Det tog några minuter, sedan ställde sig artisterna på kö för att ta varsitt dessertglas. Alexander Bard var först fram. Efter desserten drog de flesta en efter en och vid 23.00 var det mest personal och media kvar, med undantag av Alexander Bard och The Moniker. The Moniker som för övrigt runt detta klockslag hittade upp på scenen tillsammans med sitt band för att dra av två lugna låtar, helt olika den stil hans Melodifestivalbidrag går i. För några minuter fick man känslan av att vara på en pianobar. The Moniker gick av scenen och DJ:n satte på den äldre musiken igen. Janett Jensen från Warner chappell var danssugen och hittade en danspartner i en kille med kryckor som snabbt kastade kryckorna åt sidan för att lättare kunna röra sig mer obehindrat.

The Moniker gav spontanspelning

Till en början väldigt lugn fest som först efter desserten fick mer fart och liv när folk började hänga runt baren och dansa till musiken, en helt godkänd fest med andra ord.

The Moniker kör på sitt koncept

The Moniker kör på ett vinnande koncept med både rullband, trumpetande kör och stadsmiljön som bakgrund. Konfettin däremot som strös över staden på LED-väggarna tror jag är nytt för andra chansen. Kläderna är identiska med deltävlingen från Göteborg. Numret är glatt och kommer ännu gladare när scenkläderna kommer på. Gissar att starka The Moniker siktar på en enda sak, att få sig en ”wonderful surprice” på lördag. Och ja, jag gillar den fortfarande starkt.

Engfors går loss trumpet och rullband

Sara Varga är säker på sången och vad jag kan se härifrån tar hon kamerorna sista gången. Nu sjunger The Moniker upp bakom scenen medan Rickard Engfors testar på trumpetandet, tar ett andetag  och kommer fram till att det är väldigt mycket jobbigare än han trott. En liten stund senare pekar han på rullbandet-

– Det här är ju livsfarligt! Går det så här fort?

Koreografen nickar och säger att jo, det går så fort. Rickard går runt och tittar på det.

– Men du ska inte hoppa på det bakifrån, säger an av tjejerna på scenen.

Sedan blir The Moniker klar för repetition och Henke tycker att bara de kan få bort Engfors från scenen kan de fortsätta.

Rickard i greenroom

Rickard pratar med artisterna i greenroom. Efter att ha fått vet tanken bakom hans pärlhalsband var det dags för Brolle som fick veta var brylkrämen uppfanns.

– Jag trodde den uppfanns i en by utanför Boden, säger den klämkäcke Brolle.

Lite mer snack med Brolle innan han mellanlandade kort hos The Moniker för att gå vidare till Babsan. Babsan har tydligen dansat sönder sina dansskor och vet inte hur det ska gå att dansa ikväll. Kanske Sanna Nielsen eller Bettan kan låna ut ett par till henne?

The Moniker valde bort madrassen

The Moniker valde tydligen att helt plocka bort madrassen för den var inte med här heller. Antingen har jag missat skyltarna med ”Oh my god” eller så var det också någon nymodighet i hans nummer. Störde mig också lite på hur det såg ut när han hoppade av rullbandet. Antingen var det en liten kameramiss eller så var han helt enkelt för snabb för det såg inte snyggt ut.

Göteborgstippningen

Om jag nämnde förra veckans startfält som svårtippat så är det ingenting jämfört med denna veckas!

Brolles 7 days and 7 nights fastnade jag för redan vid förlyssningen tidigare i veckan och han har varit fortsatt stark under hela veckan. Samtidigt har Sanna Nielsen klättrat uppåt då låten fått nytt liv. I SJ:s monter låg hon till och med på första plats före Brolle i förmiddags. Där kan nämligen publiken gå och rösta på sina två favoriter. The Monikers gillade jag inte alls tidigare men den låten har växt hos många, inte minst på grund av en smått galen Daniel Karlsson med utstrålning och en scenshow som tar oss tillbaka till det hippiga färgglada 60-talet… Det är svårt att inte bli glad av det.

Mitt försök till gissning är att kvällens resultat ser ut ungefär såhär:

1. Brolle – 7 days, 7 nights

2. Sanna Nielsen – I’m in love

3. The Moniker – Oh my god!

4. Babsan – Ge mig en spanjor

5. Loreen – My heart is refusing me

6. Christian Walz – Like suicide

7. Anniela – Elektrisk

8. Elisabeth Andreassen – Vaken i en dröm

Som den Gävlebo jag är i den betonglagda grunden finns det en innerlig önskan om att Babsan ska gå till final, lite svårt att vara opartisk där. Nu finns det ju ytterligare sju låtar med som tävlar om att vara mest populär och få flest röster och ingen av dessa är särskilt dålig så. Dessutom är jag lite rädd för att The Moniker och Babsan kommer tävla om varandras röster då bägge har en fartfylld scenshow med mycket inslag och en snabb låt framför allt. Nykomlingarna Loreen och Anniela har det varit rätt så tyst om men det finns de som älskar och de som absolut inte gillar dessa låtar. Dessa kan flippa som floppa.

Oh my god, I’m in love…

Jag tror jag är kär! Fick frågan om det är i låten eller i honom och det är förmodligen i båda. Det går liksom inte att bli annat än glad av The Moniker. Daniel som dessutom sjunger om 1962 i låten tar oss tillbaka dit med allt vad det heter i form av till exempel två trumpettjejer i chockgröna korta dressar med vit dragkedja mitt på samt knähöga plastiga vita stövlar. Medan han själv bär gul vid tröja med tillhörande smalt band hängandes över axlarna. Något han inte gjorde igår var att ta vägen över madrassen för att sedan ramla bakåt.

Daniels utstrålning ger en bild av en galet kär kille som inte bryr sig om något annat i världen. Andra genomkörningen åkte till och med hans scarf genom luften och landade på golvet. Kan vara så att det var något de skulle testa och se om det är något att behålla, annars var det bara Daniels egna infall.

The Moniker veckans duracellkanin?

Kan människan stå still? Tydligen inte. Jag tycker även The monikers låt blev mycket bättre live på scenen jämfört med det vi fick höra igår. Det ät tecknat och 70-talsdisco-tema som bakrgrund. LED-ringen med alla färger ramar in allting. Daniel han börjar liggande på en madrass mitt på scenen, reser sig upp och får ett mikrofonstativ av en trumpettjej. Det fortsätter med att Daniel hoppar upp på ett rullband och går sigigenom en refräng, hoppar av det och tillbaka till mitten av scenen där han dansar med två tjejer,sträcker armarna upp i luften och avslutar med att ramla bakåt tillbaka på den väntande madrassen. Efter allt han gjort under dessa tre minuter kan jag nästan förstå om han måste lägga sig. Kan mycket väl gå vidare på lördag.