MP utbrytarna representerar inte min missnöjdhet

Jag är besviken. Jag har länge kämpat för en mer human flyktingpolitik. Därför är jag väldigt kritisk till den hastigt omsvängda flyktingpolitiken och att gränskontroller har införts. Det gör särskilt ont att Miljöpartiet sitter med i den regering som beslutat detta.

Regeringsmedverkan har kostat
Ibland är jag även missnöjd med vad vår regeringsmedverkan gett och önskar att vi som parti borde ha hunnit uträtta mer i regeringsställning. Jag önskar att vi bör ha drivit på hårdare i flera viktiga frågor och att Socialdemokraterna bör ha lyssnat bättre i vissa.

Mer nöjd blir jag däremot när vi i kommunerna får ta del av ökade statsbidrag för flyktingmottagande eller för att stärka välfärden. I mitt dagliga arbete inser jag att det inte är oviktigt vilken regering som håller till i Rosenbad. Att regeringen höjt statsbidragen, trots att borgerliga partier varit emot, innebär fler lärare i skolan och satsningar för att inkludera flyktingar i samhället. Ändå känner jag mig besviken för att de goda sakerna inte alltid väger upp de dåliga sakerna.

Miljöpartisterna i riksdagen behöver samarbeta och leverera
Det som stillar min besvikelse är min starka förväntan på att Miljöpartiet ska leverera mer och bättre de återstående två åren av mandatperioden. Förtroendet framförallt mot unga väljare behöver byggas upp på nytt. Men det kräver också att våra riksdagsledamöter kan samarbeta och komma överens.

När de fyra riksdagsledamöterna Carl Schlyter, Valter Mutt, Annika Lillemets och Jabar Amin skapar sig en egen grön grupp vid sidan av Miljöpartiets riksdagsgrupp, känner jag att det inte representerar min missnöjdhet.

Förlorat och hoppat av interna uppdrag
Schlyter och Mutt hade tidigare viktiga uppdrag för riksdagsgruppen som EU-nämndens ordförande respektive utrikespolitisk talesperson. Riksdagsgruppen valde dock att ge uppdragen till andra ledamöter, bland annat tidigare MP-språkröret Åsa Romson som tog över EU-nämnden.

Egentligen är det inte så uppseendeväckande att gruppen valde andra ledamöter som de kände bättre representerade dem på dessa viktiga uppdrag. Alla som varit med i en förening vet att förtroendeuppdrag får en när en förtjänat förtroendet att representera andra i gruppen. Trots att beslutet togs i god demokratisk ordning valde även Lillemets och Amin hoppat av sina uppdrag för att visa sympati.

De gröna frågorna tjänar inte på att riksdagsledamöter kör eget race
För den som är besviken på vad den rödgröna regeringen åstadkommit och specifikt vad Miljöpartiet lyckats leverera i regeringsställning kan det vid första anblick framstå som att det är denna grupp en ska heja på. Men enligt mig vilar ansvaret lika tungt på dem att få igång verkstad och leverera. Då behövs nämligen alla 25 miljöpartister i riksdagen.

Gruppen har den senaste tiden gjort stora nummer på att de går emot partiledningen och står emot partipiskan i en rad frågor. Det låter förstås alltid lite ärorikt att gå emot ”partiledningen” men rättare sagt har de fyra gått emot den övriga gruppen och majoriteten. Sanningen är att det i miljöpartiet är riksdagsledamöterna tillsammans som avgör hur partiet ska rösta. De är partiledningen.

Att ha miljöpartister i riksdagen som inte verkar kunna rätta sig enligt de beslut som gruppen fattar tillsammans andas inte direkt samarbete. Det gör mig oroad för att vi de närmsta åren kommer få svårt att förtjäna väljarnas förtroende på nytt. Och det kommer nämligen krävas en hel del för att återupprätta förtroendet tror jag. Ett arbete vi behöver göra tillsammans.

Publicerat av

Niclas Persson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *