Regeringens ”förtäckta amnesti” för ensamkommande är bra, men åtgärdar inte rättsosäkerheten!

Isabella Lövin (MP), språkrör och vice statsminister

Under måndagen meddelade vice statsminister Isabella Lövin(MP) att den rödgröna regeringen kommit överens om ett sätt att ge ensamkommande en ny chans att få stanna i Sverige. Denna nya chans för tillfälligt uppehållstillstånd och möjlighet att gå en utbildning sammanfattades förmodligen allra bäst av Sverigedemokraterna som kallar det för en ”förtäckt amnesti”.

Det är väldigt viktigt besked för alla de unga människor som kom hit som barn och på grund av lång väntan på migrationsverkets beslut hunnit bli vuxna och som nu riskerar utvisning.

Löser situationen akut för en grupp, åtgärdar däremot inte rättsosäkerheten
Denna överenskommelse löser situationen akut för en grupp med ensamkommande. Men den rättsosäkerhet som fortfarande finns inom asylsystemet berörs och åtgärdas inte.

Till stor del är detta en akut symptombehandling. Istället för att skapa ordning och reda i strukturerna som är asylsystemet. Det är tydligare för mig än någonsin att Miljöpartiet behöver starkt stöd i nästa val. Just för att vi ser att arbetet inte är klart, utan att det finns kvar att göra för att säkra asylrätten.

Sanningen är att migrationsverkets praxis kring åldersbedömningar är rättsosäker. Många fler riskerar att få utvisningsbeslut på grund av detta även i framtiden. Många upplever dessutom att uppskrivningar i ålder används som straff av migrationsverket för att de inte kunnat styrka sin ålder. Det finns gott om exempel på orimligheter i åldersuppskrivningar. Från att en ungdom skrivits upp enskilda dagar och helt plötsligt ”blivit” vuxen. Till att biologiska syskon enligt migrationsverket har 3 månader mellan sina födelsedagar. Det vittnar om en vårdslöshet och en bredare rättsosäkerhet i myndighetsutövningen.

Lösning saknas för många papperslösa ungdomar som kom hit som ensamkommande
Det finns fortfarande många som kom hit som ensamkommande innan 2015. De  lever nu som papperslösa efter beslut om avslag. Trots att de var minderåriga har de fått avslag i samtliga instanser. Detta då de skrivits upp i ålder eller då deras skyddsskäl inte beaktats tillräckligt. Denna utsatta grupp unga vuxna, som på samma sätt riskerar sina liv vid en utvisning till Afghanistan, berörs inte av regeringens överenskommelse.

Ett starkare Miljöparti behövs för att kämpa även för de ensamkommande som inte berörs av denna överenskommelse!

Så jag är som miljöpartist glad, men inte nöjd! Fler har skyddsskäl och bör ha rätt att stanna. Vi måste ta ansvar så asylsystemet blir mer rättssäkert. Få andra partier pratar om detta som ett strukturellt problem än just Miljöpartiet.

Örebro har haft sju vita år – Låt oss erkänna det och gå vidare

I mars 2010 utropade sig Örebro till Europas teckenspråkiga huvudstad. Sedan dess är faktum att vi som kommun inte lyckats leverera tillräckligt med förändring. Människors förhoppning – i vissa fall även hopp – väcktes om att Örebro skulle ta en framskjuten roll och stärka teckenspråkets ställning. I efterhand tycker jag vi kan konstatera att inte särskilt mycket hänt på sju år.

Jag vill inte påstå att inget har hänt. Men sanningen är att Örebro kommun har väldigt lite att visa efter dessa år. Avsiktsförklaringen som undertecknades fick aldrig kraft bakom orden. Signaturerna skrevs med de bästa av intentioner, men organisationen klarade inte att leva upp till förväntningarna.

Ambitionen var att stärka teckenspråket. Idag är det istället många teckenspråkiga som är oroliga för dess ställning i samhället. Kommunens förtroende i frågorna har under åren dalat. Dels på grund av nedläggning av den teckenspråkiga förskolan Kattungen, men även flytten av Riksgymnasiet för döva/hörselskadade från Risbergska skolan till Rudbeck. En del förtroende har kommunen lyckats bygga upp på andra håll, framförallt då duktiga tjänstemän med förståelse för teckenspråkig kultur fått mer inflytande.

Sju år som Europas teckenspråkiga huvudstad  – Sju vita år för kommunen
Inom dövvärlden och inom den teckenspråkiga kulturen finns ett begrepp om ”de sju vita åren”. Det beskriver verkligheten för många äldre döva som saknade ett språk de första sju åren innan de fick börja dövskolan. Dessa år är vita då dessa barn nästan helt saknade språk och i många fall inte ens kunde kommunicera med familjen.

På samma sätt är det sju år efter utropandet tydligt att kommunen haft egna vita år. Det har helt enkelt saknats teckenspråkskompetens bland beslutsfattare och kommunanställda. Då är det heller inte konstigt att så lite skett med frågorna eller att kommunen misslyckats att stärka teckenspråket när beslut fattas.

Jag tycker det är viktigt att påpeka att dessa beslut aldrig handlat om illvilja från politikers sida. Snarare att det funnits en okunskap till följd av dessa vita år.

Samtidigt är okunskapen farlig och väcker ilska och oro av en anledning. För att förstå denna oro över teckenspråkets ställning måste en också förstå historien. Det många av oss inte vet är att teckenspråket har varit förbjudet och förtryckt. Och att det var ett resultat av medvetna beslut fattade redan 1880 på en kongress i Milano. Den förda politiken drabbade döva bland annat genom sju vita år. Det var först 1981 som teckenspråket erkändes officiellt efter beslut i riksdagen.

Erkänna de sju vita åren och gå vidare
För att Örebro ska lyckas leva upp till förväntningarna och ambitionerna att vara Europas teckenspråkiga huvudstad behöver kommunen allierade. Från alla sidor måste det konstateras att det varit sju vita år, och att bästa är att sikta framåt. Vi har inget att vinna på att kommunen slår sig för bröstet och låtsas att åren som gått varit framgångsrika. Ingen vinner heller på att andra slår på kommunen för att för lite har hänt.

Örebro kommun har nyligen antagit en handlingsplan för att stärka teckenspråket. Ett omsorgsboende med avdelning för teckenspråkiga byggs just nu. Information och utbildningar kring teckenspråk planeras för politiker, tjänstemän och kommunanställda för att höja kunskap. Det finns all anledning att vara positiva kring teckenspråkets framtid i Örebro.

Vi måste lägga dessa sju vita år bakom oss och gå vidare!

Unket svinga mot kvinnor som pratar jämställdhet

Socialdemokraten John Johansson skriver ett lite upprört blogginlägg om att Miljöpartiet gott kan hålla tyst om jämställdhet. Bakgrunden är att NA gjort en artikel om hur män tar mer plats i talarstolen när kommunfullmäktige har möten. Särskilt upprörd verkar han vara över att min språkrörskollega Sara Richert vågar drista sig till att säga till journalisten att det måste bli bättre.

Johansson(S) menar att Miljöpartiet är det sämsta partiet på jämställdhet i kommunfullmäktige då vi bland våra 6 ledamöter och 3 ersättare har 3 kvinnor och 6 män. Att vi därför inte har rätt att prata om jämställdhet.

Ledamöter i fullmäktige listas innan valet, sedan kan ordningen inte justeras för att uppnå jämställdhet
Johansson(S) som varit politiker länge vet att ledamöterna i fullmäktige listas av partiet innan valet, och när någon slutar hoppar någon ny in från listan. Tyvärr kan ett parti i efterhand inte justera i listan för att uppnå mer jämställdhet. Miljöpartiets lista fastställdes 2013, sedan dess har ett par av våra politiker slutat för att göra annat såsom att plugga eller flytta.

Trots att vi hade en varvad lista med kvinnor och män, ser vi att fler kvinnor slutat under perioden och att män därmed tagit deras plats. Detta eftersom de är näst på tur på listan. Johansson(S) vet att ersättarordningen sköts av länsstyrelsen, och att den inte går att påverka i efterhand, ändå väljer han att svinga som att han upptäckt nåt nytt.

Kvinnor hoppar oftare av politiska uppdrag, och ersätts av män
Att kvinnor i större utsträckning hoppar av politiska uppdrag är något som konstaterats av olika statliga demokratiutredningar, men även av Miljöpartiets interna uppföljning; Vem representerar Miljöpartiet. Detta bör vara känt även för Johansson(S).

Vår interna granskning visar dessutom att efter valet 2014 var 51,7% av MPs företrädare i kommunerna kvinnor. En stor utmaning för Miljöpartiet är dock att i större utsträckning representera människor med utländsk härkomst. Andelen av Miljöpartiets kommunfullmäktigeledamöter med utländsk bakgrund har ökat lite sedan förra mandatperioden. Men trots att 21,5% av Sveriges befolkning har utländsk bakgrund har endast 14% av MPs kvinnliga politiker utländsk härkomst.

Vi är väl medvetna om dessa utmaningar, och tar detta ansvar som parti. Det är anledningen att vi varvar listor, använder delat ledarskap med ett kvinnligt och ett manligt språkrör, och det är därför vi pratar om jämställdhet. Vi som parti har även ett viktigt arbete för oss när vi inför valet ska fastställa en ny lista.

Unket svinga mot kvinnor som pratar jämställdhet
Johansson(S) har rätt i sak. MPs ledamöter just nu i Örebros fullmäktige är fler män än kvinnor. Men att svinga mot MP endast med bakgrund av att vårt kvinnliga toppnamn pratar om jämställdhet är ganska unket. Och dessutom påstå att vi inte tar ansvar är bara ohederligt när han vet att det är länsstyrelsen som utser manliga ersättare när kvinnor slutat.

Avslutningsvis gör Johansson (S) stort nummer av att konstatera att ”För inte allt för längesedan ingick Miljöpartiet i styret av Örebro kommun” och att kommunledningen då var väldigt ojämställd. Det han inte nämner är att ”inte allt för längesedan” var efter valet 2006, vilket är mer än 10 år sedan. Så det var ganska längesedan. Sedan dess har Miljöpartiet förändrat sin laguppställning. Sara Richert och jag själv har tagit över ledarskapet, och vi har en hel drös nya politiker. Dessutom känns det orimligt att MP ska klä skott för en hel kommunledning med 4 andra partier.

Kanske är det väldigt viktigt för John Johansson att få slå lite på MP och sätta Sara Richert på plats. Själv undrar jag om det är så viktigt att han ska komma dragandes med så mycket gammalt och framställa det som nytt.