Örebro har haft sju vita år – Låt oss erkänna det och gå vidare

I mars 2010 utropade sig Örebro till Europas teckenspråkiga huvudstad. Sedan dess är faktum att vi som kommun inte lyckats leverera tillräckligt med förändring. Människors förhoppning – i vissa fall även hopp – väcktes om att Örebro skulle ta en framskjuten roll och stärka teckenspråkets ställning. I efterhand tycker jag vi kan konstatera att inte särskilt mycket hänt på sju år.

Jag vill inte påstå att inget har hänt. Men sanningen är att Örebro kommun har väldigt lite att visa efter dessa år. Avsiktsförklaringen som undertecknades fick aldrig kraft bakom orden. Signaturerna skrevs med de bästa av intentioner, men organisationen klarade inte att leva upp till förväntningarna.

Ambitionen var att stärka teckenspråket. Idag är det istället många teckenspråkiga som är oroliga för dess ställning i samhället. Kommunens förtroende i frågorna har under åren dalat. Dels på grund av nedläggning av den teckenspråkiga förskolan Kattungen, men även flytten av Riksgymnasiet för döva/hörselskadade från Risbergska skolan till Rudbeck. En del förtroende har kommunen lyckats bygga upp på andra håll, framförallt då duktiga tjänstemän med förståelse för teckenspråkig kultur fått mer inflytande.

Sju år som Europas teckenspråkiga huvudstad  – Sju vita år för kommunen
Inom dövvärlden och inom den teckenspråkiga kulturen finns ett begrepp om ”de sju vita åren”. Det beskriver verkligheten för många äldre döva som saknade ett språk de första sju åren innan de fick börja dövskolan. Dessa år är vita då dessa barn nästan helt saknade språk och i många fall inte ens kunde kommunicera med familjen.

På samma sätt är det sju år efter utropandet tydligt att kommunen haft egna vita år. Det har helt enkelt saknats teckenspråkskompetens bland beslutsfattare och kommunanställda. Då är det heller inte konstigt att så lite skett med frågorna eller att kommunen misslyckats att stärka teckenspråket när beslut fattas.

Jag tycker det är viktigt att påpeka att dessa beslut aldrig handlat om illvilja från politikers sida. Snarare att det funnits en okunskap till följd av dessa vita år.

Samtidigt är okunskapen farlig och väcker ilska och oro av en anledning. För att förstå denna oro över teckenspråkets ställning måste en också förstå historien. Det många av oss inte vet är att teckenspråket har varit förbjudet och förtryckt. Och att det var ett resultat av medvetna beslut fattade redan 1880 på en kongress i Milano. Den förda politiken drabbade döva bland annat genom sju vita år. Det var först 1981 som teckenspråket erkändes officiellt efter beslut i riksdagen.

Erkänna de sju vita åren och gå vidare
För att Örebro ska lyckas leva upp till förväntningarna och ambitionerna att vara Europas teckenspråkiga huvudstad behöver kommunen allierade. Från alla sidor måste det konstateras att det varit sju vita år, och att bästa är att sikta framåt. Vi har inget att vinna på att kommunen slår sig för bröstet och låtsas att åren som gått varit framgångsrika. Ingen vinner heller på att andra slår på kommunen för att för lite har hänt.

Örebro kommun har nyligen antagit en handlingsplan för att stärka teckenspråket. Ett omsorgsboende med avdelning för teckenspråkiga byggs just nu. Information och utbildningar kring teckenspråk planeras för politiker, tjänstemän och kommunanställda för att höja kunskap. Det finns all anledning att vara positiva kring teckenspråkets framtid i Örebro.

Vi måste lägga dessa sju vita år bakom oss och gå vidare!

Publicerat av

Niclas Persson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *