Jakten på min afghanska bror

I onsdag förra veckan blev min rumskompis, fina vän och afghanska lillebror Mohsen förvarstagen av gränspolisen. Under veckoslutet och helgen har jag och min lilla familj jagat runt i Göteborg för att få veta vart han är och för att få besöka honom. Här kommer min berättelse.

”Nu tar vi tåget till Göteborg för att få besöka vår familjemedlem Mohsen som blivit inlåst på migrationsverkets förvar.”
På fredagsmorgonen satte vi oss på tåget. Under tre års tid har Mohsen bott i mitt kollektiv, blivit en del av min familj och varit del i vår vardag. Han blev inlåst med några få dagar till att han kan söka asyl på nytt, vilket gör att hans frihetsberövande framstår som så extremt onödigt.

Det kändes självklart att packa ihop familjen – min sambo Ylva och vårt barn Joar – och ge sig iväg för att besöka och hjälpa Mohsen. Han är en person jag älskar. Han har flera gånger sagt att jag är som en far och storebror för honom. Att han är glad att han fått en plats som är hemma och en familj som han alltid kan lita på. För mig är han som en några år yngre bror.

När jag pratade med honom i telefon under torsdagskvällen hade han precis kommit tillbaka från sjukhuset.
Under en längre tid har han varit deprimerad. Att inte bli lyssnad på och trodd av migrationsverket och att inte få sätta igång med livet har tärt på honom. Det har varit kämpiga år att inte få plugga, inte få jobba eller på annat sätt sysselsätta hjärnan och hålla hoppet uppe. När han nu blev inlåst på förvaret försökte han skada sig själv. Han kördes då till psyk-akuten på Östra sjukhuset.

Jag är så otroligt glad att system och sättet vi behandlar flyktingar på inte har berövat mig på hans liv.  Jag är glad att jag kommer kunna få se honom igen.

Det var runt lunchtid på onsdagen som han hade blivit stoppad av polisen i Örebro när han var påväg hem. Tydligen hade det varit ett bråk på stan mellan några afghanska killar. Han hade inte varit inblandad men tydligen ser alla afghaner likadana ut. Konstigt nog. Mohsen blev ombedd att legitimera sig då han ska ha sett lite misstänkt ut. Eftersom hans LMA kort gått ut blev han frihetsberövad och senare ivägskjutsad till förvaret i Kållered, utanför Göteborg.

Han blev inlåst med fyra dagar kvar till att han kan söka asyl igen. Det första försöket har varit en riktig fars. 
Hans första asylansökan har visat på så mycket fel och hur rättsosäker asylprocesser kan vara. Migrationsverkets handläggare har glömt eller misslyckats att diarieföra bevis han lämnat in. Migrationsverket har skrivit upp hans ålder med ett år, helt på slentrian och utan en åldersbedömning. De har bestämt sig för att han verkar vara en iranier istället för afghan. Migrationsdomstolen (denna skimär av rättvisa och rättssäkerhet) har gått steget längre och fastställt att han inte får utvisas till Afghanistan, utan endast till Iran. När Mohsen sedan kunnat få ett Afghanskt pass från ambassaden och göra sin identitet och nationalitet känd så har varken migrationsverket eller domstolen velat rätta till det som blivit så uppenbart galet.

Beslutet som fortfarande gäller – och som var anledningen att polisen frihetsberövade honom – är att han ska utvisas till Iran (som inte kommer ta emot honom då han bevisligen är afghan). I värsta fall skulle han möjligtvis tas emot av Iran endast för att sedan direkt utvisas till Afghanistan. Migrationsverket har i hela processen vägrat pröva hans skyddsskäl mot Afghanistan då de anser det vara säkert i Iran. De verkar omedvetna om risken att skickas från Iran. Trots att det skulle strida direkt mot migrationsdomstolens beslut om att han inte får utvisas till Afghanistan utan endast till Iran. (Ni hör ju, en riktig härva!)

”Vi har precis varit på förvaret i Kållered. De har tydligen flyttat Mohsen till häktet, men vägrar säga vilket.”
Väl framme på förvaret får vi veta att han inte längre är kvar hos Migrationsverket. Eftersom att han mår dåligt och har skadad sig själv har han flyttats från Kållered till häktet för att få mer tillsyn. Personalen berättar dock inte vart han är.

Sin telefon som han har fått använda på förvaret har de tagit ifrån honom på häktet. Det är nu i princip omöjligt att få tag på honom. Det känns så sjukt att vi pratade under torsdagskvällen och bestämde att vi skulle ses direkt på fredagen när vi kommit med tåget. Sedan får vi spendera hela dagen med att resa över hela Göteborg för att leta efter honom.

Jakten efter vår vän fortsätter och tar oss till häktet i Göteborg. 
På tips från en vän som jobbar inom kriminalvården går vi till Göteborgs häkte på vinst och förlust. Men det blir inget besök. Vi kan bara träffa honom om han lagt till oss på samtals- eller besökslista, som det sedan kan ta flera dagar för oss att bli godkända på. Eftersom fredagen börjar ta slut och det blir helg kommer ingen hantera hans önskemål att få besök av oss eller att få ringa samtal. Dvs blir det tidigast någon gång nästa vecka. Vilket betyder att vi inte kommer kunna prata med eller besöka Mohsen. Vilket förmodligen är bland de saker han skulle behöva som mest nu när han mår så dåligt.

Vi har inte heller kunnat ta reda på vem som är hans ombud. Som kanske skulle kunna underlätta kontakten. Enda sättet att få kontakt är att vi lämnar ett brev till honom hos vakterna på häktet. Vi ber honom hålla hoppet uppe och att vi kämpar för honom. Vi hälsar även från alla vänner som hört vad som hänt.

”Nu måste vi åka hem från Göteborg. Innan vi åkte lämnade vi ett nytt brev med hälsningar till honom”

På söndagen inser vi att det är helt hopplöst att få till besök och telefonsamtal på häktet. I brevet vi lämnar skriver vi att vi hade velat fira med honom. För på söndagen blir vår son Joar 4 månader och det är även exakt 4 år sedan Mohsen fick sitt sista beslut från migrationsöverdomstolen. Vi hade velat fira med honom att han på måndagen får en ny chans att lämna in en asylansökan.

Vi gav honom även frimärken, då brev känns som det enda sättet att höra från honom. Egentligen är det jättekonstigt att det ska vara så stor skillnad på att låsas in på förvar och att sättas på häkte, när en borde ha samma rättigheter. Han är trots allt inte misstänkt för något brott alls.

Under måndagen hoppas vi att han ska tilldelas en advokat (som han saknat sedan han frihetsberövades i onsdags) som hjälper honom bli fri och ser till han får en ny chans till asyl.

”Så mycket resurser och onödigt lidande det här har skapat. Och så är det Mohsen som får bära ärren..”
Kläderna jag tagit med till honom på förvaret ligger nu på hans säng och väntar på honom. De ligger nu på hans säng som en tyst manifestation eftersom de inte heller det är tillåtet att lämna till honom på häktet.

Att låsa in en person och beröva honom på sin frihet (utan att ha begått ett brott) är ett otroligt stort ingrepp från staten som bör ha goda skäl. Jag har väldigt svårt att se vad som motiverar att han ska vara frihetsberövad med detta i åtanke. Att han mår så dåligt att han skadar sig gör detta beslut extra svårt att förstå som människa.

Polisen borde vetat att han idag måndag har rätt att söka asyl igen. De bör även vetat att det är svårt om inte omöjligt att utvisa honom. Detta eftersom Iran inte vill ha en afghan, som han bevisat med inte mindre än två äkthetsgranskade afghanska pass, och då domstolen beslutat han inte får utvisas till Afghanistan.

Förhoppningsvis får vi honom fri snart. Men att han ska låsas in på det här sättet känns bara som ett slöseri med resurser och det är vår vän som bär ärren för att poliserna i Örebro bara gjorde sitt jobb.

Egentligen är väl problemet i botten att vi byggt oss ett system som gör det omöjligt att få rätt att stanna. Att vi legitimerat detta omänskliga system med domstolar som främst agerar som en kuliss som ger sken av rättvisa och rättssäkerhet.

Den bismak som hänger kvar längst är inte att vi aldrig fick träffa honom. Utan insikten att hade vi inte åkt till Göteborg och knackat på vid varje ställe hade det varit omöjligt att lista ut vad som hänt med honom. Hans mobilsvar när vi ringde honom hade varit en obesvarad gåta.

Publicerat av

Niclas Persson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *