Jakten på min afghanska bror

I onsdag förra veckan blev min rumskompis, fina vän och afghanska lillebror Mohsen förvarstagen av gränspolisen. Under veckoslutet och helgen har jag och min lilla familj jagat runt i Göteborg för att få veta vart han är och för att få besöka honom. Här kommer min berättelse.

”Nu tar vi tåget till Göteborg för att få besöka vår familjemedlem Mohsen som blivit inlåst på migrationsverkets förvar.”
På fredagsmorgonen satte vi oss på tåget. Under tre års tid har Mohsen bott i mitt kollektiv, blivit en del av min familj och varit del i vår vardag. Han blev inlåst med några få dagar till att han kan söka asyl på nytt, vilket gör att hans frihetsberövande framstår som så extremt onödigt.

Det kändes självklart att packa ihop familjen – min sambo Ylva och vårt barn Joar – och ge sig iväg för att besöka och hjälpa Mohsen. Han är en person jag älskar. Han har flera gånger sagt att jag är som en far och storebror för honom. Att han är glad att han fått en plats som är hemma och en familj som han alltid kan lita på. För mig är han som en några år yngre bror.

När jag pratade med honom i telefon under torsdagskvällen hade han precis kommit tillbaka från sjukhuset.
Under en längre tid har han varit deprimerad. Att inte bli lyssnad på och trodd av migrationsverket och att inte få sätta igång med livet har tärt på honom. Det har varit kämpiga år att inte få plugga, inte få jobba eller på annat sätt sysselsätta hjärnan och hålla hoppet uppe. När han nu blev inlåst på förvaret försökte han skada sig själv. Han kördes då till psyk-akuten på Östra sjukhuset.

Jag är så otroligt glad att system och sättet vi behandlar flyktingar på inte har berövat mig på hans liv.  Jag är glad att jag kommer kunna få se honom igen.

Det var runt lunchtid på onsdagen som han hade blivit stoppad av polisen i Örebro när han var påväg hem. Tydligen hade det varit ett bråk på stan mellan några afghanska killar. Han hade inte varit inblandad men tydligen ser alla afghaner likadana ut. Konstigt nog. Mohsen blev ombedd att legitimera sig då han ska ha sett lite misstänkt ut. Eftersom hans LMA kort gått ut blev han frihetsberövad och senare ivägskjutsad till förvaret i Kållered, utanför Göteborg.

Han blev inlåst med fyra dagar kvar till att han kan söka asyl igen. Det första försöket har varit en riktig fars. 
Hans första asylansökan har visat på så mycket fel och hur rättsosäker asylprocesser kan vara. Migrationsverkets handläggare har glömt eller misslyckats att diarieföra bevis han lämnat in. Migrationsverket har skrivit upp hans ålder med ett år, helt på slentrian och utan en åldersbedömning. De har bestämt sig för att han verkar vara en iranier istället för afghan. Migrationsdomstolen (denna skimär av rättvisa och rättssäkerhet) har gått steget längre och fastställt att han inte får utvisas till Afghanistan, utan endast till Iran. När Mohsen sedan kunnat få ett Afghanskt pass från ambassaden och göra sin identitet och nationalitet känd så har varken migrationsverket eller domstolen velat rätta till det som blivit så uppenbart galet.

Beslutet som fortfarande gäller – och som var anledningen att polisen frihetsberövade honom – är att han ska utvisas till Iran (som inte kommer ta emot honom då han bevisligen är afghan). I värsta fall skulle han möjligtvis tas emot av Iran endast för att sedan direkt utvisas till Afghanistan. Migrationsverket har i hela processen vägrat pröva hans skyddsskäl mot Afghanistan då de anser det vara säkert i Iran. De verkar omedvetna om risken att skickas från Iran. Trots att det skulle strida direkt mot migrationsdomstolens beslut om att han inte får utvisas till Afghanistan utan endast till Iran. (Ni hör ju, en riktig härva!)

”Vi har precis varit på förvaret i Kållered. De har tydligen flyttat Mohsen till häktet, men vägrar säga vilket.”
Väl framme på förvaret får vi veta att han inte längre är kvar hos Migrationsverket. Eftersom att han mår dåligt och har skadad sig själv har han flyttats från Kållered till häktet för att få mer tillsyn. Personalen berättar dock inte vart han är.

Sin telefon som han har fått använda på förvaret har de tagit ifrån honom på häktet. Det är nu i princip omöjligt att få tag på honom. Det känns så sjukt att vi pratade under torsdagskvällen och bestämde att vi skulle ses direkt på fredagen när vi kommit med tåget. Sedan får vi spendera hela dagen med att resa över hela Göteborg för att leta efter honom.

Jakten efter vår vän fortsätter och tar oss till häktet i Göteborg. 
På tips från en vän som jobbar inom kriminalvården går vi till Göteborgs häkte på vinst och förlust. Men det blir inget besök. Vi kan bara träffa honom om han lagt till oss på samtals- eller besökslista, som det sedan kan ta flera dagar för oss att bli godkända på. Eftersom fredagen börjar ta slut och det blir helg kommer ingen hantera hans önskemål att få besök av oss eller att få ringa samtal. Dvs blir det tidigast någon gång nästa vecka. Vilket betyder att vi inte kommer kunna prata med eller besöka Mohsen. Vilket förmodligen är bland de saker han skulle behöva som mest nu när han mår så dåligt.

Vi har inte heller kunnat ta reda på vem som är hans ombud. Som kanske skulle kunna underlätta kontakten. Enda sättet att få kontakt är att vi lämnar ett brev till honom hos vakterna på häktet. Vi ber honom hålla hoppet uppe och att vi kämpar för honom. Vi hälsar även från alla vänner som hört vad som hänt.

”Nu måste vi åka hem från Göteborg. Innan vi åkte lämnade vi ett nytt brev med hälsningar till honom”

På söndagen inser vi att det är helt hopplöst att få till besök och telefonsamtal på häktet. I brevet vi lämnar skriver vi att vi hade velat fira med honom. För på söndagen blir vår son Joar 4 månader och det är även exakt 4 år sedan Mohsen fick sitt sista beslut från migrationsöverdomstolen. Vi hade velat fira med honom att han på måndagen får en ny chans att lämna in en asylansökan.

Vi gav honom även frimärken, då brev känns som det enda sättet att höra från honom. Egentligen är det jättekonstigt att det ska vara så stor skillnad på att låsas in på förvar och att sättas på häkte, när en borde ha samma rättigheter. Han är trots allt inte misstänkt för något brott alls.

Under måndagen hoppas vi att han ska tilldelas en advokat (som han saknat sedan han frihetsberövades i onsdags) som hjälper honom bli fri och ser till han får en ny chans till asyl.

”Så mycket resurser och onödigt lidande det här har skapat. Och så är det Mohsen som får bära ärren..”
Kläderna jag tagit med till honom på förvaret ligger nu på hans säng och väntar på honom. De ligger nu på hans säng som en tyst manifestation eftersom de inte heller det är tillåtet att lämna till honom på häktet.

Att låsa in en person och beröva honom på sin frihet (utan att ha begått ett brott) är ett otroligt stort ingrepp från staten som bör ha goda skäl. Jag har väldigt svårt att se vad som motiverar att han ska vara frihetsberövad med detta i åtanke. Att han mår så dåligt att han skadar sig gör detta beslut extra svårt att förstå som människa.

Polisen borde vetat att han idag måndag har rätt att söka asyl igen. De bör även vetat att det är svårt om inte omöjligt att utvisa honom. Detta eftersom Iran inte vill ha en afghan, som han bevisat med inte mindre än två äkthetsgranskade afghanska pass, och då domstolen beslutat han inte får utvisas till Afghanistan.

Förhoppningsvis får vi honom fri snart. Men att han ska låsas in på det här sättet känns bara som ett slöseri med resurser och det är vår vän som bär ärren för att poliserna i Örebro bara gjorde sitt jobb.

Egentligen är väl problemet i botten att vi byggt oss ett system som gör det omöjligt att få rätt att stanna. Att vi legitimerat detta omänskliga system med domstolar som främst agerar som en kuliss som ger sken av rättvisa och rättssäkerhet.

Den bismak som hänger kvar längst är inte att vi aldrig fick träffa honom. Utan insikten att hade vi inte åkt till Göteborg och knackat på vid varje ställe hade det varit omöjligt att lista ut vad som hänt med honom. Hans mobilsvar när vi ringde honom hade varit en obesvarad gåta.

Samverkan kring nya skolor kan skapa starkare teckenspråk!

Kommunen och Specialpedagogiska skolmyndigheten – SPSM tittar nu närmare på hur en ny skola kan skapas i Adolfsberg som ska samla flera skolor. NAs ledarsida skriver om detta som ett viktigt beslut för teckenspråket. Men som ändå uppmanar oss politiker att bromsa processen av oklar anledning.

SPSM vill samla flera av sina specialskolor samtidigt som kommunen har intresset att starta en kommunal skola med teckenspråksprofil i området. Jag tror denna samverkan kan bli väldigt bra för teckenspråket.

Öppnar för skapandet av en kommunal hörselklass
Vi politiker har under tisdagen fattat beslut om att gå in i en förstudie för att få mer material och fördjupa planerna. Vi i Miljöpartiet fick med i beslutet att det ska tittas på om en kommunal hörselklass ska ingå.

Det är bra då alla hörselskadade barn inte går på en statlig specialskola idag. Så en kommunal hörselklass på en skola med teckenspråksprofil skulle därför kunna vara väldigt bra för många som senare i livet kan vara beroende av teckenspråk.

Teckenspråkig förskola kan hamna i teckenspråkig miljö
Det finns berättigad kritik för hur kommunen hanterade nedläggningen av den teckenspråkiga förskolan kattungen. Inga löften kan ges, men förstudien ska titta på om kommunen även ska förlägga förskola med profil mot teckenspråk och hörselteknik som en del i projektet. Vi miljöpartister är glada att fått gehör hos andra politiker om detta. Det vittnar även om att det finns ett stort intresse att stärka teckenspråket i Örebro kommun.

Det vore bra om en teckenspråkig förskola hamnar tillsammans med specialskolorna och en kommunal skola med teckenspråksprofil. Då får barnen tillgång till en teckenspråkig miljö. De hamnar även i ett sammanhang med äldre förebilder som använder teckenspråk. Är detta ett alternativ som visar sig genomförbart så skulle det vara en riktig vinst!

Jag ser därför inga skäl att vara så pessimistisk som NAs ledarsida. Denna samverkan kan bli väldigt bra. Särskilt om det blir som vi i MP hoppas att en kommunal hörselklass och en teckenspråkig förskola kommer med i satsningen!

Regeringens ”förtäckta amnesti” för ensamkommande är bra, men åtgärdar inte rättsosäkerheten!

Isabella Lövin (MP), språkrör och vice statsminister

Under måndagen meddelade vice statsminister Isabella Lövin(MP) att den rödgröna regeringen kommit överens om ett sätt att ge ensamkommande en ny chans att få stanna i Sverige. Denna nya chans för tillfälligt uppehållstillstånd och möjlighet att gå en utbildning sammanfattades förmodligen allra bäst av Sverigedemokraterna som kallar det för en ”förtäckt amnesti”.

Det är väldigt viktigt besked för alla de unga människor som kom hit som barn och på grund av lång väntan på migrationsverkets beslut hunnit bli vuxna och som nu riskerar utvisning.

Löser situationen akut för en grupp, åtgärdar däremot inte rättsosäkerheten
Denna överenskommelse löser situationen akut för en grupp med ensamkommande. Men den rättsosäkerhet som fortfarande finns inom asylsystemet berörs och åtgärdas inte.

Till stor del är detta en akut symptombehandling. Istället för att skapa ordning och reda i strukturerna som är asylsystemet. Det är tydligare för mig än någonsin att Miljöpartiet behöver starkt stöd i nästa val. Just för att vi ser att arbetet inte är klart, utan att det finns kvar att göra för att säkra asylrätten.

Sanningen är att migrationsverkets praxis kring åldersbedömningar är rättsosäker. Många fler riskerar att få utvisningsbeslut på grund av detta även i framtiden. Många upplever dessutom att uppskrivningar i ålder används som straff av migrationsverket för att de inte kunnat styrka sin ålder. Det finns gott om exempel på orimligheter i åldersuppskrivningar. Från att en ungdom skrivits upp enskilda dagar och helt plötsligt ”blivit” vuxen. Till att biologiska syskon enligt migrationsverket har 3 månader mellan sina födelsedagar. Det vittnar om en vårdslöshet och en bredare rättsosäkerhet i myndighetsutövningen.

Lösning saknas för många papperslösa ungdomar som kom hit som ensamkommande
Det finns fortfarande många som kom hit som ensamkommande innan 2015. De  lever nu som papperslösa efter beslut om avslag. Trots att de var minderåriga har de fått avslag i samtliga instanser. Detta då de skrivits upp i ålder eller då deras skyddsskäl inte beaktats tillräckligt. Denna utsatta grupp unga vuxna, som på samma sätt riskerar sina liv vid en utvisning till Afghanistan, berörs inte av regeringens överenskommelse.

Ett starkare Miljöparti behövs för att kämpa även för de ensamkommande som inte berörs av denna överenskommelse!

Så jag är som miljöpartist glad, men inte nöjd! Fler har skyddsskäl och bör ha rätt att stanna. Vi måste ta ansvar så asylsystemet blir mer rättssäkert. Få andra partier pratar om detta som ett strukturellt problem än just Miljöpartiet.

Örebro har haft sju vita år – Låt oss erkänna det och gå vidare

I mars 2010 utropade sig Örebro till Europas teckenspråkiga huvudstad. Sedan dess är faktum att vi som kommun inte lyckats leverera tillräckligt med förändring. Människors förhoppning – i vissa fall även hopp – väcktes om att Örebro skulle ta en framskjuten roll och stärka teckenspråkets ställning. I efterhand tycker jag vi kan konstatera att inte särskilt mycket hänt på sju år.

Jag vill inte påstå att inget har hänt. Men sanningen är att Örebro kommun har väldigt lite att visa efter dessa år. Avsiktsförklaringen som undertecknades fick aldrig kraft bakom orden. Signaturerna skrevs med de bästa av intentioner, men organisationen klarade inte att leva upp till förväntningarna.

Ambitionen var att stärka teckenspråket. Idag är det istället många teckenspråkiga som är oroliga för dess ställning i samhället. Kommunens förtroende i frågorna har under åren dalat. Dels på grund av nedläggning av den teckenspråkiga förskolan Kattungen, men även flytten av Riksgymnasiet för döva/hörselskadade från Risbergska skolan till Rudbeck. En del förtroende har kommunen lyckats bygga upp på andra håll, framförallt då duktiga tjänstemän med förståelse för teckenspråkig kultur fått mer inflytande.

Sju år som Europas teckenspråkiga huvudstad  – Sju vita år för kommunen
Inom dövvärlden och inom den teckenspråkiga kulturen finns ett begrepp om ”de sju vita åren”. Det beskriver verkligheten för många äldre döva som saknade ett språk de första sju åren innan de fick börja dövskolan. Dessa år är vita då dessa barn nästan helt saknade språk och i många fall inte ens kunde kommunicera med familjen.

På samma sätt är det sju år efter utropandet tydligt att kommunen haft egna vita år. Det har helt enkelt saknats teckenspråkskompetens bland beslutsfattare och kommunanställda. Då är det heller inte konstigt att så lite skett med frågorna eller att kommunen misslyckats att stärka teckenspråket när beslut fattas.

Jag tycker det är viktigt att påpeka att dessa beslut aldrig handlat om illvilja från politikers sida. Snarare att det funnits en okunskap till följd av dessa vita år.

Samtidigt är okunskapen farlig och väcker ilska och oro av en anledning. För att förstå denna oro över teckenspråkets ställning måste en också förstå historien. Det många av oss inte vet är att teckenspråket har varit förbjudet och förtryckt. Och att det var ett resultat av medvetna beslut fattade redan 1880 på en kongress i Milano. Den förda politiken drabbade döva bland annat genom sju vita år. Det var först 1981 som teckenspråket erkändes officiellt efter beslut i riksdagen.

Erkänna de sju vita åren och gå vidare
För att Örebro ska lyckas leva upp till förväntningarna och ambitionerna att vara Europas teckenspråkiga huvudstad behöver kommunen allierade. Från alla sidor måste det konstateras att det varit sju vita år, och att bästa är att sikta framåt. Vi har inget att vinna på att kommunen slår sig för bröstet och låtsas att åren som gått varit framgångsrika. Ingen vinner heller på att andra slår på kommunen för att för lite har hänt.

Örebro kommun har nyligen antagit en handlingsplan för att stärka teckenspråket. Ett omsorgsboende med avdelning för teckenspråkiga byggs just nu. Information och utbildningar kring teckenspråk planeras för politiker, tjänstemän och kommunanställda för att höja kunskap. Det finns all anledning att vara positiva kring teckenspråkets framtid i Örebro.

Vi måste lägga dessa sju vita år bakom oss och gå vidare!

Unket svinga mot kvinnor som pratar jämställdhet

Socialdemokraten John Johansson skriver ett lite upprört blogginlägg om att Miljöpartiet gott kan hålla tyst om jämställdhet. Bakgrunden är att NA gjort en artikel om hur män tar mer plats i talarstolen när kommunfullmäktige har möten. Särskilt upprörd verkar han vara över att min språkrörskollega Sara Richert vågar drista sig till att säga till journalisten att det måste bli bättre.

Johansson(S) menar att Miljöpartiet är det sämsta partiet på jämställdhet i kommunfullmäktige då vi bland våra 6 ledamöter och 3 ersättare har 3 kvinnor och 6 män. Att vi därför inte har rätt att prata om jämställdhet.

Ledamöter i fullmäktige listas innan valet, sedan kan ordningen inte justeras för att uppnå jämställdhet
Johansson(S) som varit politiker länge vet att ledamöterna i fullmäktige listas av partiet innan valet, och när någon slutar hoppar någon ny in från listan. Tyvärr kan ett parti i efterhand inte justera i listan för att uppnå mer jämställdhet. Miljöpartiets lista fastställdes 2013, sedan dess har ett par av våra politiker slutat för att göra annat såsom att plugga eller flytta.

Trots att vi hade en varvad lista med kvinnor och män, ser vi att fler kvinnor slutat under perioden och att män därmed tagit deras plats. Detta eftersom de är näst på tur på listan. Johansson(S) vet att ersättarordningen sköts av länsstyrelsen, och att den inte går att påverka i efterhand, ändå väljer han att svinga som att han upptäckt nåt nytt.

Kvinnor hoppar oftare av politiska uppdrag, och ersätts av män
Att kvinnor i större utsträckning hoppar av politiska uppdrag är något som konstaterats av olika statliga demokratiutredningar, men även av Miljöpartiets interna uppföljning; Vem representerar Miljöpartiet. Detta bör vara känt även för Johansson(S).

Vår interna granskning visar dessutom att efter valet 2014 var 51,7% av MPs företrädare i kommunerna kvinnor. En stor utmaning för Miljöpartiet är dock att i större utsträckning representera människor med utländsk härkomst. Andelen av Miljöpartiets kommunfullmäktigeledamöter med utländsk bakgrund har ökat lite sedan förra mandatperioden. Men trots att 21,5% av Sveriges befolkning har utländsk bakgrund har endast 14% av MPs kvinnliga politiker utländsk härkomst.

Vi är väl medvetna om dessa utmaningar, och tar detta ansvar som parti. Det är anledningen att vi varvar listor, använder delat ledarskap med ett kvinnligt och ett manligt språkrör, och det är därför vi pratar om jämställdhet. Vi som parti har även ett viktigt arbete för oss när vi inför valet ska fastställa en ny lista.

Unket svinga mot kvinnor som pratar jämställdhet
Johansson(S) har rätt i sak. MPs ledamöter just nu i Örebros fullmäktige är fler män än kvinnor. Men att svinga mot MP endast med bakgrund av att vårt kvinnliga toppnamn pratar om jämställdhet är ganska unket. Och dessutom påstå att vi inte tar ansvar är bara ohederligt när han vet att det är länsstyrelsen som utser manliga ersättare när kvinnor slutat.

Avslutningsvis gör Johansson (S) stort nummer av att konstatera att ”För inte allt för längesedan ingick Miljöpartiet i styret av Örebro kommun” och att kommunledningen då var väldigt ojämställd. Det han inte nämner är att ”inte allt för längesedan” var efter valet 2006, vilket är mer än 10 år sedan. Så det var ganska längesedan. Sedan dess har Miljöpartiet förändrat sin laguppställning. Sara Richert och jag själv har tagit över ledarskapet, och vi har en hel drös nya politiker. Dessutom känns det orimligt att MP ska klä skott för en hel kommunledning med 4 andra partier.

Kanske är det väldigt viktigt för John Johansson att få slå lite på MP och sätta Sara Richert på plats. Själv undrar jag om det är så viktigt att han ska komma dragandes med så mycket gammalt och framställa det som nytt.

Sjukt bra rabatt gör livet lättare för oss utan bil

Regeringen har gjort en rejäl satsning för oss som bor i stan. Vi som har behov av att transportera grejer och barn, men som är bilfria. Genom att satsa på en rabatt på hela 25% vid köp av elcyklar och lastcyklar blir det ett självklart alternativ.

Själv har jag en länge tid gått i tankarna att skaffa en lastcykel. Jag har förkovrat mig på nätet och testat vänner och bekantas olika cyklar. Det har känts bra, som ett riktigt alternativ. Det är såklart möjligt att skjutsa barn och grejer i en cykelkärra och skaffa en elcykel. För egen del har jag dock fastnat för en lastcykel för smidighetens skull. (Faktiskt precis en sådan som Finansmarknadsminister Per Bolund cyklar på bilden)

Finansmarknadsminister Per Bolund och Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin på el-cykeltur utanför Rosenbad.

När regeringen i veckan gick ut med sitt besked om att budgeten innehåller satsning på elcyklar blev beslutet ännu mer enkelt. En lastcykel med elmotor kostar sådär 20-30 000kr. Och det är ju en ganska stor investering som gjort mig lite tveksam. Med regeringens nya aviserade rabatt skulle jag få hjälp med mellan 5000 och 7000kr. Det är verkligen politik som märks i plånboken.

Lastcyklar börjar märkas av allt mer i Örebro. De finns nu här i stan i olika former och storlekar. Samtidigt som det nu blir billigare att skaffa en egen så måste vi politiker se till att det finns infrastruktur för dem. Idag saknas det på många håll bra parkeringsmöjligheter och sätt att låsa fast dem säkert. Många cykelparkeringar är anpassade efter ”vanliga” cyklar. Vi behöver se till att familjer som transporterar sig till förskola och fritidsaktiviteter kan låsa fast sin cykelkärra eller lastcykel tryggt (och gärna torrt!).

Vi måste fortsätta diskutera om trafiken och hur vi tar oss runt i Örebro. Egen bil är inte svaret för alla, vi är många Örebroare som rör oss på andra sätt. Ett hållbart samhälle kräver att vi underlättar för fler trafikslag. Att vi satsar på mobilitet där vi kan välja och vraka mellan kollektivtrafik, cykel eller bilpool. Därför måste det bli billigare, säkrare och bekvämare att cykla. Framförallt för barnfamiljer, och särskilt till och från förskolan. En rabatt på lastcyklar och elcyklar är en bra start, men vi har bara börjat!

Jag går i Pride för mitt ofödda barn

I min sambos mage ligger Knytet just nu och gör sig redo att komma ut. Vi kallar det Knytet – som ett slags arbetsnamn – eftersom vi inte vet vem det är som ligger där i magen. Vi vet inget om barnets kön. Om det är en tjej eller en kille. Och framförallt vet vi ju inte hur barnet kommer känna sig på insidan. Det skulle kunna vara så att vårt barn inte kommer känna sig som det syns på utsidan.

Vi hoppas snart få börja lära känna Knytet. Men det kommer ta många år och bli väldigt spännande. Just nu vet vi inget om Knytet kommer blir kär i killar eller tjejer. Mitt ofödda barn skulle lika gärna kunna bli hetero som gay.

Mer än någonsin blir det konkret för mig varför jag går i pridetåget. Jag kommer gå i tåget på lördag för att mitt ofödda barn ska kunna bo i ett Örebro där inget av ovanstående spelar någon roll. Där Knytets kön inte kommer vara avgörande för framtiden. Där Knytets sexuella läggning och identitet inte kommer vara avgörande för att slippa mobbing och trakasserier, ha en god hälsa och bli en stark individ. Det Örebro jag vill vara med och bygga är en stad där alla barn får växa upp till att bli dem som de själva vill vara.

Det känns också bra att ha partikollegor som har samma uppfattning och vill skapa samma Örebro. Såsom min vapendragare Gunnar – den pensionerade statsanställda som gärna målar naglarna inför pride – som alltid ställer frågor om HBTQ-arbetet och genusperspektivet i förskolenämnden. Jag vet att även han vill att Knytet – och alla andra barn –  ska få gå i en förskola där de bemöts som individer och inte som killar eller tjejer.

Jag vet att det går att lita på Linus – fritidspedagogen – som ofta pratar om vikten av att organisera rastlek och ha ett bra lika-behandlingsarbete när han går på möte i grundskolenämnden. Jag vet att han vill att skolan ska vara en plats där Knytet – och alla andra barn – ska kunna känna sig trygg. Att de ska slippa mobbing och kränkande behandling bara för att hen lika gärna kan bli kär i killar som tjejer. Och där sex och samlevnadslektionerna som kommer så småningom, inte bara berättar om hur heteropar har sex och skyddar sig. Med risken att framställa alla andra som UFOn.

På lördag går jag i Pridetåget med miljöpartister som kämpar varje dag för att skapa ett Örebro där HBTQ-arbetet blir mer än pappersarbete och fina ord.

Tillsammans går vi under parollen; Lika rättigheter även i praktiken.

Varför lägger kommunen tiotusentalskronor på att besöka en snigelfarm i Danmark?

Tiotusentals kronor kostade det när Örebro kommun skickade ett 25-tal tjänstemän och politiker till Köpenhamn för att titta på en snigelfarm. Vad var syftet med det egentligen och var det verkligen rätt sätt att använda skattepengarna?

Den danska snigelfarmen finns på Klövermarken Naturverkstad i Köpenhamn, som är en plats dit förskolebarn får komma för att leka, odla och lära sig om naturen. Besöket från Örebro gjordes för att lära sig mer om gröna skolgårdar, barns lekmiljöer och hur Örebros skolor kan jobba med mer utomhuspedagogik. Resan fortsatte sedan vidare till ett par skolor och en naturlekplats Köpenhamn, och ett par förskolor i Malmö för att lära av deras arbete.

Besöket var nödvändigt för att skapa en samsyn inom kommunens olika delar om vad som är bra lekmiljöer för barn och vad som är kvalitet på en skolgård. För när Örebro växer måste vi säkerställa så att alla barn har en grön skolgård och har möjlighet att lära sig om naturen, men även använda den som sitt lekrum. I en tätare stad, där det finns begränsningar för hur stora skolgårdar vi kan ha, måste vi förbättra utemiljön. Lekmiljöerna och naturvärdena måste bli högre om ytan minskar. Det är så vi ser till att en tätare stad är en grönare stad.

Klätterställning på Amager Faelled skole, vars skolgård tidigare endast utgjordes av asfalt
Temalekparken i Gyllins trädgård, Malmö som erbjuder möjligheter till lek, lugn och odling

När kommunens tjänstemän jobbar hårt med att planera och bygga nya skolor och förskolor blir det lätt stressigt. Det är viktigt att påminnas om att lekmiljön utomhus är lika viktig som huset som står på gården. Det går inte att stirra sig blint på huset, utan sammanhanget där den ska stå – bostadsområdet, den intilliggande miljön och barnens behov – måste få finnas med så att det blir bra på sikt.

Naturlegepladsen i Vallbyparken som ibland påstås vara ”världens roligaste lekplats”
Odlingslotter för elever på skolträdgården, Lersöparkens skolehaver

Det var ett oerhört intressant studiebesök där vi sett många goda exempel. Hur skolgårdar som dominerats av asfaltsplaner har fått ett rejält lyft genom att asfalten rivits upp och träd och grönska planterats in. Där resultatet tydligt setts i hur barnens lek har förändrats. Där flickor gått från att vara passiva åskådare istället blir killarnas lekkamrater. Där yngre barn på ett naturligt sätt kan leka på samma plats som de äldre barnen, utan att hamna utanför.

Det är bra och viktigt att Örebro nu jobbar för grönare och roligare skolgårdar! Framförallt när staden blir tätare.

Skolmaten på Tullängen skulle vara dyr att köpa på stan

Skolmaten på Tullängsskolan har diskuterats flitigt på skolan och i media den senaste tiden. Det hela började med att ett gäng gymnasieelever kände att de måste få framföra sin kritik som bland annat handlar om avsaknandet av kött.

Tillsammans med en politikerkollega (Tillika medskyldig till klimatmålen) från vänsterpartiet,  Cecillia Lönn Elgstrand, gjorde jag ett besök på skolan för att testa maten och höra personalens sida.

Kockarna Martin och Jacob berättar att de lagt i en annan växel efter årsskiftet med målet satt att klara klimatmålet till 2018. Vilket innebär mer grönsaker och mer vegetariskt i skolrestaurangen. Detta beror alltså på de krav som vi politiker ställt om mer krav-certifierat och mindre utsläpp (mindre kött/mer grönsaker).

Kockarna Martin och Jacob tillsammans med mig och Cecilia.

Jag är möjligtvis inte särskilt representativ testperson då jag själv är vegan och redan bytt biffen mot bönor. Samtidigt måste jag få sagt att det är bland den mest vällagade och goda skolmaten jag ätit. Långt bättre än jag fick stå ut med förr. På det gamla hederliga 90-talet och tidigt 00-tal. (Allt var inte bättre förr!) Maten var helt klart så god att jag skulle kunna tänka mig att köpa den till lunch till vardags. Den skulle nog kostat en rejäl peng på stan.

Sen förstår jag de elever som jag fick till lunchsällskap. De som tycker maten är annorlunda, lite ovanlig och ”komplicerad”. För det där med köttet som saknas verkar mest vara ett sätt att försöka sätta fingret på att saker som grönkålspaj och fiskbiffar är lite ovant. Jag förstår de som säger att de skulle överleva även om köttet bestämt ska ersättas av grönsaker eller något mer klimatsmart. Bara de kunde få mat som var lite mer husmanskost och som de kände igen. Jag förstår eftersom även jag ibland lite trött på den vällagade finessen där selleri, grönkål och någon obskyr rotfrukt ska med. Det är ju också gott och något jag kan äta då och då. Men då mina egna guilty pleasures är att få äta pannkakor med mycket sylt och pasta med orimligt mycket ketchup (och någon slags vegoboll så det kan kallas för en rätt), så förstår jag grejen att det kan få vara lite okomplicerat ibland.

Det är verkligen ingen misär där i skolrestuarangen. Ingen förälder behöver vara orolig att maten är dålig, den är snarare otroligt vällagad. Eleverna gör rätt som lyfter sitt perspektiv och sina synpunkter. Förhoppningsvis går det att möta en del av önskemålen. Min förhoppning är dock att barn i framtiden inte ska tycka vällagad mat i skolan är något ovanligt.

Centerpartiet vill ta hjälp av SD för att stoppa skatteökningar

När Moderaternas ledare Anna Kinberg Batra öppnade upp för att förhandla med SD i riksdagen så sa Annie Lööf nej.

– Jag vill inte slänga ut Sverige i en politisk cirkus.

var vad Annie Lööf sa för knappt två månader sedan. Då, på den tiden, var det inte ansvarsfullt att sänka regeringens budget med en gemensam alliansbudget.

Centerpartiets nya ställningstagande är att alliansen ska lägga en gemensam budgetreservation. På så sätt kan enskilda bitar i budgeten strykas med hjälp av SDs röster i riksdagen. Centerplanen är att framförallt stoppa skatteökningar mot de som tjänar mest, och viktiga miljöskatter som stoppar utsläppsökningar.

Tar ifrån regeringen verktyg att styra landet
Det är ju visserligen en pytteliten nyansskillnad mellan att sänka regeringens budget och att kraftigt skadeskjuta budgeten och dess viktiga reformer som landet är i behov av. Det Centerpartiet föreslår, precis som Moderaterna – men på ett litet annorlunda sätt – är trots allt att de borgerliga tillsammans med SD ska ta ifrån regeringen verktygen för att effektivt kunna styra landet. Centerns plan befinner sig därmed i gränslandet av att slänga ut Sverige i politisk kris.

Ett land med en regering som inte har verktyg för att agera mot samhällsproblem, blir ju en politisk cirkus. Centerpartiet kan låtsas om att det är stor skillnad på att lägga en hel budget eller att lägga en budgetreservation. Men det är ju endast en retorisk manöver. En politisk cirkus.

Många har det senaste året hyllat Annie Lööf för att vara en tydlig och principfast ledare. Men när ett tydligt besked i januari är betydelselöst redan i mars så väcks frågan om det är ett omdöme som hon förtjänar.

—-
Läs gärna andra blogginlägg om liknande saker:
– M vill röra om i grytan för sakens skull och samtidigt ge SD makt
Sverige behöver Centern och Liberalerna i regering