Satsa gärna på kulturen! Men framförallt på verksamheten inte bara på högre hyror

I veckan togs beslut om att bygga ett kulturkvarter i Örebro där stadsbiblioteket och kulturskolan ska få husera och samarbeta. Tanken är väldigt bra och Miljöpartiet har varit positiva till att göra en stor kultursatsning. Men vi har varit oroliga att pengarna mest ska gå till höga hyror på nya lokaler och att väldigt lite pengar blir kvar till själva verksamheterna.

Av den anledningen har vi under en lång tid velat bolla alternativa sätt att satsa och bygga. Vi har även pratat mycket om vilket slags innehåll som bör finnas och utvecklas i ett kulturcentrum. Detta gjorde vi exempelvis under en samtalskväll om hur kulturen kan utvecklas och kommunen kan satsa för framtiden.

De styrande partierna vill nu kalla oss nej-sägare. Trots att vi lämnat flera egna förslag och spelat in ideer för hur satsningen på kulturen kan göras. När krämaren kom in som en ide för att skapa en alternativ plats för kulturen så var vi med och lyfte det. Min kollega Sara Richert har även slagit ett slag för att kommunen bör titta närmre på hur medborgarhuset kan användas.

Frågan handlar ju i grund och botten hur vi ger rätt förutsättningar och lokaler så att stadsbiblioteket och kulturskolan får så bra förutsättningar som möjligt att locka fler örebroare. Men det kan inte ske till vilket pris som helst. för det behövs pengar även till bibliotekarier och instrumentlärare. Det behövs en balans mellan ökade hyror och att det finns medel i budgeten till att driva och utveckla innehållet.

Förslagets ekonomiska konsekvenser är osäkra
När kommunstyrelsen skulle ta beslut om att påbörja bygget av kulturkvarteret var löftet att det endast ska kosta 35 miljoner per år. Men när vi räknade in samtliga kostnader som beslutet kan innebära så landar det på åtminstone 43 miljoner per år. Samtidigt saknas det beräkningar kring vad det kostar att köpa mark och att eventuellt hyra eller köpa grannhuset (Riksbankshuset). Så för oss i Miljöpartiet var det svårt att få klarhet i vad projektet verkligen kommer kosta i slutändan. Samtidigt som kommunledningen säger 35 miljoner riskerar den slutgiltiga prislappen alltså att bli mer än 43 miljoner.

För att kunna jämföra så är kulturskolans och stadsbibliotekets nuvarande hyror på sammanlagt 13 miljoner. Ett nybygge skulle med andra ord kunna riskera att öka hyran med 30 miljoner, vilket blir en tredubbling av kostnaden.

Jag tycker det är viktigt att fundera på om det går att satsa på kulturen på ett annat sätt där ett par av dessa miljoner kan gå till att anställa fler kulturarbetare.

Olyckligt att Örebroarna inte får säga sitt
Kulturnämnden arbetar just nu med att ta fram ett kulturpolitiskt program. Det är lustigt att kommunen tar beslut om en så stor kultursatsning utan att ha lagt fast en tydlig och långsiktig politik för kulturens utveckling. Risken är att de bärande ideerna bakom investeringen i kulturkvarteret är kulturpolitiskt svaga och saknar nödvändiga resonemang för att satsningen ska bli framgångsrik och faktiskt främja kulturen i Örebro.

Mycket diskussion hittills har ju just handlat om byggnaden och arkitektens ritningar snarare än om själva innehållet. Vi har nästan inte alls hört nämnas om hur beslutet ger stadsbiblioteket bättre förutsättningar att bli et framtidens bibliotek. Inte heller hur det hjälper fler barn i Örebro att komma i kontakt med kulturskolan.

Väldigt få örebroare har hittills kunnat påverka eller komma med förslag och idéer kring kulturkvarteret. Miljöpartiet har drivit på i frågan om att föra en medborgardialog om innehållet i ett kulturkvarter eller liknande satsning. Redan i februari lyfte vi att kulturnämnden borde diskutera med örebroarna om denna stora satsning. Tyvärr blev det ingen dialog eller möjlighet att påverka. Vilket är olyckligt för vi tror det är viktigt att Örebroarna känner ett ägandeskap och engagemang kring en så stor satsning för att det ska bli framgångsrikt och möta behov och önskemål som finns.

Frågan är om det verkligen går att klandra oss – som verkligen försökt komma med ideer, ta ansvar för ekonomin, diskutera med örebroarna och velat hitta lösningar –  när vi tvingas säga nej till att börja satsningen när vi inte blir lyssnade på.

Framstegen på Västra Engelbrekt

vastra-engelbrekt

Under torsdagen uppmärksammades de framsteg som skett på Västra Engelbrektsskolan det senaste halvåret. Utmärkelser och diplom delades ut till de elever som utvecklats, förändrat en ovana eller blivit en bättre vän och förebild för klasskompisar.

Själv är jag van att stipendium och utmärkelser delas ut i slutet av året till de högpresterande eleverna som alla redan vet vilka de är som ska få priserna. Därför var det något helt nytt att se hur skolan jobbar medvetet under hela året för att lyfta elevers positiva utveckling. Att de anstränger sig för att skapa en atmosfär av att alla kan utvecklas även om alla inte kan vara bäst på allt.

Det var en förmån att få vara med en dag som denna. Det var exempelvis otroligt fint att få sitta med när en klass från årskurs 2 berättade för varandra om sin klasskompis positiva utveckling. Jag blev imponerad att barnen både lagt märke till och kunde berömma en klasskompis utveckling. Det var fint för att all beröm var svår att hantera för killen som fick det.

Som alltid i media kan vi ibland läsa om dåliga, men ovanliga saker, som sker på våra skolor. Tyvärr blir det inte samma uppmärksamhet för alla små men viktiga framsteg som sker hela tiden. Jag är glad att det finns både lärare och elever som får möjlighet att fira och uppmuntra dessa framsteg.

Som politiker i kommunen blir jag stolt över skolor som så målmedvetet jobbar för att lyfta elever och ge dem verktyg att lyfta varandra.

Sverige behöver Centern och Liberalerna i regering

Miljöpartiet har återigen sträckt ut en hand och öppnat för att regeringen kan breddas med fler partier. Målet är att Sverige ska styras stabilt och handlingskraftigt av en blocköverskridande majoritetsregering, stället för en rödgrön minoritetsregering som måste kämpa för varje sakfråga.

Efter valet blev det som bekant oerhört knepigt att skapa ett regeringssamarbete som har stöd av en majoritet i riksdagen. Alliansen tappade i valet, de rödgröna gick fram men det gjorde även SD. Fredrik Reinfeldt ansåg sig besegrad då Alliansen inte ensamma kunde kontrollera riksdagen och avgick. Resultatet blev att S och MP bildade regering. En regering som i enskilda frågor behöver söka stöd i riksdagen för att få igenom beslut i riksdagen.

Det är tuffa år som den rödgröna minoritetsregeringen behövt navigera igenom. Stora säkerhetspolitiska utmaningar, där hotbilden ökat och ubåtar jagats i skärgården. EUs migrationssystem har kollapsat, gränser täppts till och Sverige har haft stora utmaningar att ta emot många människor på flykt. Regeringens utmaningar blev som tydligast när alliansens budget röstades igenom i riksdagen. Statsminister Stefan Löfvén såg stora svårigheter att styra landet och övervägde ett nyval om det inte blev förändring.

Sverige behöver en stabil regering
Bedömningen att Sverige inte har råd med lekstuga i regering och riksdag håller jag med om. Det måste gå att styra landet. De utmaningar vi ser i Sverige kräver handlingskraft, även om den politik som genomförs till stor del skulle bygga på kompromisser över block- och partigränser.

Därför tycker jag det är viktigt att Sverige får en majoritetsregering. Självfallet behövs det riktiga och smärtsamma kompromisser på den rödgröna sidan om det ska vara aktuellt för Liberalerna och Centerpartiet att gå in i en regeringsmedverkan. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste vara beredda att skriva en helt ny regeringsplattform och öppna upp regeringen för nya ministrar, men även släppa taget om vissa hjärtefrågor.

Hellre handlingskraftig mellanmjölkspolitik
Även om den politik som kompromissas fram i en blocköverskridande mittenregering är väldigt mycket mellanmjölk har den en stor fördel. Politiken som en bred regering driver kan genomföras handlingskraftigt och den skulle ha ett tydligt stöd i riksdagen.

Problemet idag är att den rödgröna politiken, som är ideologiskt bekväm att driva, är svår att genomföra. Det ser vi när regeringens statsbudget och lagförslag kan, och har, röstats ned gång på gång i riksdagen. När Sverige som nu står inför stora utmaningar väljer jag hellre handlingskraftig mellanmjölkspolitik framför ovissheten för om rödgrön politik ska få stöd eller inte i riksdagen.

Ett stort ansvar ligger på alla partier att landet går att styra och att vi kan möta utmaningarna och den omvärld vi står inför. Ansvaret tycker jag ligger extra tungt på Liberalerna och Centerpartiet som har en position och möjlighet att bredda regeringen. De kan kräva kompromisser och bidra med politik och sina perspektiv och lösningar på utmaningar. De kan på så sätt bidra till en stabil och handlingskraftig styrning av landet.

Att stå vid sidan av planen och vänta på bättre tider med hopp om att kanske få styra efter nästa val, om den sittande minoritetsregeringen hindras styra landet, vore både oansvarigt och oerhört cyniskt. Väljarna förtjänar ansvarstagande redan nu.

Jag hoppas Liberaler och Centerpartister runtom i landet funderar över inbjudan och att landet behöver en stabil majoritetsregering.

Helt rätt att tänka nytt efter att raceday gått back

Årets upplaga av Örebro Raceday gick inte runt utan gör en halv miljon i minusresultat rapporterar P4 Örebro. Även handeln i city har lyfte en oro för minskade intäkter till följd av evenemanget. Nu öppnar Örebrokompaniets VD, Christer Wilén, för att hitta helt nya sätt att locka besökare:

Vi måste tänka nytt till 2018. Göra något helt annat som sticker ut ännu mer än Örebro race day 2014 och 2016.

Trots allt en liten kostnad i jämförelse med annat
Först och främst tycker jag inte en halv miljon är en särskilt stor kostnad i jämförelse med andra arrangemang kommunen är med och sponsrar eller betalar för. Helt klart är det önskvärt att arrangemang går runt och betalas helt av sponsorer eller besökare. Men ibland kostar det att genomföra stora evenemang. OpenArt och O helga natt är två sådana exempel där kommunen redan från början räknar med att gå in med pengar för att det alls ska bli av. Att Örebrokompaniet försöker få alla sina evenemang att gå ihop utan att bolaget eller kommunen ska gå in med extra pengar är väldigt bra.

Siffror om hur handeln påverkas ska tas med en nypa salt
City handeln har som sagt gått ut med att de förlorat 8 miljoner i minskade intäkter till följd av evenemanget. Jag har sett Björn Sundin förhålla sig lite frågande till dessa siffror när han konfronterats kring detta.

Dock verkar det vara ett selektivt förhållningssätt. När OpenArt 2015 redovisades så spred kommunledningen själva att hela 180 000 ”unika” besökare ska ha gett 242 miljoner i intäkter till följd av arrangemanget. Enligt mig är det värt att hålla sig lika kritisk till såväl kommunens fantastiska siffror som cityhandelns mer dystra. Den exakta nyttan med eller kostnaden av saker och ting är väldigt svår att beräkna. Men det duger inte att välja och vraka vid tillfälle.

Bra att blicka framåt
Trots att eventet inte egentligen var så dyrt och trots att förlusten för cityhandeln förmodligen ska tas med en nypa salt är det klokt att blicka framåt. Att Örebrokompaniet själva verkar vilja tänka om inför framtiden är klokt.

En anledning att Raceday inte riktigt lyfter är förmodligen att det inte räcker med att samla en massa människor för att det ska bli folkfest. Besökarna behöver också känna delaktighet och att de får ut något av det som sker.

Mitt främsta inspel är därför att vi behöver stärka deltagarkulturen. Att vi helt enkelt satsar på fler event där Örebroarna får vara med och delta. Där är förra veckans zombielopp genom Örebro ett bra exempel. Samma sak med Open Art DIY (Do It Yourself)  där ungdomar mellan 15-20 som är intresserade för kreativt skapande fick skapa konst.

Jag kan såklart ha missuppfattat Örebrokompaniets budskap, men för mig betyder tänka nytt just tänka nytt.

 

racedayBtw gjorde jag ett studiebesök under raceday, läs mer om vad jag tyckte här

 

 

MP utbrytarna representerar inte min missnöjdhet

Jag är besviken. Jag har länge kämpat för en mer human flyktingpolitik. Därför är jag väldigt kritisk till den hastigt omsvängda flyktingpolitiken och att gränskontroller har införts. Det gör särskilt ont att Miljöpartiet sitter med i den regering som beslutat detta.

Regeringsmedverkan har kostat
Ibland är jag även missnöjd med vad vår regeringsmedverkan gett och önskar att vi som parti borde ha hunnit uträtta mer i regeringsställning. Jag önskar att vi bör ha drivit på hårdare i flera viktiga frågor och att Socialdemokraterna bör ha lyssnat bättre i vissa.

Mer nöjd blir jag däremot när vi i kommunerna får ta del av ökade statsbidrag för flyktingmottagande eller för att stärka välfärden. I mitt dagliga arbete inser jag att det inte är oviktigt vilken regering som håller till i Rosenbad. Att regeringen höjt statsbidragen, trots att borgerliga partier varit emot, innebär fler lärare i skolan och satsningar för att inkludera flyktingar i samhället. Ändå känner jag mig besviken för att de goda sakerna inte alltid väger upp de dåliga sakerna.

Miljöpartisterna i riksdagen behöver samarbeta och leverera
Det som stillar min besvikelse är min starka förväntan på att Miljöpartiet ska leverera mer och bättre de återstående två åren av mandatperioden. Förtroendet framförallt mot unga väljare behöver byggas upp på nytt. Men det kräver också att våra riksdagsledamöter kan samarbeta och komma överens.

När de fyra riksdagsledamöterna Carl Schlyter, Valter Mutt, Annika Lillemets och Jabar Amin skapar sig en egen grön grupp vid sidan av Miljöpartiets riksdagsgrupp, känner jag att det inte representerar min missnöjdhet.

Förlorat och hoppat av interna uppdrag
Schlyter och Mutt hade tidigare viktiga uppdrag för riksdagsgruppen som EU-nämndens ordförande respektive utrikespolitisk talesperson. Riksdagsgruppen valde dock att ge uppdragen till andra ledamöter, bland annat tidigare MP-språkröret Åsa Romson som tog över EU-nämnden.

Egentligen är det inte så uppseendeväckande att gruppen valde andra ledamöter som de kände bättre representerade dem på dessa viktiga uppdrag. Alla som varit med i en förening vet att förtroendeuppdrag får en när en förtjänat förtroendet att representera andra i gruppen. Trots att beslutet togs i god demokratisk ordning valde även Lillemets och Amin hoppat av sina uppdrag för att visa sympati.

De gröna frågorna tjänar inte på att riksdagsledamöter kör eget race
För den som är besviken på vad den rödgröna regeringen åstadkommit och specifikt vad Miljöpartiet lyckats leverera i regeringsställning kan det vid första anblick framstå som att det är denna grupp en ska heja på. Men enligt mig vilar ansvaret lika tungt på dem att få igång verkstad och leverera. Då behövs nämligen alla 25 miljöpartister i riksdagen.

Gruppen har den senaste tiden gjort stora nummer på att de går emot partiledningen och står emot partipiskan i en rad frågor. Det låter förstås alltid lite ärorikt att gå emot ”partiledningen” men rättare sagt har de fyra gått emot den övriga gruppen och majoriteten. Sanningen är att det i miljöpartiet är riksdagsledamöterna tillsammans som avgör hur partiet ska rösta. De är partiledningen.

Att ha miljöpartister i riksdagen som inte verkar kunna rätta sig enligt de beslut som gruppen fattar tillsammans andas inte direkt samarbete. Det gör mig oroad för att vi de närmsta åren kommer få svårt att förtjäna väljarnas förtroende på nytt. Och det kommer nämligen krävas en hel del för att återupprätta förtroendet tror jag. Ett arbete vi behöver göra tillsammans.

Mer möten och förståelse mellan Örebroarna

Samhället blir mer olika. Även i Örebro blir vi allt fler olika människor som talar olika språk. Som har olika bakgrund. Läser helt olika nyheter. Vår kommun och vårt samhälle präglas av att vi lever skilda från varandra och segregerat.

Barn växer upp med radikalt olika förutsättningar
Det finns en stor och växande grupp barn i Örebro som lever i sådant välstånd och med en materiell standard som saknar motsvarighet i världen och historien. Ingenstans i världen eller i historien har så många barn haft det så bra som just här och just nu. Ingen har heller haft det bättre ställt än dessa.

Detta är förstås glädjande och bra. MEN, samtidigt har vi en stor och allt mer växande grupp barn som får det allt sämre. En grupp barn som växer upp under påvra förhållanden. Med en lägre och ibland sjunkande materiell standard.

Dessa barn växer upp i helt olika bostadsområden och skilda från varandra. Många gånger lever dessa olika barn längst ut i varsin ände av en busslinje i vår stad. De möts inte i grundskolan, ofta inte heller i gymnasieskolan. (För alla går heller inte gymnasiet). Det är inte alls säkert att de möts på universitetet. Men någonstans efter att ha levt skilt åt i sådär 20-25 år ska de sedan mötas i samhället och förhoppningsvis förstå varandra.

Kulturen kan hålla ihop kommunen
Utmaningen när vi blir allt mer olika varandra visar på behovet av att vi behöver ha något som håller ihop kommunen. En aktiv kultur och fritidspolitik kan hjälpa oss ta itu med dessa problem och användas för att skapa möten och förståelse mellan Örebroarna.

Det är därför bibliotek, familjecentraler och andra icke kommersiella mötesplatser är så viktiga. Det är platser dit människor väljer att gå utifrån sina intressen och där de kan bygga relationer till andra örebroare utan att det kostar. 

Måste komma människor till del i stora bostadsområden
Det är viktigt att kulturen och mötesplatserna är till för alla. Så de inte bara blir till för de privilegierade. De som redan idag är högkonsumenter av kultur. Därför har vi inte råd att kommunen bara satsar i innerstan. Satsningar behövs i hela kommunen och framförallt i de större bostadsområdena.

Stadsdelsbiblioteken bör stärkas som lokala mötesplatser. Då många örebroare upplever att det offentliga drar sig tillbaka och att servicen rustas ned där de bor behövs en mer aktiv utveckling av bostadsområdena. Det som krävs är att det offentliga blir mer närvarande och att öppettiderna blir generösare.

För att människor ska inkluderas i samhället, lär känna andra och bygga tilltro till andra så behövs mötesplatser.

 

Att tvingas ta bilen är inte frihet

I dagarna presenterade jag och min kollega Sara Richert vad vi vill göra för att trafiksituationen ska bli bättre i Örebro. Framförallt anser vi att trafiksäkerheten för cyklister måste förbättras och det behövs åtgärder för att bussarna ska gå snabbare. Precis som jag berättade för NA är anledningen enkel:

Ett stort problem är att människor upplever att de inte har något annat val än att ta bilen. Vi vill gärna ge människor valmöjligheter att färdas på ett annat sätt, säger Niclas Persson

Hårda anklagelser från M
Det är hårda anklagelser från Moderaternas regionråd Katarina Tolgfors när hon bloggar om våra förslag för en modern trafikpolitik:

Det blir allt tydligare att miljöpartiet i Örebro är ett parti med en politik för att motverka människors valfrihet, rörlighet, handel och företagande.

En väntad och slentrianmässig attack som bygger på faktaresistens och fördomar. Känsloargument som att vara rädd för parkeringshus används mot att cykel och kollektivtrafik ska få mer plats i staden.

Låt oss granska motargumenten
Motverkar valfrihet och rörlighet: Precis som jag varit tydlig med är vårt mål att människor ska uppleva en stor frihet i sitt resande. Ingen ska tvingas ta bilen och uppleva att det är deras enda alternativ för att resa.

Vi skapar valfrihet genom att satsa på cykelvägar och snabbare bussar tillsammans med hyr/lånecyklar och bilpooler. Vårt mål är en större frihet i resande och bättre möjligheter att byta trafikslag för det som passar bäst vid tillfället. Detta gynnas däremot inte av Moderaternas politik att endast se till att satsa på bilen.

Redan idag tar många örebroare sig runt med cykel. Med hjälp av lådcyklar och cykelkärror kan de hämta och lämna på förskola, samt göra sina inköp. Men inte görs livet och resande lättare för dem när det finns dåligt med möjlighet att parkera och låsa sina olika sorters cyklar. Kanske inte ett alternativ som funkar för just dig, men det är ju inte en anledning till att de inte ska få en lättare vardag.

Bilen är viktig för människor på landsbygden: Vi har förståelse för att de behöver ta bilen in till stan. Så stor förståelse faktiskt att vi inser att det största hotet mot deras rörlighet och framkomlighet är innerstadsbor som tar bilen trots att de kunde resa på andra sätt.

I en stad med begränsat utrymme i city, en stad som dessutom växer, måste vi prioritera utrymmet. Det betyder att parkeringsplatser i city i första hand ska nyttjas av de som arbetspendlar från landsbygden. Örebroare som bor mindre än 5km från slottet (dvs 3/4 av invånarna) bör ha andra bra resealternativ.

Frågan är inte varför vi gröna vill kasta ut arbetspendlarna från landsbygden ifrån city. Frågan handlar om varför M anser att Örebroare som redan bor i stan ska få tränga ut arbetspendlarna, ta deras parkeringsplatser och försämra deras framkomlighet.

Motverkar handel och företagande: Här kommer faktaresistensen in. Idag finns ingen brist på parkeringsplatser i city. Beläggningsgraden i de centrala parkeringshusen är låg. Alla tider på dygnet finns det parkeringsplatser lediga.

Stora delar av cityhandeln går dessutom runt på Örebroare som tar sig in till city utan bil. En stor majoritet av Örebroare vill dessutom se att cykel och buss gynnas, och att centrum blir mer attraktivt.

Rosa gatan och OpenArt är ett tydligt exempel. Cityhandeln gick bättre när människor lockades till stan, och spännande platser skapades där bilarna annars håller till. Det som gör centrum attraktivt är liv och rörelse, mötesplatser och människor. Inte bilar och bilparkeringar.

Äldre och funktionshindrade glöms bort:  Utöver stadstrafiken som kan vara ett bra sätt att ta sig upp på stan finns Flextrafiken. De små blå flex-bussarna är ett populärt sätt för äldre och rörelsehindrade att ta sig direkt upp på stan. Vi tror tillgängligheten till city kan ökas ytterligare. Vilket skulle ge  oss möjligheten att förändra busslinjerna utan att det drabbar äldre som har svårt att röra sig.

Självfallet finns det behov av tillgång med bil för vissa äldre eller personer med funktionsnedsättning. Frågan är, precis som med de som måste ta bilen på landsbygden, varför ska pigga och rörliga Örebroare som bor nära stan få begränsa denna grupps rörlighet. Det är inte cyklar och bussar som förhindrar framkomligheten utan det är återigen de Örebroare som bör ha (eller ges!) bättre sätt att resa.

Kvar är bara rädsla.
Vad som kvarstår av argumenten är nog mest bara rädslan för parkeringshus. Trots att allt pekar på att vårt samhället blir allt tryggare verkar Moderaterna däremot bli allt otryggare.

 

 

Hellre förbättrad SFI och Komvux än ”svenskkunskap”

I sitt budgetförslag vill moderaterna lyfta integrationsfrågorna och föreslår därför att 10 miljoner ska gå till ”Samhällskunskap för invandrare”. För mig låter det mest som ett kodord för det som det i den grumliga delen av den allmänna debatten kallas ”svenskkunskap”.

Anders Åhrlin(M) och Maria Haglund(M) skriver på NA debatt såhär:

Vi vill införa SamFI, samhällskunskap för nyanlända, som en del av SFI-­undervisningen i Örebro. Utbildningen ska bland annat ge nyanlända kunskap om Sveriges statsskick, lag och rätt, hur samhället är uppbyggt och vilka skyldigheter man som invånare i Sverige har. Undervisningen ska även innehålla information om svensk historia och svenska traditioner.

Med hjälp av detta kan vi enkelt checka av följande från populistlistan.

Invandrare ska:
■ lära sig om Svenskt statsskick och demokrati
■ följa svenska lagar
■ få kunskap om skyldigheter och rättigheter
■ lära sig om svensk historia
■ lära sig om Svenska traditioner
□ tvingas ta ett svenskhetstest

Framstår som signalpolitik
Frågan är om Moderaterna missat att det redan idag i SFI-undervisningen ingår samhällsorientering. Ett uppdrag som kommunens pedagoger tar ett stort ansvar för redan idag. Att trots detta, med en väldigt tråkig och problematisk retorik, säga sig vilja satsa på ”samhällskunskap för invandrare” framstår ju mest som signalpolitik.

Vad är målet med att Moderaterna lyfter integrationsfrågorna på detta sätt? Budskapet och det associationer jag får är att kulturella skillnader är det största hindret för att människor från andra länder ska kunna integreras. Att integrationsutmaningar enligt Moderaterna löses genom att helt enkelt betona svenskhet där det går och ställa högre krav på invandrare.

När partiet säger sig vilja bygga ett ”svenska kulturcentret” i Vivalla känns det viktigare att få säga “svenskt” och “kultur” i samma mening snarare än att ha definiera innehållet. Frågan är om utspel och signalpolitik som dessa verkligen bidrar till att rusta människor för sina framtida liv.

Övertygad de vill göra gott
I grunden är jag övertygad om att Anders Åhrlin och Maria Haglund vill åstadkomma något gott, att de drivs av att göra Örebro bättre. Det känns viktigt att inte förringa människors drivkraft och de goda tankar som ligger bakom även om de idéer som kommer ut av engagemanget blir dåliga. Men om vi verkligen vill lyfta SFI-undervisningen och ge nya Örebroare och svenskar en bra start i sitt nya land finns det bättre sätt.

Mitt och Miljöpartiets förslag är att vi lägger sammanlagt 20 miljoner på att lyfta SFI-undervisningen och Komvux. Jag tror nämligen att Moderaternas 10 miljoner gör mer nytta om det går till mer stöd i språkundervisningen. Till skillnad från om de läggs på fler historielektioner om Engelbrekt Engelbrektsson.

Målar en bild att Örebro har bristfälligt arbete med integration
Läser du Moderaternas budget så ser du starka ord om misslyckande som målar ut kommunens arbete på integrationsområdet som otillräckligt och bristfälligt. Jag är inte så säker på att jag delar bilden av att Örebro kommun har ett dåligt arbete integrationsområdet. Självfallet kan det förbättras och vi behöver göra mycket mer. Men jag tycker helt klart det går åt rätt håll.

Jag är åtminstone mycket säker på att det inte är ett kulturcentrum med diffust innehåll (men svenskt!) eller svenskkunskap som saknas. Det utgör åtminstone knappast den största bristen i integrationsarbetet.

Låt oss istället prata om det som gör skillnad på riktigt!

32 miljoner till fler lärare i lågstadiet

Tack vare den rödgröna regeringens satsningar på skolan kommer Örebro kommun få ta del av 32,5 miljoner till att anställa fler lärare. Pengarna som kommer från skolverket kan användas för att anställa lärare, speciallärare och elevassistenter. Det är ett viktigt bidrag för att det ska finnas fler vuxna i skolan och för att Örebros lärare ska få fler kollegor.

Målet är att barn ska få stöd tidigt i åldrarna istället för att insatser ska sättas in sent i skolgången när eleverna riskerar att hamna efter. Att satsa i tidiga åldrar är en av framgångsfaktorerna för den finska skolan som är väl värt att ta efter. För klarar sig barnen bra och får rätt hjälp i tidiga år klarar de sig även bättre i de högre åldrarna. Då behövs även färre och dyrare insatser där för att de ska klara målen.

Tidigare i våras tog vi beslut här i kommunen att vi vill lägga mer resurser tidigare i åldrarna, och omprioriterade därför medel från mellan och högstadiet. Vi i Miljöpartiet var av åsikten att vi borde gjort lite större omprioritering så att skolorna fick ytterligare några miljoner för att på riktigt kunna göra tidiga insatser och ge elever rätt förutsättningar i de yngre åldrarna.

De statliga medlen är väldigt välkomna tycker vi i Miljöpartiet, då det inte blev så stor förändring på hur vi satsar våra kommunala pengar. Tillsammans är jag övertygad om att det staten och kommunen lagt ihop kommer göra skillnad för de barn som går årskurs 1 till 3.

Dylan finns inte att hitta på biblioteket

Den otippade nobelpristagaren verkar ha delat landet. Många är glada att litteraturpriset breddats och att Bob Dylans uppskattade texter lyfts fram, samtidigt som andra tycker att det finns amerikanska författare (eller författare generellt) som förtjänade priset mer.

Jag ska själv erkänna att jag inte lyssnat så mycket på Dylan. Vilket jag tänkt ändra på genom att göra ett besök hos stadsbiblioteket för att låna något verk av litteraturpristagaren. Men det hela vore dömt att misslyckas då stadsbiblioteket inte har några av hans verk. Det visar sig att det endast är Haga biblioteket som har några ensamma CD-skivor med Dylan i sitt bestånd, medan övriga bibliotek och framförallt stadsbiblioteket har varken CD-skivor eller LP alls.

Det finns väl en viss tragik i att biblioteket inte har något att erbjuda sina besökare av den nya litteraturpristagaren. Mest tycker jag det är synd att musik i princip inte alls är en del av utbudet på lånekortet.

Ett av mina favoritbibliotek är kulturhuset i Stockholm. Väldigt ofta när jag har tid över så hamnar jag någonstans mellan musikavdelningen och hyllorna med tecknade serier. Jag uppskattar att kunna slå på en platta, sätta på mig hörlurarna och bläddra i en serie. Och mest av allt önskar jag mig en liknande plats i Örebro som är minst lika bra.

Jag hoppas att biblioteket i Örebro kommer överväga att inkludera fler medier i beståndet i framtiden. Litteraturpriset blir ju minst sagt ett debattinlägg i frågan om inte musiken borde vara välkommen på biblioteket. Det tror jag är en av flera viktiga frågor att ställa sig för att kunna bli ett bibliotek för framtiden.