Ung och radikal (men äldre på insidan)

Jag började med politiken som rätt ung. 20 år var jag när jag fick ett politiskt förtroendeuppdrag för första gången och nu som 27-åring anses jag fortfarande vara ung i politiken. Trots att det gått 7 år är jag fortfarande yngst i många av de rum där beslut tas.

Mycket av min erfarenhet av att styra, leda och lägga budget kommer från de år som jag engagerat mig i flera stora ungdomsorganisationer. På pappret är jag fortfarande bara en student, där politiken mest kommit in mellan mina kursböcker och olika tentor. En kan ju rimligtvis ifrågasätta om det som står på pappret är tillräckligt för att vara med och styra en kommun. I verkligheten har jag däremot tillsammans med andra ungdomar fått med mig viktig erfarenhet av att leda organisationer med miljoner i budget och många anställda. Sånt som inte syns eller skrivits ned, men som helt klart har förberett mig på att vara med och ta ansvar för kommunens anställda, skattemedel och leda verksamheten framåt.

fullsizerender1000575_236471126502175_897717057_n

När jag började med politik var det för att förändra och förbättra svenskt flyktingmottagande. Jag promenerade i flera veckor mellan Malmö och Stockholm tillsammans med ensamkommande ungdomar som anordnat en marsch för medmänsklighet och ett öppnare Sverige. Jag började med politik för att det skulle bli mer och bättre vegetarisk mat i skolorna. En sommar åkte jag över till Gotland för att protestera mot skövling av skog och planerna på ett stort kalkbrott på området där böndernas dricksvatten kommer från. Det var viktigt då, och är fortfarande. Men samtidigt har kampen kanske svalnat lite i bröstet på mig.

Även om jag åldrats några år på utsidan, fått mer skägg så känns det som att det mesta av åldrandet ändå skett på insidan. Jag har alltid vetat att kommunpolitik är ett långsiktigt arbete. Att förändring tar lång tid och att den syns lagom till att en slutar (eller kanske åtminstone borde sluta). Jag har även alltid vetat att det är begränsat kul att sitta i opposition. Att en främst kan hoppas på att de styrande politikerna tar med sig ens förslag och idéer som goda råd, men att en aldrig riktigt får vara med och bidra med sin kompetens.

Kommunpolitiken kan såklart få en att åldras lite, framförallt långa debatter i kommunfullmäktige som går i rundgång med argument som upprepas om och om igen. Men allt detta kan jag leva med, jag har trots allt själv valt att ge mig in i kommunpolitiken. Vill en göra skillnad så får en gott spela enligt reglerna, vilket tar både tid och energi.

Men det som gjort mig trött och som stulit en hel del energi är besvikelse. Det var som att luften gick ur mig förra hösten när statsministern på några veckor ändrade ett Refugees welcome! till: ”resten av Europa måste ta sitt ansvar”. Att vi som land och samhället bad om andrum när vi äntligen fick möjlighet att visa vad vi går för. Besvikelsen har sedan fortsatt att växa på den väg som vårt samhälle slagit in på

Min generation bestående av 90-talister och sena 80-talister har alltid fått höra om folkhemsbygget, om miljonprogrammet och andra stora politiska satsningar som förändrat samhället. I praktiken däremot har politik främst yttrat sig för oss som något rätt idélöst och själlöst förvaltande. Den enda politik vi upplevt är nedskärningarna när vi gick i skolan och skattesänkningarna följt av privatiseringar när vi började komma ut i arbetslivet.

Många av oss unga trodde nog att vi i höstas skulle få vår chans att vara med och bidra för att på så sätt lämna ett avtryck i samhällsbygget. Att vi skulle kunna förena en omställning av samhället för att klara klimatutmaningen med att bygga ut Sverige och utveckla välfärden när människor på flykt behöver hitta en fristad här. Rimligtvis borde det inte vara så svårt att samtidigt som vi gör en radikal samhällsomsvängning för att inte orsaka planetens undergång, även kunna bygga hus, förskolor och skapa arbete för lite fler som behöver bo i Sverige.

Istället fick vi höra att vi var naiva, av politiker av alla färger och som uppenbart själva tappat tron om att politiken kan förändra. För ingen verkar längre på riktigt tro att det är med politik som vi förändrar samhället och världen. Att det numera är omöjligt att bygga en miljon bostäder eller skicka människor till månen. Även om politiken verkar död ber de oss unga ha tilltro till det demokratiska systemet.

Som ung politiker är det tungt att se hur samhället snabbt blir kallare och framtiden allt mörkare. Det är med ilska jag ser äldre politiker som gett upp och som helt verkar ha slutat tro att politik spelar roll. Det är sådan ilska och besvikelse som får en att åldras på insidan.

Jag har gett mig in i politiken för att jag både vill och vet att jag kan förändra! Den besvikelse jag känner tänker jag använda som energi och jag hoppas att andra som är besvikna väljer att engagera sig. Det behövs fler människor som vågar tro att vi kan förändra saker, bara vi gör det tillsammans.