Möte med onkologen

Livet är förunderligt. Ena stunden i trevliga, glada arbetskamraters lag, i nästa stund på väg till vad som skulle kunna vara ett livsavgörande steg. På väg till onkologmottagningen på sjukhuset för att få eventuell dom.

Här är jag på väg. Det är efter lunchen i dag, och allt var som vanligt. Nästan. Men trots att jag skulle på något så allvarligt som ett möte med en cancerläkare hade jag ögon för något annat, det som inte går att beskriva med ord.
Det är bara något man ser, ett ljus som fladdrar förbi, en skugga, ett mönster. Jag fotar för att inte glömma, och lägger i minnet. Livet är så konstruerat, att allt rullar på, oavsett vad som händer, oavsett vilket beskedet blir.
Nu är jag snart framme. Tio minuter från mötet med onkologläkaren från Umeå. Jag ser skuggformationen på den rappade väggen, och fotar igen. Kameran hjälper mig att minnas.
NU är jag framme. Med flåsande lungor och bultande hjärta har jag tagit de tolv våningarnas trappor steg för steg. Så här ser det ut på onkologmottagningens väntrum. Jag är ensam, och jag tittar en stund på ett trädgårdsprogram från UR där de pratar finlandssvenska. Jag är nervös och ängslig inför mötet med onkologen, men noterar fortfarande detaljer. Livet rullar på, trots allt.
Jag väntar. Och väntar. Nu händer något, en dörr öppnas och en människa i vit rock kommer ut i korridoren. Nej, det är inte onkologen. Jag känner igen ansiktet, är inte hon från Krokom? Vi hejar, och hon försvinner. Jag väntar.
Men nu kommer hon. Jag noterar att hon har blå skor. Jag sitter på en stol med brunt tyg och jag skakar lite upp och ner med fötterna. Jag knäpper mina händer över magen, sen reser jag mig och hälsar. Hon ser mycket vänlig ut.
Hon säger: Nej, det blir ingen behandling, och inte heller någon strålning. I stället gör vi så att du får göra en ny skiktröntgen i Umeå om en månad, därefter tar vi ställning till hur kontrollerna ska bli i framtiden.
Jag säger okej, det låter bra. Jag åker gärna till Umeå. Jag frågar också: Kan jag vara fri min sjukdom också?
Hon svarar att, ja, det kan jag vara, men det är inte säkert. Jag är där inne i 20 minuter, sedan tar hon min hand och vi säger tack och adjö. Hon säger också: Tänk inte för mycket på att något skulle kunna hända, försök att gå ut och lev livet som vanligt. Jag lovar det.
Jag sitter och känner mig ganska liten och i underläge när jag träffar onkologen, men hon ger mig hopp och framtidstro, därför är jag ändå glad när jag går därifrån. Så här ser det ut när jag sitter hos onkologen.
Och så går jag ut och lever på med det där livet, som hon sa, och innan jag går noterar jag att det är äpplen på tavlan ovanför onkologens skrivbord. Sedan går jag hem och bloggar och hoppas att allt är lugnt ett tag nu.

Men snälla, är det SD som gett ut broschyren?

Rosor på kind och solsken i blick, bilden vi gärna vill förmedla av Östersund.


Jag är man, jag är trött, fet och 55 och jag gillar inte körv.
Jag är faktiskt ganska mycket ute. Tolka det som du vill …
Sitter med nya utgåvan av turistbyråns ”Visit Östersund” som formligen frossar i blåögd blondhet i krispiga rimfrostbilder och rykande vit snö i skolsken, den perfekta staden i vinterskrud! Lite som gamla ”I juletid bland fjällen” som gått på gym.
Jag vet, lite ironisk, men kan inte låta bli.

För här sparas inte på bilden av Östersund som en stad ovan molnen, en stad, nej ett reservat, där allt det sportigt, vita, heterosexuella, korvätande blåögda ursvenska folket samlats på ett och samma ställe – och ”här kan du möta skridskoåkande arbetspendlare på väg till jobbet”, utropar turist-vd:n Camilla Olsson hurtigt i sin ingångsspalt. F-n tro’t.
I övrigt: Här är det skidåkning mitt i stan, vi är varma och välklädda, vi är skidskyttar, vi jibbar i vinterparken, kör skoter och så avrundar vi med lite mat hos Fia.
Och handen på hjärtat, jag har aldrig känt mig så utanför.
Det är något med bilden som inte stämmer.

Var är alla vanliga människor?
Var är kebabgubben?
Var är alla brunögda, mörkhyade människor?

I Östersunds turistbyrås värld finns inte plats för det som avviker från normen. Vinterstaden Östersund är något enbart för den vita, friska medelklassen.
Som gick de Sverigedemokraternas ärenden.

”Pang-pang, du är död!”

I begynnelsen var allt som en förlösning. Med de nya möjligheterna att snabbt ge respons på nätet hade vi slutligen kommit till fullständig demokrati.
Och även om de allra flesta kommentarerna var av det anonyma och ofta illvilliga slaget, så skulle jag försvara det. Exakt så trodde jag att det skulle fungera och i min lite blåögda värld hade jag inte sett något hat. Min uppfattning var att även anonyma röster hade rätt att komma till tals eftersom deras ”sak” annars inte skulle komma fram.
Men så fel jag hade.

Det där var ju innan jag själv hade drabbats, innan jag både hotats och symboliskt avrättats i min egen blogg. Det var innan jag hade insett att allt det där hatet, som jag först avfärdade, hade satt spår ända in i mina barns sovrum där de ibland låg och skakade av skräck inför vad som skulle kunna hända. De kanske varit inne och läst på bloggen, eller i några av artikelkommentarerna sett elakheterna, de sjuka påhoppen och den förbannade nätmobbning som pågick.
Jag var ju så blåögd att jag trodde jag skulle kunna släppa igenom alla kommentarer på min blogg, för vem var jag att diskriminera någons röst, hur kritisk eller obehaglig sanningen än var?
Men så började alla de där insinuanta kommentarerna att komma, ”vet var du bor”, ”har dig på kornet”, ”pang!”, ”pang-pang!!!”, och så alla som tog chansen att anonymt kränka, förminska och håna min person eller det jag gjorde.
I längden var det bara tröttsamt, och även om det gick att avfärda som skitsaker satte det spår, det gick till slut inte ens att slappna av på ledig tid eller helger. Jag rös varje gång jag startade min dator, för vad skulle möta mig den här gången? Vilka tarvligheter skulle jag nu behöva utstå?

Droppen var den där gången för fem år sedan då jag började få rena hot mot min person i artikelkommentarerna till en krönika om svenskhet. Någon skulle komma hem till mig i byn och stycka upp mig med en vinkelslip. Ännu värre var den tråd som samtidigt startade om mig på sajten Flashback där jag hängdes ut med namn och adress. Där fanns de verkliga vidrigheterna, som att ”negerslickaren nolervik” skull bli en av de första som skulle ställas upp mot väggen och skjutas när ”dagen grydde”. Jag försökte få sajtens moderator att ta bort de grövsta kommentarerna, men det gjordes aldrig, i tryckfrihetens namn …

På fem år har inget hänt. Näthatet och kränkningarna blir bara fler, och nu senast var det den snälle handlaren i Kaxås som drabbades. I dag har jag svängt, jag kan tänka mig att bara den som öppet står med sitt namn ska kunna framföra sin åsikt bara för att det är det enda riktigt ärliga, och som kan få antalet vidrigheter att minska.
Jag hatar verkligen näthat.

Handla och stötta Ica-Bo!

Här i Kaxås huserar Offerdals o Sveriges modigaste Icahandlare. Bo Oskarsson, som driver affären där Zlatan brukar handla, vågade göra det få andra vågat, något så mänskligt som att välkomna nyinflyttade till byn och affären. För det har han nu blivit mordhotad.
Vi borde alla stötta honom så han inte känner sig ensam. Det man skulle kunna göra är att handla på hans affär minst en gång kommande vecka. Om så många som möjligt gör det skulle han känna stödet!
Dessutom borde väl övriga Icahandlare ställa upp och stötta, hittills har vi inte sett någon respons från det hållet…
Dags att vakna!

20130123-202106.jpg

Jag mötte SD-Ronny

Ronny Karlsson går mot strömmen. Han är länets just nu ledande Sverigedemokrat och jag har tillbringat några timmar med att försöka röna ut vem han är.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är Ronny Karlsson. Han är länets högste Sverigedemokrat och han sitter i kommunfullmäktige i min hemkommun Krokom.

Eftersom jag en tid varit intresserad av att få undersöka hur en Sverigedemokrat tänker, hur hens bakgrund ser ut och hur dess politik skulle kunna se ut på ett lokalt plan har jag tillbringat några timmar med honom.

Min Bild av Ronny Karlsson är att han rötterna i gammaldags socialdemokrati och bonderörelse, han är en sann hembygdsvän som vill att klockan ska vridas tillbaka till ett samhälle som fanns på Per Albin Hanssons tid.

Han tycks vara en sorts folkhemsidealist, och där finns inte plats för några avvikande inslag. Därför är också Ronny Karlsson emot att flyktingar får stanna eller komma till Sverige. Han vill kort och gott stänga gränserna. Han vill också ha hårdare tag i skolan och mot brottslighet. Han kan tänka sig kastrering av sexbrottslingar och han tror på allvar att det förekommer könsstympningar i muslimska moskéer och är därför starkt emot byggandet av sådana. Han vill också, för att få mer lugn och ro i skolan, införa så kallade obs-klasser enligt den gamla modellen som fanns för flera decennier sedan.

Jag upplever det också som att han bygger mycket av sin politik på vad han själv tror och på egna spekulationer. Inte på fakta.

I Lördagsbilagan till helgen kommer en längre intervju med honom där jag pressar honom i dessa frågor. En sak är säker, även om personen Ronny Karlsson är trevlig och tillmötesgående, så skulle jag inte vilja leva i en värld där han är styrande.

Följ med på min bastuklubb!

Det här är som ingen vanlig bastuklubb, tvärtom finns det egentligen bara en enda medlem och det är jag. Men det är en medlem som vårdas ömt ska du veta.

Varje lördag tar jag min bastuväska (tvål, shampoo, ryggborste, luktagott, nivea kroppsolja, öl, handduk och sittduk) och ger mig iväg till byns badstuga. Det är en kulturlämning från de dagar när journalisten Ludvig Lubbe Nordström gjorde sin reportageresa genom Lort-Sverige och det poppade upp små renlighetsinrättningar i byarna i hans fotspår.

Förr fanns här en baderska, men nu är själv bäste dräng.

Nu ska jag berätta om när jag bastar. Så här går det till:

När jag kommer fram tänder jag ljuset och så går jag och sätter på aggregatet. Gör sedan en snabb översyn för att kolla att allt är okej, konstaterar att duschsilen kanske sett sina bästa dagar, men att lite rost i kanten inte gör så mycket.
Det finns även en handdusch i badhuset. Den använder jag för att spruta kallvatten med på aggregatet så att det skapas ånga som sedan omsluter mig när jag kliver in i själva bastun.
Därefter tar jag av mig kläderna och gör mig redo. Först tar jag ett foto på mig i spegeln för att ha som bevis om det skulle hända något under själva bastuakten.
Så börjar själva tvagningen. Jag blötlägger kroppen under några minuter i ljummet bäckvatten som sakta strilar genom silen. Därefter tvålar jag in mig med olivtvål, och så börjar själva skrubbningen. Då har jag en vass borste som jag drar fram och tillbaka över huden. Den blir nästan alldeles röd.
Sen träder jag in i bastun. Här har jag precis kommit in.
Där är det hett som satan och jag svettas och tar mig för pannan för att känna efter så jag inte kokar bort i molekyler.
Temperaturen stiger och det är nu nästan olidligt. Jag biter ihop.
Jag sitter kvar i hettan en god stund men inser efter några minuter att jag håller på att smälta ner i en hög av hud och slamsor. När jag så håller på att lösas upp fullständigt kliver jag upp och går ut.
Då duschar jag iskallt. Det här är jag när jag gör det, då ser jag ut så här under den stund som det iskalla vattnet strilar nerför min kropp.
Sen orkar jag inte basta mer så jag går ut i omklädningsrummet där själva uppfnissningen påbörjas. Då fönas jag håret och smörjer in mig med olika salvor och oljor. Så här ser det ut när jag blåser håret.
Efteråt.
Samtidigt gräver jag i bastuväskan efter min öl, och så öppnar jag den och dricker några klunkar. Det smakar så bra då. Men jag tar aldrig med mig ölen in i själva bastun, det tror jag inte är bra.
När ölen snart är uppdrucken och när oljorna är insmorda börjar själva påklädningen. Här letar jag efter byxbältet, som jag hittar på golvet.
Så, efter en timme ungefär, är jag färdig. Nyflidd, nykammad, nydoftad och nymummad, redo för Sjärnorna på slottet.