Alla tre bröderna drunknade

Många sena timmar har jag rotat omkring i ÖP:s gamla källararkiv. Ofta i dunket från tryckpressarna. Där finns tusentals gamla fotografier. De allra flesta från legendariske fotografen Arvid Halling. En av de mer känslosamma jag hittat är den här från november 1940.

Kanske är det så att varje by bär på sin stora sorg. I så fall är det här Greningens.

Det var på tisdagen tidigare i veckan som Kalle och Nils, 22 och 18 år gamla, med spark hade lämnat sin arbetsplats, skogskojan på norra sidan av sjön, för att åka till Greningen och handla. På väg tillbaka till kojan på kvällen hade de gått ned sig i en vak och drunknat. Ungefär samtidigt hade den tredje brodern, Gunnar, på väg till hemmet i Högarna, cyklat över sjön och även han kört genom isen. Alla tre dött. Gunnar, 29 år, som var änkling, lämnade tre småbarn efter sig.

Fotografen Arvid Halling hade precis kommit till Anton Näslunds gård i Norra Greningen en fredagsafton i början på november 1946 när han hamnade mitt i utbärningen av de tre bröderna, Kalle, Nils och Gunnar Gabrielsson, från grannbyn Högarna.

I arkivet hittade jag också en av de mest fantastiska tidningstexter jag hittills har läst.  Allt vi skriver i dag blir så futtigt vid en jämförelse. Det här är så känslosamt, så vackert språk och så poetiskt skrivet så jag ryser. Så här skrev ÖP:s utsände från händelsen:

”Det var som en kall hand hade gripit om hela bygden och allas hjärtan, när folket i Greningens by i går eftermiddag stod samlat kring de vita kistorna på telefonstationens gård med stoften efter de tre omkomna bröderna Gabrielsson från Högarna. I en enkel men djupt gripande minnesstund tog man farväl av dessa bygdens egna, avhållna söner.

Inför den stora, djupa tystnaden och sömnen, från vilken ingen vänder åter, blottade ung och gammal sina huvuden och inför de tre öppnade vita kistorna, minda om livets förgänglighet i den svala novemberaftonen, medan solens blodröda skiva sakta sänkte sig under skogsranden och skymningen började falla över nejden. I fonden till denna gripande scen såg man en flik av den sjö, som tagit tre unga män i deras bästa år.

En sorgens stillhet och tystnad lade sig i denna stund över bygd och folk, över denna gamla sedvänja att säga farväl till de bortgångna som kallas ”utbärning” och som ännu lever kvar ute i bygderna.

Från Högarna hade de bortgångnas fader, Gabriel Olofsson, rest ner för att övervara minnesstunden.

Den stämningsmättade, gripande sorgeakten inleddes med sången ”Jag är en gäst och främling”, varefter fyra sångare ur platsens baptistavdelning sjöngo ”Hemland, där sol ej dalar”. Så trädde skräddare Per Svengberg i Södra Greningen fram till de tre kistorna på gårdsplanen och höll en kort bön. Med utgång från orden i Davids 119:e psalm ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på vår vandrings stig” minde den gamle gråhårsmannen under djup rörelse om de hastigt bortgångna och om livets förgänglighet men också om den trösterika nåd och kraft, som Herren ändå skänker i prövningens och sorgens tunga stunder. Så avslutades den gripande minnesstunden med sången ”När den ljusa evigheten bräcker”, varefter kistornas lock skruvades på och stoften av de bortgångna fördes till Häggenås kyrka där jordfästningen skall äga rum.”

Än i dag berättas denna tragiska historia bland byborna.

Så jag hade ringt ett nummer på måfå till en person i Greningen för att höra om det var så. Alvar Andersson svarade.

– Hej Alvar, det här är Stefan Nolervik. Jag sitter här med ett gammalt fotografi som jag …

Han avbröt mig.

– Jahaja, det är nog drunkningsolyckan då.

– Ja, det handlar om den. Minns du till den?

– Ja, det gör jag, och det gör nog alla här i byan runt omkring. Jag var tolv år och gick i skola, och vi var där allihop för att ta farväl av pojkarna. Jag minns att det var mycket folk och man hade ställt opp mangrant från alla byar. Även pappan åt pojkarna hade kommit ner från Högarna för att vara med om utbärningen. Ja, allt var ju hemskt sorgligt.

– Hur minns du det som hände?

– De tre pojkarna jobbade tillsammans med några andra på ett skifte mellan Baksjön och Greningssjön på nolsia (norra sidan) där de också hade sin skogskoja. De två yngsta bröderna blev ivägskickade ner till byn för att handla och det var när de åkte tillbaka som de körde ner i vaken. Det gick en väg över isen, som de måste ha missat för det var höst, och det var sent på kvällen och kolmörkt när de gav sig i väg, och vaken kände de till. Men de hade också blivit varnade av folk här i byn innan de gav sig av. Men du vet, de hade bråttom tillbaka och skulle ju jobba dagen efter, och gubbarna väntade ju på dem. Dagen efter blev de oroliga och gick för att leta, och då hittades de i sjön. Nils hade fortfarande ryggsäcken på sig och sparken stod bredvid.

– Och Gunnar?

– Ja, han drunknade ju på ett helt annat ställe i sjön, på samma dag. Han var på väg hem till Högarna och hade trampcykel. Isen brast under honom och han körde igenom längre bort mot Häggenåssidan av sjön. Det tog ett tag innan de hittade honom.

Arvid Halling, som jag träffade många gånger när han kom upp på redaktionen, berättade att det var en mycket gripande stund när han kom till Greningen, och att han mötts av några barn som berättat att deras farbröder låg i kistorna.

Publicerat av

Stefan Nolervik

Stefan Nolervik

Bloggare, skribent & krönikör på Östersunds-Posten.

10 reaktioner på ”Alla tre bröderna drunknade”

  1. Vilken fruktansvärd tragedi.
    Visst använde journalisterna ett mycket vackrare och mer poetiskt språk förr men det gör ju du också och det är väl därför vi tycker så mycket om att läsa det du skriver.
    Har hört om en del sådana drunkningsolyckor från förr och alla är de förstås mycket tragiska. Berättelser om hur hela bröllopsföljen dukat under då båten blev överlastad. Två historier har jag hört om unga män som varit på arbete och under hemväg över sjön har de för tungt lastade båtarna sjunkit med besättning och allt. För ganska många år sedan visades en dokumentär på tv om tragedin i Ormsjö i södra Lappland där många av traktens unga män dog i en sådan olycka.

    1. Kan du ha hört samma berättelse som jag? Berättelsen om hela bröllopsföljet som drunknade berättades i min släkt i åtminstone 100 år. Det var i Valsjön 1876. Min morfars farfar och flera av hans vuxna barn (varav en skulle gifta sig) drunknade på väg till kyrkan i Hotagen.
      Ingrid

  2. Började fundera var jag hade hört berättelsen om brudföljet som försvann ner i sjödjupet och kom på att jag läst berättelsen i Erik Bäckmans roman om 1700-talets Hälsingland. Möjligen är min berättelse sann eller så kan författaren hört historien och använt den i sin bok? Har inte riktigt klart för mig hur mycket som är sant i boken men hittade delar av min släkt i den och uppgifterna om den stämmer då till punkt och pricka.

  3. Tack Stefan!
    Att läsa dina inlägg, gör dagen.
    Fortsätt att skriva om händelser från förr, det behövs för att påminnas om att vi på ett sätt har det lättare än förr. Dagens samhälle kan även vara tungt ibland, kanske finns det någon solskenshistoria att berätta.

  4. Bröderna var huggare åt min farfar Torild Larsson på det skiftet, han står som nr 3 från höger i bild, strax bakom en´Anton Näslund. Rudolf Forsberg från Södra Greningen berättade att Gunnar hade haft sinnesnärvaro att lägga upp sin plånbok på isen, det var den och cykelspåren som slutligen ledde fram till vaken. Alvar Andersson begravdes i fredags, han hade haft cancer under en längre tid.

  5. Gabriel (Olsson) Olofsson var min farfar och bröderna var mina farbröder. Ett fruktansvärt livsöde som präglade familjen/släkten.

    F d Hissmoforsare född Gabrielsson

  6. Dom 3 drunknande var min farfars brorsbarn. Har hört om denna historia sen jag var barn!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *