Helt vanliga ungdomar med drömmar och visioner

HS5A8250

Ahmed är 18 år. På bilden står han och tittar ut mot landsvägen som går genom Bispgårdens centrum. Det är fredag och det har precis börjat snöa.

Ahmed och alla de andra ungdomar och barn som likt honom flytt krig och förföljelse i Syrien och andra drabbade länder har på kort tid blivit utsedda till landets avskum. I hatiska och rasistiska kommentarer på nätet generaliseras å det våldsammaste och alla ensamkommande flyktingbarn är problem. De är tjuvar, de misshandlar, de våldtar och de är allmänt stökiga och bråkiga.

Till och med är det så att media har börjat falla i fällan. Public service, reklamteve, tidningar, ledarskribenter: ”Ensamkommande flyktingbarn är problem.”

På P 1 i dag pratades om ett mottagande i förfall, om hvb-hem och flyktingboenden utan kontroll, utan styrsel där laglösheten råder.

Men då har de inte pratat med dem det gäller. För om man sitter där en stund och lyssnar till vad de har att säga så växer bilden fram av helt vanliga ungdomar med drömmar och visioner. Med en stor skillnad, de här har med sig svåra upplevelser i bagaget.

Ahmed kom till Sverige som 17-åring tillsammans med en kusin och en syster. Han flydde för att han skulle tvingas in i värnpliktstjänstgöring och därefter in i ett krig som ingen vill ha.

Föräldrarna sålde alla tillgångar de hade för att ungdomarna skulle kunna ge sig i väg. Efter svåra strapatser genom ett hotfullt och kränkande Europa lyckades de komma med på en av Röda korsets bussar som körde mot Sverige.

Slutligen hamnade de i Bispgården. Alla tre som ensamkommande flyktingbarn. De är trevliga, tacksamma och snälla. Vänligheten vet inga gränser, men språket sätter stopp. Ahmed är den som kan lite engelska. Så vi trevar oss fram.

Han vill vara anonym, och han vill inte visa sitt ansikte på bild. Han tror att han eller hans familj kan råka ut för repressalier.

Han berättar att de sover, äter, går till biblioteket i Bispgården, och att de går till basketmatcherna på kvällarna. Basketen har gjort ett lyft i Ragunda, mycket tack vare alla ungdomar som kommit utifrån den senaste tiden.

Ahmed ser fram emot matchen som han ska på i kväll. Och hans kusin ska dessutom spela.

Han har också drömmar. Han har precis fyllt 18 år och är nu inte längre ensamkommande flyktingbarn, utan anses myndig, och vuxen, och hoppas nu på ett positivt beslut om uppehållstillstånd. Han är äldst och därmed är det också han som har ansvaret över sin kusin och syster.

Kvar i krigets Hommes är hans föräldrar och två yngre bröder. De väntar på att kunna ta sig ut senare, att de ska kunna ta sig till Sverige via familjeanknytning och därmed återförening med de övriga.

Ahmed vill bygga en framtid i Sverige. Han vill börja gå SFI och sedan fortsätta studera ekonomi, som han läste i Syrien.

Han är oerhört tacksam för att ha fått komma till Sverige. Eftersom han kommer från en stor stad var det lite konstigt att komma till Bispgården där det inte alls är samma täthet, men han trivs också med lugnet säger han.

– Det viktigaste är att slippa kriget, slippa att ständigt vara utsatt för risker och hot, säger han.

Han tycker att han har det helt fantastiskt på boendet. Och han upplever inga hot eller större konflikter. Det enda som kan ställa till det ibland är språket, men det brukar också lösa sig. Det är ganska många som kan arabiska, och några kan lite engelska.

Åker du aldrig till Östersund? frågar jag.

– Nej, det är bara om jag ska på intervju, svarar han.

Problemet är att pengarna inte räcker till. Det lilla det får som dagersättning räcker inte till några utsvävningar.

– Nu söker jag en förändring av mitt liv, och för mina syskon. Jag vill utbilda mig, tjäna egna pengar och bygga en framtid.HS5A8084

Och jag lämnar av Ahmed på boendet och när han går och vinkar ser jag en helt vanlig ung man som bara vill använda sin energi till att göra något bra av sitt liv. Något som i slutändan gör det här snöiga, ödsliga landet ännu lite bättre.

Ahmed säger det flera gånger under vårt samtal, att jag ska hälsa det svenska folket att han är så tacksam och glad över all hjälp han får.

Jag lovar att framföra det till alla som läser det här, men jag säger också att han inte behöver känna någon tacksamhetsskuld.  Vi har det bra i det här landet, säger jag, så vi har en skyldighet att hjälpa människor i nöd.

 

Publicerat av

Stefan Nolervik

Stefan Nolervik

Bloggare, skribent & krönikör på Östersunds-Posten.

5 reaktioner på ”Helt vanliga ungdomar med drömmar och visioner”

  1. Du gör fantastiskt bra reportage och skriver alltid om angelägna frågor! Tack för allt, från det senaste om Anarisolyckan till viktiga blogginlägg om vår nutid.

  2. Vi har det bra i det här landet, Tycker själv att cancervården saknar pengar. Ska själv köpa vården i finland!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *