Två människor en vanlig kväll i Gävle

Fredag 24 maj klockan 20.00
Jag vandrade längs Drottninggatan i Gävles hjärta. Vinden var varm. Kvällen var sen. Jag var trött. Jag gjorde som den moderna människan vill göra när den vill signalera att den vill isolera sig och vara sig själv för en stund. Jag satte in pluggarna i öronen och lät musiken fylla alla sinnen.
Det var då jag såg honom, redan på 100 meters avstånd. Han gungade mot mig, likt ett skepp utan styrman på ett stormigt hav. Jag suckade och ökade steglängden. Jag orkade inte stanna och prata med ett störigt – och kanske också bråkigt – fyllo en sen kväll. Jag ville bara hem och började därför planera hur jag skulle kunna undvika honom på smidigaste sätt.
Jag närmade mig den vinglande mannen. Det var tydligt att han siktade in sig på mig. Han höjde armen för att få uppmärksamhet. Jag tittade rakt fram och ökade steglängden ytterligare. Trots att han så tydligt sökte kontakt tog jag ett par steg åt sidan och passerade honom. Efter bara ett par meter hörde jag hans röst bryta igenom musiken i mina öron: ”Du!”.
Utan att tänka stannade jag och vände mig om. Jag tog ut pluggarna ur öronen och stängde av musiken. Han svajade fram till mig och tog min högra hand. Den vänstra handen lade han på min axel. Han luktade både ny och gammal fylla. Han var i skriande behov av en dusch och uppenbarligen också i lika stort behov av mänsklig kontakt.
– Du, upprepade han. Du är någon.
– Ja, jag är någon och det är du också, svarade jag.
Han tittade på mig, aningen förvirrad, och fortsatte:
– Du, du är en människa.
– Ja, jag är en människa och du är också en människa, svarade jag.
När jag sade dessa simpla ord kom en oväntad reaktion. Mannens krokiga rygg blev aningen rakare. Hans gråa ansikte fick en nyans färg. Hans ögon tårades. Han tittade på mig och var tyst i några sekunder. Han skrattade till.
– Ja. Jag är en människa, sade han försiktigt, som om han smakade på orden.
– Jag är en människa! Tack!
Vi slutade det korta samtalet där. Han släppte taget om min hand och min axel.
Vi gick vidare i livet. Jag vandrade hemåt. Han vaggade iväg i motsatt riktning mot okänt mål.
Ett fint och oväntat möte. En vanlig kväll. Två människor.
Jag har tänkt mycket på denne man. Jag är glad över att jag till sist valde att stanna. Det möte jag helst ville undvika blev ett möte jag kommer att minnas.
Oftast är det så lätt att välja bort att se människan bakom det jobbigt mänskliga. Denna kväll i Gävle såg två människor varandra i några sekunder. Ofta räcker det långt.
Jag säger som poeten, aforistikern och konstnären Stig Johansson (född 1936):
– Alla människor borde betraktas som luft – något absolut livsnödvändigt.

Publicerat av

Daniel Nordström

En kommentar till “Två människor en vanlig kväll i Gävle”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *