Att betala sig fri är inte alltid ett alternativ

Måndag 25 juni klockan 15.55
De flesta föräldrar betalar hellre än jobbar åt idrottsklubben.
Det visar en webbenkät Arbetarbladet publicerat.
Det är statistik som är jobbig. För alla som inte har råd.
Jag har suttit på åtskilliga föräldramöten genom åren. I skolan och i diverse idrottsklubbar där mina barn varit aktiva.
Det är när det kommer till punkten ekonomi som det har blivit jobbigt.
Dels är deltagaravgifterna ofta rätt så höga redan i grunden, dels måste det dras in pengar till cuper, resor och mycket annat. Frågan är då hur dessa pengar ska dras in? Ska vi sälja lotter, shampo eller plastpåsar ännu en gång eller göra något mer kreativt?
Mötesdeltagarna brukar i detta skede börja skruva på sig.
Sedan ställer någon frågan:
– Kan vi inte betala istället?

Personen som ställer frågan får genast medhåll av somliga.
Andra förblir tysta.
För det är här skiljelinjen går.
Alla har helt enkelt inte råd att betala sig fria. För de finns inga alternativ än att jobba – trots att de har lika mycket, eller mer, än alla andra att göra.

Du kan läsa den publicerade webbenkäten här. 65 procent av idrottsföräldrarna som svarat på webbenkäten säger att de hellre betalar än jobbar åt idrottsklubben. Inte oväntat är det främst de som tjänar mest som helst betalar sig fria.

Att vara idrottsförälder är ett rätt tufft uppdrag. Det kostar pengar och det tar mer eller mindre tid beroende på idrott.
När man ska försöka få ihop sitt liv med jobb och familjeliv kan det vara befriande att få betala istället för att arbeta ihop pengarna till idrottsklubben.
Jag förstår så väl den känslan, men har aldrig gillat den, just av den anledningen att alla inte har möjligheten och därmed riskerar att pekas ut som ekonomiskt svaga.

En idrottsklubb som jag var förälder i hade en bra lösning på problemet.
När frågan om att betala sig fri dök upp var det aldrig något alternativ. Ledaren i klubben sade bestämt att det inte var aktuellt.
Alla skulle arbeta. Ledarens motivering var att var mest solidariskt, att alla hade lika mycket att göra vid sidan om och att det var bra att vi föräldrar också visade att vi kunde arbeta tillsammans som ett lag och att vi på så sätt var förebilder för barnens lagbygge.
Scheman gjordes upp.
De som inte dök upp fick betala i efterhand.
På så sätt fanns det ett kryphål för de som inte hade tid eller prioriterade annat att betala sig fria. Men ingen blev heller utpekad.

Jag ska erkänna att jag suckade flera gånger när det var dags att åka iväg på dessa jobb.
Men jag är glad att jag var med. Timmarna var värdefulla. De förde oss föräldrar närmare varandra. Det tror jag att våra barn i förlängningen tjänade på.

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *