Nej, det var inte bättre förr

Fredag 9 augusti klockan 20.00
Jag var ung. Jag hade ett av mina första vikariat på en tidningsredaktion före Internets och mobiltelefonernas tid. Solen hade stekt hela dagen och på kvällen satt vi på redaktionen och mådde illa.
Vi svettades dels på grund av att ventilationen var ur form, dels på grund av att vi hade förtvivlat svårt att hitta en riktigt bra nyhet till morgondagens tidning. För det var enbart papperstidningen vi fokuserade på. Att en tidningsredaktion även skulle producera en levande webb dygnet runt, tv-intervjuer, poddsändningar, direktsända hockeymatcher, bloggar och bildspel i framtiden kunde vi inte ens föreställa oss.
Denna kväll ägnade vi all kraft till jakten efter den saknade topprubriken. Till och med den rutinerade nattchefen såg bekymrad ut. Han kliade sig på den kala hjässan, gick igenom TT-telegrammen ett par varv till, tittade förstrött på tv-nyheterna som inte heller hade något bra och bläddrade på nytt igenom andra dagstidningar.
– Är det sådant här som brukar kallas sommartorka, undrade jag försynt.
– Nej. Det kan alltid vara värre, svarade han.

Sedan berättade han en historia från en annan lokaltidning han hade jobbat på under karriären. Även där hade det suttit en desperat nattchef en sen sommarkväll för länge sedan. Tryckeriet började knorra. Den sista kritiska lämningen av sidor närmade sig. Nattchefen hade ännu helt blankt i toppen på första sidan, där morgondagens bästa nyhet lyste med sin frånvaro. Till slut fattade han ett desperat beslut. Han ringde helt sonika polisen. Med förställd röst drog han en målande beskrivning om hur han hade sett ett ufo ovanför staden. Vakthavande befäl, som tog emot samtalet, var måttligt intresserad.
Fem minuter senare ringde han upp samme vakthavande befäl och presenterade sig artigt och undrade om det hade inträffat någonting i staden den senaste timmen.
– Nej, det har varit helt lugnt och stilla, sade polisen som uppenbarligen också hade sommartorka.
– Har det verkligen inte inträffat något alls, undrade nattchefen aningen besviket.
– Jo, förresten. En tokstolle ringde in och berättade att han hade sett ett ufo, sa polisen.
– Jasså! Berätta, sa nattchefen ivrigt och polisen återberättade den historia som nattchefen nyss diktat ihop.

På så sätt fick nattchefen sin toppnyhet till slut. Dagen därefter drog lokaltidningen i fråga hårt på just att ett ufo var siktat över staden. Denna afton var förstås ingen stor kväll för journalistiken. Men en lustig historia blev det, dock inte lika lustig för den aktuella tidningen och för nattchefen som inte jobbade kvar så länge inom media efter detta.

Vi lyckades själva få ihop en topprubrik till sist denna kväll för många år sedan, utan att ringa polisen med galna tips. Jag minns inte vad vi toppade tidningen med, men vi valde den minst dåliga nyheten efter ännu mera svett och vånda. Nej, det var inte bättre förr. Det var bara annorlunda. Det här jobbet har aldrig varit mer intressant och spännande än det är nu.

För övrigt säger jag som danske advokaten Christian Gulmann (född 1942):
”Enbart nyheter skapar inte en tidning utan bara ett papper med tryck på. Det allra viktigaste är människan bakom nyheten.”

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *