En helt magisk kväll i Sandviken

Fredag 23 augusti klockan 20.30
Det är något alldeles speciellt med fotboll. Jag älskar de stora matcherna i de europeiska ligorna, de allsvenska toppmatcherna, Champions League. Faktum är att jag älskar all fotboll som sänds på tv och som bekant sänds det numera väldigt många fotbollsmatcher i de kanaler som står till buds.
Mina allra främsta fotbollsupplevelser har jag emellertid haft på mindre arenor. Jag minns mina år som gänglig junior på dammiga grusplaner. Jag minns doften av liniment, de svidande skrubbsåren, grälen med domare och motståndare, härliga lagkamrater, få segrar och många besvikelser. Nu, många år senare, brukar jag hänga vid arenor när tillfälle ges. Jag ser gärna juniorfotboll eller något lag som kämpar i en gärsgårdsserie. Även om snedsparkarna och misstagen är fler är detta ofta fotboll när den är som bäst. Det finns inga miljoner eller divalater, enbart passion, drömmar och spelglädje. Det är fint att se och allra vackrast är det när det oväntade inträffade. När små och stora drömmar plötsligt blir verklighet.

I torsdags var det stormatch i Sandviken. Det stolta – men sargade – hemmalaget Sandvikens IF, som riskerar att åka ur division I, ställdes mot allsvenska topplaget AIK i Svenska cupen. Jag hade aldrig tidigare besökt Jernvallen så jag hängde på sportchefen Stisse Åberg och gänget. Jag åkte främst för att se AIK briljera och leka fotboll. På papperet var förstås Sandviken chanslöst, men det som är så fascinerande med fotboll – och idrott – är att ingenting är omöjligt. Chansen finns alltid.

Jag hade läst att Sandviken spelade en positiv fotboll. Inne på arenan hörde jag folk prata om storhetstider i Sandviken och fjolårets cupmatch mot Malmö när Sandviken var så nära, men ändå föll. Ingen pratade om det prekära tabelläget i division I. Det var här och nu och det fanns en förväntan i luften så som det så ofta gör innan avspark.

Sandviken inledde med att spela överraskande lekfullt, på gränsen till övermodigt. Redan i den tolfte minuten straffade det sig. Nabil Bahoui satte det första målet för AIK och där trodde jag att det roliga tog slut. På Twitter skrev jag: ”Sandviken försöker finlira mot AIK. Det är modigt, men dömt att misslyckas”. Så fel jag hade och så skönt det var att ha fel. Jag har sett många fotbollsmatcher i mina dagar. De flesta har jag glömt. Det här blev en match jag aldrig kommer att glömma. Den hade allt.

Det jag fick se var så många hjältar. Lagkaptenen Jens Åberg, som slet som ett djur och gjorde sitt första mål för Sandviken, elegante backen Sereya Mobaraki, Andrew Stadler som avgjorde med ett drömmål, ifrågasatte målvakten Rickard Andersson som räddade en straff i slutsekunderna. Jag skulle faktiskt kunna räkna upp hela laget, för helt plötsligt spelade luggslitna division I-spelare med ett hjärta, självförtroende och elegans som jag inte trodde var möjligt och det intressanta var att när förlängningen började, då ökade bara Sandviken tempot ännu mer.

Den här matchen kommer det att pratas om länge i Sandviken. Det enda jag inte förstår är hur detta fantastiska gäng kan gå så knackigt i division I. Men det är just det som är den berömda tjusningen inom idrotten.

Jag säger som påven Johannes Paulus II (1920-2005) en gång lär ha sagt:
”Av alla oviktiga ting i världen är fotboll den viktigaste.”

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *